Veckans historiska film: Vecka 8: 1933-1934: "Queen Christina" och "L'atalante"

Trettiotalet har inte varit riktigt så spännande som skäggen hoppats. En kunde ju tro att ljudfilmen skulle innebära en explosion i både kvalitet och kvantitet, men hittills har det varit svårt att hitta rätt bland alla tusentals Shirley Temple-filmer. Den här veckan lyckades vi i alla fall vaska fram en bra Greta Garbo-rulle, och en fransk film som kändes som en spirituell föregångare till Franska Nya vågen.

1933. Queen Christina

Vad är detta? Påkostat kostymdrama om svenska Drottning Kristinas kärleksaffär med ett spanskt sändebud. Ingen verklighetsförankring.

Varför? Vi var nyfikna på Greta Garbo, som ingen av oss sett en hel film av.

Balloonfighter: Vi har nått fram till 1933 och lagt en tredjedel av 1900-talet bakom oss. Det har varit en stundtals rätt seg resa och ribban för bra skådespeleri ligger rätt lågt för tillfället. Just därför kändes det verkligen som en frisk fläkt när Greta Garbo gjorde entré som en självsäker och bångstyrig drottning Kristina. Queen Christina har ett helt annat tempo än filmerna vi har sett tidigare och är manusdriven på ett helt annat sätt. Det kändes skönt att se.

Kantor Wilhelmsson: Ja! Jag hade inte riktigt förstått grejen med Greta Garbo innan jag såg den här filmen. Hon levererar en stor pondus och en självklar charm rakt igenom. Det känns svårt att tänka sig någon annan i huvudrollen. Kanske är det också för att resten av ensemblen är ganska anonym och mest består av en massa brittiska gubbar. Queen Christina är en enmansshow, men jag tar tacksamt emot det, för det känns som filmen förstår sin styrka.

Som du sa är Christina betydligt mer manusdriven än något vi sett tidigare - framför allt är dialogen ofta snabb och fyndig och allmänbildad, till exempel i scenerna där Kristina låtsas vara en man. Det är skönt att känna att manuset är skrivet av folk som är åtminstone lika normalbegåvade som man själv är.

Balloonfighter: Ja, det känns som att Queen Christina är gjord av människor som har lärt sig hantverket bakom ljudfilm. Min främsta kritik av filmen är att det är en grov Hollywoodifiering av drottning Kristinas livsöde. Det är få svenska monarker som är genuint intressanta, men Kristina är en av dem. Hon hade ett stort kulturintresse och bjöd bland annat René Descartes till hovet, konverterade till katolicism, abdikerade, flyttade utomlands och verkade inom Roms kulturliv, var totalt ointresserad av män och därtill är både hennes könstillhörighet och sexualitet omdebatterad.

Drottning Kristina var en onekligen en mycket komplex person, men den enda del som filmen lyckas inkludera är abdikeringen. Visst, filmen är bara inspirerad av drottning Kristina, men den går ändå miste om massor av spännande material. Det verkar som att Garbo var inne på samma spår. I ett brev till en vän skrev hon "Tänka sig att Kristina abdikerar för en liten spanjors skull! Jag trodde i det längsta att det skulle se ut som det vore av leda vid det hela och en evig längtan efter frihet".

Jag har två frågor som enbart du i hela världen kan besvara:

1. Vad tror du om en nutida filmatisering av drottning Kristinas liv?

2. Tror du att Greta Garbo såg sig själv i drottning Kristina?

Kantor Wilhelmsson: Ja, jag accepterade rätt så tidigt att det här var en slick popcornversion av Drottning Kristina. Kärlekshistorian är ju helt påhittad och bara trams egentligen. Men hantverket var så pass bra - och framför allt så mycket bättre än jag trodde - att jag lät mig sugas med. Några scener var genuint konstnärliga också, som den (numera klassiska) när Kristina memorerar rummet där hon tillbringat natten med spanjoren.

1. Jag tror det kan funka, men vad du frågar efter är kanske snarare en bra dokumentär? Ska man fiktivisera Kristina kan man i och för sig ta upp många intressanta personlighetsdrag och spännande enskilda händelser, men det är svårt att göra en sammanhängande film av alltihop. Kanske speciellt eftersom man inte känner alla hennes motivationer. Har sett flera biopics som haft problem att använda personernas livsöde som uttryck för något, och då kan man lika gärna läsa en bok.

2. Hurså? Du menar att hon identifierade sig med uppstudsigheten och frihetslängtan?

Balloonfighter: Ja, jag tänkte något i stil med att Garbo var en väldigt bråkig person som sa vad hon tyckte, att hon möjligen var homosexuell och drog sig tillbaka när hon stod på toppen av sin karriär.

Kantor Wilhelmsson: Ja, det är sympatiskt. Kan tänkas!

Jag hade inte några särskilda invändningar mot Christina, bortsett från att den var lättsmält. Å andra sidan var det kanske precis vad filmprojektet behövde.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 7

1934. L'atalante

Vad är detta? Fransk skildring av livet på en pråm för ett ungt, nygift par.

Varför? Sågades av samtida kritiker, men både filmen och Vigo har i efterhand fått hög status och har inspirererat franska nya vågen-regissörer.

Kantor Wilhelmsson: Jag kan tänka mig det här scenariot:

L'atalante släpps 1934. Den gör ingen större succé då, och är sedan bortglömd i ett tjugotal år, innan regissörerna och kritikerna inom Franska Nya Vågen lyfter upp filmen i rampljuset i början av sextiotalet. De hyllar den då som epokgörande, impressionistisk och äkta. Sedan går åren och andra kritiker stämmer in. Precis som med så många urgamla filmer (M, Metropolis, Pandora's Box) blir det svårare att våga säga emot hyllningarna ju längre tiden går.

För L'atalante är inte så spännande. Filmen har ett realistiskt tonfall och vissa ovanliga kameravinklar, men historien är osammanhängande och bitvis rätt hafsigt berättad. Den har enorma problem med rytm vilket leder till 20-30 stendöda minuter i filmens mitt innan det börjar hända saker. Tyvärr var det väl tillräckligt för att förlora ditt intresse?

Balloonfighter: Ja, L'atalante var filmen jag haft svårast för att fokusera på sen katastrofala Pandora's Box. Jag skulle vilja tycka om L'atalante för atmosfären och det för tiden ganska udda berättandet där det inte hände särskilt mycket. Jean Vigo har kallats för "ett av få verkliga original som har arbetat inom filmkonsten". Människor som säger sådana dumheter tycker antagligen att filmen är poetisk för att det ibland inte händer så mycket och mustig för att det ibland dyker upp skäggiga sjömän som sjunger. L'atalante känns som nedtonad proto-Emir Kusturica.

Fanns det något du engagerade dig för i filmen?

Kantor Wilhelmsson: Jadå, Pere Jules var en rolig karaktär och även trollerikillen lyste upp filmen under de få minuter han syntes. Här finns ändå fina skisser av rotlösa människor i samhällets utkant. Tyvärr matchas det inte av filmens miljöer. Porträttet av Paris på 1930-talet är ett enormt missat tillfälle - bara bakgator och tågstationer och inomhushak filmade alldeles för tätt inpå.

Även pråmen som huvudpersonerna lever på är förvirrande filmad - man vet aldrig riktigt vilket rum man befinner sig i, eller hur dessa rum hänger ihop. Det är en lite klaustrofobisk film, och det går aldrig att vila i miljöerna tillräckligt länge för att ta in stämningen till 100%.

Balloonfighter: Jag kan i teorin uppskatta L'atalante för att den trots allt sticker ut för sin tid och ett par scener var fina att titta på, men det är aldrig ett bra betyg när man har svårt att koncentrera sig på en film. Jag har inget vettigare än så att säga. Kan du, som åtminstone minns filmen ordentligt, summera den på ett klatschigt sätt så att våra läsare får veta Sanningen?

Kantor Wilhelmsson: Nygift par går runt på en pråm och fånar sig och grälar. En äldre, lynsig båtsman fångar makans uppmärksamhet och hon har ett uppslitande gräl med sin man. Sedan flyr hon ut i Paris och är kvasi-hemlös i några dagar innan båtsman hämtar hem henne och alla återförenas i glädje. Cue end credits.

Kantor Wilhelmsson: 5
Balloonfighter: 4

Veckans historiska film: Vecka 7: 1931-1932: "M" och "Freaks"

Vi är äntligen inne i ljudfilmseran! När jag hörde de första husgeråden skallra i M kändes det nästan som en chock - som att vi hade sett de första dussin filmerna under vatten, och nu plötsligt kommit upp till ytan. Nämnda M kompletteras av Freaks, projektets första riktiga kultfilm, ökänd för sitt porträtt av deformerade människor.

1931. M 

Vad är detta? Fritz Langs noir-doftande historia om en mördare som sätter skräck i en liten stad.
Genombrottsroll för Peter Lorre.

Varför? Den verkade så pass olik Metropolis att det kändes värt att ge Lang en chans till. Tysk noir på 30-talet lät spännande.

Kantor Wilhelmsson: M är ett mycket mognare verk än hysteriska Metropolis, men de har några gemensamma nämnare - lättpåverkade folkmassor och barnsligt platta huvudkaraktärer. Det är svårt att bli engagerad i den här filmen eftersom hela första timmen bara består av dessa saker. Så fort Peter Lorre gör entré förstår jag varför M har blivit en klassiker, men varför tar det så lång tid?

Balloonfighter: Jag minns knappt vad som händer innan Peter Lorre dyker upp ärligt talat. Så fort min glädje över att återigen få se ljudfilm lagt sig började intresset att dala. M är en psykologisk thriller som la en grund för genren, men den psykologiska aspekten är alltför undanskymd. Vi får se hur invånarna förvandlas till en paranoid pöbel, men det är inte särskilt subtilt skildrat (Metropolis-syndromet). Jag gillar Peter Lorres utstrålning och filmen blir betydligt bättre när han dyker upp, men med dagens mått känns M väldigt feg. Den liksom bara snuddar vid det psykologiska. Fick du något grepp om Hans Beckerts (Lorre) drivkrafter?

Kantor Wilhelmsson: Det var ganska grunt på den fronten. Han kunde inte hjälpa det, han drevs av en röst i huvudet, allt blev svart...

Jag måste säga att jag också gillar Lorre, men hans skådespel i slutet är inte den historiska milstolpe kritiker vill få det till. Det känns som att skådisar på den här tiden får beröm när de är som mest teatrala, men det är väl inte vad filmkonsten lämpar sig bäst till?

Balloonfighter: Nej, det är väl det man vill komma bort från? Det var samma sak med Pandora's Box där Louise Brooks hyllades för sitt skådespel. Det känns lite som när man läser en recension av en black metal-skiva och sedan lyssnar och inte förstår någonting alls. För film pre-1960 (?) verkar receptet för bra skådespeleri vara ungefär detta:

* Stora, uppspärrade ögon
* Parkinsons-darrande ansikte
* Överdrivna gester
* Slänga sig på golvet ofta
* Skrika "Noooooooooooo!" till dramatisk musik

Kantor Wilhelmsson: Det blev mycket negativt nu, men jag ska säga att jag bitvis gillade stämningen i M och att det var roligt när Peter Lorre gömde sig. Det är bara svårt att justera intrycken när filmerna blivit så hyllade under så lång tid.

Balloonfighter: Ja, det fanns ju trots allt ett par spännande scener. M krossas snarare av de förväntningar man fått efter att ha läst mängder av tokhyllningar, än av sina egna brister.

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6

1932. Freaks

Vad är detta? Skräckfilm (! samt ?) om karaktärerna på en liten karneval och en dvärg som blir lurad av en fullvuxen kvinna.

Varför? En film från tidigt 1930-tal vars budskap är att även gravt funktionsnedsatta personer är människor blir per automatik intressant. Freaks har också viss kultstatus och filmens kändaste scen har bland annat återskapats av Simpsons och South Park.

Balloonfighter: Jag var så himla sugen på Freaks efter att jag sett den här trailern. Jag hade inte direkt några förhoppningar om att det skulle vara en genuint bra film, men gick igång på dumheten. En av filmens taglines är "Can a fully grown woman truly love a midget?". Vem kan motstå sådan dumhet?

Att kritisera filmen för de usla skådespelarinsatserna känns inte helt motiverat. Regissören Tod Browning valde att arbeta med riktiga "freaks" när han skildrade en freakshow-cirkus, men att filmen känns som en riktig B-film beror på mer än bara det. Vad har du att säga om intrigen?

Kantor Wilhelmsson: Påfrestande. Jag vet inte om det beror på att Browning är en kass regissör eller om han bara inte har någon kvalitetskontroll. Klippen är alldeles för korta och hattiga - regissören checkar in hos tio-femton olika "freaks" i några sekunder för att de ska leverera ett platt skämt eller för att vi ska få se hur de ser ut eller beter sig. Det finns nästan inget sammanhang på hela första halvan av filmen, det är bara små freak-vinjetter.

Detta kanske hade varit kul om karaktärerna var fascinerande eller sympatiska på något sätt, men det tillåts de inte riktigt vara. Browning bygger allt på deras utseenden. Att en man utan armar och ben skulle vara märkvärdig i sig är inte ett koncept som åldrats så väl.

Balloonfighter: Ja, det är lyteskomik och lytesskräck (om det finns ett sådant uttryck), men Brownings sensmoral är ändå att det är de "normala" människorna i filmen som är monster. Det är supenenkel sensmoral, men man får komma ihåg att filmen är från 1932 och budskapet var provocerande när filmen släpptes. Har du trots din ljumma inställning någon favorit bland karaktärerna?

Kantor Wilhelmsson: Jag tyckte om maskmannen. Jag tyckte särskilt om karaktären som spelade honom efter att jag läste att han brukade lurpassa på folk på set och skrämma dem med ett blodisande skrik.

Balloonfighter: Jag gillade killen som var utklädd till typ en kyckling med stora glasögon.

Kantor Wilhelmsson: Har du någon behållning av att titta på såna här dåligt åldrade b-filmer eller blir det bara tröttsamt för dig också efter ett tag?

Balloonfighter: Jag kan nog ta mig genom de flesta filmer som har något att säga om sin tid och är någorlunda intressanta eller underhållande. Freaks säger en del om hur man betraktade människor som avvek och hur lite som krävdes för att anses vara just ett freak. En av karaktärerna i filmen har som enda freaky grej att han stammar och en av kvinnorna kallades "Half man, half woman" för att hon såg lite manligare ut från ena sidan.

Just i fallet med Freaks så är utförandet tyvärr väldigt tafatt. Det är som att Browning överhuvudtaget inte orkar eller vet hur man ger en film substans - eller att det här var gränsen för hur kontroversiell man kunde vara på den tiden. Det borde finnas stoff i det här upplägget för att göra en film som är bra på riktigt, men jag tror inte att 1930-talets USA var redo för ett Carnivàle. Det korta svaret på din fråga blir: nej, i längden funkar det inte. Man orkar inte skratta åt en film särskilt länge.

Avslutningsvis: är det så här vi ska fira när du till slut har hittat en ny roomie?

Kantor Wilhelmsson: Lätt!

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 3

Veckans historiska film: Vecka 6: 1929-1930. "Die Büchse der Pandora" och "Menschen am Sonntag"

Vi avslutar stumfilmseran med två tyska filmer som inte kunde varit mer olika när det kommer till genre, tonfall och graden av realism. "Pandora's Box" är ett melodrama som säkrat en plats i filmhistorien på grund av Louise Brooks utstrålning, medan "People on Sunday" är ett litet picknickdrama som känns som en spirituell föregångare till Franska Nya Vågen-filmerna.

1929: Die Büchse der Pandora ("Pandora's Box")

Vad är detta? Melodrama baserat på en pjäs från seklets början, om en promiskuös och naiv ung kvinna som har en tendens att förstöra människors liv.

Varför? Fick en massa beröm från Roger Ebert, och jag läste att den skulle vara mer subtil än många andra stumfilmer. Det stämde ju inte riktigt.

Kantor Wilhelmsson: Folk som utnämnt Pandora's Box till en bra film verkar oftast ha blivit betagna av Louise Brooks utstrålning i huvudrollen. Roger Ebert skriver en lång text om hennes närvaro, om hur hon betraktar sitt liv som om hon inte var där. Han skriver att det känns som hennes magiska utstrålning egentligen tillhör en mycket modernare tid.

Charmas man då inte av denna tjej, vad återstår då? Tja, en banal, osammanhängande fars med gräsligt soundtrack. Pandora's Box utmanar förra årets lågvattenmärke En man som skriker när det kommer till att söva mig. Det är bara en massa fåniga människor som spelar över och beter sig idiotiskt. Behöver jag säga mer än att filmen slutar med att Jack The Ripper mördar hjältinnan?

Balloonfighter: Det behöver du säga för Jack the ripper var den roligaste karaktären i hela filmen. Det säger inte så mycket i och för sig med tanke på att jag ger filmen lägsta betyg. Pandora's box är en av de mest osammanhängande filmer jag sett och än värre är sensmoralen. Frisinnad kvinna med sexualdrift döms till fängelse, tvingas att bli prostituerad, säljs till en egyptisk bordell och mördas slutligen av Jack the ripper. En Jack the ripper som efteråt gråter som för att understryka att han inte ville göra det - men fan vad Lulu förtjänade att dö!

Kanske hade vi engagerats på ett helt annat sätt om vi såg filmen när den var ny och människor överlag var betydligt mer religiösa och kvinnofientliga. Det är möjligt att publiken 1929 chockerades av Lulus drifter och helt enkelt ville se henne brytas ner och till slut dö under filmens sista 1½ timme. Det är en vidrig sensmoral. Pandora's Box är en av de mest osympatiska filmer jag har sett och trots det bryr jag mig inte skit om Lulu. Jag förstår inte vad Ebert såg i henne.

Kantor Wilhelmsson: Ja, fattar inte riktigt varför Lulu anses så depraverad. Hon ligger eventuellt med fler än en man samtidigt, det är det jag kan komma på... Att hon sedan föredrar slemmiga äldre herrar är kanske beklagligt, men det är väl hennes problem? Att jämföra henne med en låda som innehåller all världens ondska känns lite...överilat.

Det här är för övrigt den första film i projektet där jag stängt av ljudet. Hemsk blandning av hurtig cirkusmusik och någon slags kabarédito.

Balloonfighter: Tycker du att det är värt att nämna något mer om Pandora's Box eller ska vi gå vidare till 30-talet?

Kantor Wilhelmsson: Nä, vi byter till nästa film. Den är mycket bättre.

Kantor Wilhelmsson: 2
Balloonfighter: 1

1930: Menschen am Sonntag ("People on Sunday")

Vad är detta? Tidsdokument och litet drama om fem unga människor i Berlin 1929. 

Varför? Den såg ut att ha en fin atmosfär och foto. Även om filmen skulle vara dålig hade den varit intressant att se för att få ett porträtt av Berlin 1929.

Balloonfighter: Det är svårt att förstå att det bara är ett år som skiljer Pandora's Box och Mennschen am Sonntag, men så känns den sistnämnda också ovanligt modern. Mennschen am Sonntag har undertiteln "En film utan skådespelare" och är ett lågbudget-experiment signerat en hel drös med tyskar som senare skulle bli framgångsrika i Hollywood (Billy Wilder är den mest kända). Karaktärerna har samma namn och yrken som skådespelarna och filmen spelades in med reservutrustning på fritiden i riktiga utomhusmiljöer. Trots det är Mennschen am Sonntag den film som har sett bäst ut hittills i år.

Jag reagerar knappt på att det är en stumfilm. Tvärtom tänker jag att filmen känns som franskt 50-, 60-tal. Det är imponerande av en film som är från 1930.

Kantor Wilhelmsson: Menschen am sonntag lyckas med något som väldigt få stumfilmer i det här projektet klarat av - att få mig att intuitivt och naturligt känna vad människorna på skärmen känner. Det här är vanliga, unga människor med inre konflikter som går att relatera till. Jag lever mig in i deras samspel och engageras av deras tankar och drömmar. Det finns nästan ingen dialog här, men regin är så uttrycksfull och lyrisk att filmen berättar och kommunicerar hela tiden.

Balloonfighter: Och inte minst är det ett fint porträtt och tidsdokument av Berlin och några av dess invånare. Det blir så klart rätt sorgligt att tänka på att Hitler tog över Tyskland bara 3 år senare.

Kantor Wilhelmsson: Vilken "karaktär" tyckte du bäst om och varför?

Balloonfighter: Hmm, minns du vem som var vem och vad de hette? Douchiga killen var vinförsäljare, lynsiga killen var taxichaufför, blonda tjejen jobbade i en skivaffär och den utbrända tjejen som bara låg i sängen var modell. Min favorit var hur som helst blonda tjejens bästis som jag tror hette Christl. Jag gillade att hon var lite argsint och hade en indignerad utstrålning. Vem röstar du på?

Kantor Wilhelmsson: Jag gillade alla, särskilt Christl, men min favorit var nog tjejen som bara låg i sängen hela dagen och var passivt aggressiv. Jag gillade att de skrev en sån karaktär och att hon inte var osympatisk utan bara lat och ung. Det kändes äkta.

Balloonfighter: Jag tolkade det inte som att hon var lat utan snarare deprimerad. I synopsis på imdb beskrivs hon som "en neurastenisk modell". Jag medger att jag var tvungen att googla ordet men det var en diagnos som folk fick i början av förra sekelskiftet och verkar motsvara det vi kallar för utbrändhet. 

Kantor Wilhelmsson: Hon var definitivt ovanligt håglös, men jag tolkade det inte som att hon var svårt deprimerad. Det kändes mest som filmen gjorde en lite rolig grej av henne eftersom alla andra var utomhus på picknick hela dagen. Men jag gillar att vi har en diskussion om det! Det säger en del om hur tankeväckande människorna var. 

Balloonfighter: Menschen am Sonntag är tillsammans med Körkarlen min favorit så här långt i årets filmprojekt och den film som jag troligast skulle rekommendera andra att se. Är du lika nöjd?

Kantor Wilhelmsson: Ja, och till skillnad från Körkarlen känns det som en film som är lätt att komma in i. Menschen am sonntag är livsbejakande och allmängiltig på ett sätt jag aldrig hade väntat mig av en film från 1930.

Balloonfighter: 8
Kantor Wilhelmsson: 8

Kantorns spel från 2013, del 2 av 2

Den gemensamma nämnaren för mina fem favoriter från 2013 är att de jobbar mer med presentationen av sina världar än med belöningssystem eller spelarbekräftelse. Två av spelen har inget tydligt slut, två av dem saknar helt utmaningar. Mitt bästa spel är mindre än en timme långt och innehåller inte mycket "spel" alls. Ändå tror jag inte att någonting kommer att likna det under 2014.

Topp fem

5. The Stanley Parable

Jag tycker det här är lite fantastiskt: Här är ett spel som till största delen bygger på spelarens bildning och kompetens. The Stanley Parable är bara 100% lyckat om du fattar alla referenserna och skämten - dvs. om du är bekant med konventionerna kring att utforska en värld i förstaperson, och ser hur Stanley driver med dessa konventioner. 

Spelet är en studie i meningsfulla eller meningslösa val som bara blir bättre och roligare ju mer insatt du är. The Stanley Parable respekterar din intelligens och förutsäger dina spontana invändningar, för att sedan göra narr av dem. Det är årets bästa punchline.

4. Starseed Pilgrim 

Vi var inte många som föll för det här underliga pusselexperimentet. Bara några veckor efter att Starseed Pilgrim släpptes på Steam verkade det ha blivit bortglömt. Till och med Rock, Paper, Shotgun som skrev så fint om det här tog inte med det på sin årsbästalista. Det kan ha att göra med att spelets senare skeden blev väldigt repetitiva. Det kan också ha att göra med att första versionen släpptes redan 2012. 

Men de första timmarna av Starseed Pilgrim är sann upptäckarglädje. Spelet undanhåller dig all information om vad som händer eller vad du ska göra, men den minimalistiska designen skapar nyfikenhet och förväntan. Ingenting går att ta för givet här, men allt hänger ihop på något sätt och när du lyckas sy ihop trådarna är det en av årets bästa spelupplevelser.

3. Kentucky Route Zero

Jag var ljummet inställd till den första delen av Kentucky Route Zero när den släpptes i mars, men Akt 2 vann över mig på alla sätt och vis genom sin melankoliska skildring av rotlöshet, sin litterärt inspirerade magiska realism och sitt fina manus. Så skönt med ett spel där dialogen inte bara är till för att mangla sig framåt i den linjära storyn, bocka av en lång att-göra-lista, utan kan vara fri och betydelselös och uttrycksfull.

I Kentucky Route Zero bestämmer du delvis själv din bakgrundshistoria, och det viktiga är inte alltid vad som händer på skärmen utan hur du fyller i dessa händelser i huvudet med fantasins hjälp. Till utseendet liknar spelet ingenting annat och använder sin spretiga grafikmotor för att uttrycka sig om rum och öppna ytor och Kentuckys evighetslånga landskap.

Ett litet orosmoment är att det nu har tagit utvecklarna väldigt lång tid att få klart akt 3...

2. Antichamber

Det fascinerande och otäcka med Antichamber är att det inte bryr sig. Vissa har sett ett iskallt och till och med elakt svårt pusselspel i det här. Jag ser framför allt ett spel med integritet, som inte låter sig kompromissas, och vars utmaningar står kvar, oberoende av om någon kommer och upptäcker dem eller inte. Antichamber känns ofta som ett matematiskt teorem som hela tiden befinner sig lite utanför spelarens förståelse, som gärna frustrerar och konfunderar. Men när du gör framsteg i spelet är det en framgång för dig själv, för din intelligens och föreställningsförmåga, vilket skiljer det från mer publikfriande spel som Portal 2.

Sällan har ett spel presenterat så hisnande lösningar på vad ett rum är, eller hur vi kan vända ut och in på det. Uppgraderingarna på "vapnet" i spelet var aldrig vad jag väntade mig, och flera gånger fick dem mig att skratta högt. Många recensenter har kritiserat Antichamber för att bli förutsägbart och endimensionellt efter de första timmarna, men jag kände aldrig så. För mig behöll spelet sitt mysterium, sina utmärkta pussel och sin kliniska hållning hela vägen in i mål.

1. Proteus

Proteus är känslodrivet, vilket gör det svårt att förklara dess förtjänster utan att hemfalla till den tårdrypande spelkritik som är så vanlig i Sverige. Det är också kort och ska helst inte beskrivas så ingående för då har man plötsligt skrivit ut hela spelet. 

Om du gillar det eller inte beror mycket på om du klickar med den speciella blandningen av starka färger och melankolisk ljuddesign som spelet står för. Det beror också på om du är öppen för en sorts upplevelse som betonar förgängligheten i naturen och livet, och om du är okej med att gå runt i en halvtimme utan att göra något annat än att titta på saker och kanske sätta dig ner. 

För mig var Proteus den överlägset finaste spelupplevelsen under hela 2013 - en halvtimme som gjorde mig alldeles varm i magen. Ön som spelet utspelar sig på är slumpgenererad, vilket är ett genialt val både för att varje besök ska bli individuellt och för att betona världens flyktighet. 

I en hyperaktiv och hetsig popkultur, där folk måste underhållas precis hela tiden, känns Proteus som ett vattenhål. Det är en digital naturupplevelse och tv-spelens svar på den finaste skogspromenad du kan tänka dig.

Veckans historiska film: Vecka 5: 1927-1928. "Metropolis" och "The Passion of Joan of Arc"

Efter förra veckans komiker-duell är det nu dags för två superdraman i filmhistorien, filmer där inga känslor är för stora och inga gester för svulstiga. Metropolis är årets första riktiga blockbuster - dubbelt så dyr som Cloud Atlas från i fjol - medan The Passion of Joan of Arc är en orgie i gråt, lidande och dramatiska närbilder.

1927. Metropolis

Vad är detta? Gigantisk filmproduktion i regi av Fritz Lang med ca 37000 statister, enorma set och en budget som nästan fick filmbolaget att konka.

Varför? Filmhistoriens första riktiga science fiction-rulle och en inspiration för såväl Joseph Goebbels som George Lucas.

Kantor Wilhelmsson: Metropolis är för mig framför allt en teknisk uppvisning. Det är 1927, ljud saknas, färg saknas och vissa av miljöerna är rena handteckningar, men ändå lyckas hela produktionen imponera på mig. Jag älskar de synkroniserade fabriksarbetarna vid deras jättemaskiner, de underliga teckensnitten och symbolerna, de hemmabyggda datorerna och de vindlande byggnadsstrukturerna. Det här är ändå långt före internet, tv och till och med reguljära passagerarflyg. Det är spännande att se hur Lang har tänkt sig en framtidsdystopi.

Balloonfighter: Jag håller med. Första halvan av filmen räckte det gott och väl åt mig att få se alla fantastiska kulisser och masscener. För min del hade filmen gärna fått fortsätta på det viset, som en krass marxistisk kritik av ett ojämställt samhälle där det kanske inte hände så mycket. Det var när storyn började ta över och fokusera på enskilda karaktärer som jag fick svårare att upprätthålla intresset. Det hade nog kunnat fungera om inte tempot var så jävla uppskruvat.

Jag vill bara flika in i att jag älskade att överklassens paradisiska trädgård var full av hägrar (både ägretthäger och silkeshäger, möjligen äver kohäger men det är svårare att uttyda i monokrom film).

Kantor Wilhelmsson: Tyckte du att högt tempo var ett problem? Jag tycker snarare att filmen började tappa fotfästet för att händelserna var så utdragna och förutsägbara. Sista timmen var när Metropolis brast för mig, eftersom folk helt slutade bete sig som människor. Tusentals fabriksarbetare som kollektivt glömmer bort sina barn...

Det stora problemet är att storyn i sig är så simplistisk och larvig. Jag har skapat mer övertygande dramer med legogubbar. Efter ett tag slutar man bry sig eftersom alla karaktärer är så provocerande platta.

Balloonfighter: Högt tempo var fel ord. Jag syftade på det högt uppskruvna känsloläget. Alla människor var helt hysteriska. Någon skriker "Vi måste göra uppror!" och 100 000 fabriksarbetare ropar "JA!" och går till attack och sen säger någon "Men vad hände med våra barn?" och alla människor lägger sig på golvet och gråter. Det fick mig att tänka på den där filmen från Nordkorea där alla gråter så överdrivet.

Kantor Wilhelmsson: Kan man sammanfatta filmen såhär: Ond man skapar förtryck, Son reser sig mot förtryck efter möte med Madonna, Ond man gör Madonna till Hora, Pöbeln rasar, allt löser sig i slutet och den onde mannen ångrar sig? Jag tror inte det var mindre subtilt än själva filmen...

Balloonfighter: Ja, handlingen är dum och tråkig men det finns ändå ett filmhistoriskt och estetiskt värde i att se filmen. Man får nog mest ut av Metropolis om man ser första halvan och sen läser om filmen på Wikipedia.

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6

1928. The Passion of Joan of Arc

Vad är detta? Carl Theodor Dreyers mest kända film som följer Jeanne D'Arcs rättegång, tortyr och slutliga dom. 

Varför? Räknas som en milstolpe i filmhistorien på grund av den personliga, närbildsbaserade regin och Maria Falconettis uttrycksfulla skådespel. 

Balloonfighter: Innan vi såg The Passion of Joan of Arc diskuterade vi den dåliga svenska titeln En kvinnas martyrium. Titeln i sig är rätt bra, men det är väldigt klantigt att inte inkludera en av historiens kändaste kvinnor i titeln. 

Efter att vi sett filmen så har jag omvärderat min ståndpunkt en aning. En kvinnas martyrium är den mest korrekta beskrivningen av den här filmen. Under 82 minuter (originalversionen var 110 minuter lång) får vi se Maria Falconetti gråta i närbild. Hon gör det väldigt bra, men efter en stund är det ungefär lika underhållande som att titta på de där gråtande barn-tavlorna (Bruno Amadio) som av någon anledning var extremt populära när jag växte upp.

Kantor Wilhelmsson: Med risk för att tappa fokus måste jag börja med att ta upp den överlägset bästa aspekten av den här filmen:

Musiken!

Soundtracket som följde med vår filmversion var "Voices of Light", ett specialskrivet oratorium av Richard Einhorn från 1994. Det är alltså inte bara ny och helt genomkomponerad musik, utan musik med ett eget libretto, dvs. alla liturgiska texter som sjungs har anpassats efter filmen och storyn.

Det är ett fantastiskt arbete som måste bygga på en stor kärlek till Dreyers film. Den ofta renässansklingande musiken, ensemblen, kören och solisterna är alla utmärkta och en upplevelse i sig. Förlåter du mig om jag blundade vid ett flertal tillfällen under filmen?

Balloonfighter: Ja, om du motiverar varför! 

Kantor Wilhelmsson: Okej då. Jag älskar renässansmusik och allt som påminner om den, och jag är fascinerad av soundtrack som anpassats så totalt till en berättelse.

Jag är inte lika förtjust i att titta på en kvinna gråta i en och en halv timme. Det är lite samma sak som med Metropolis - jag uppskattar filmen rent tekniskt, men blir inte engagerad. Här är jag mest impad av de uttrycksfulla närbilderna och att filmen alltid går att hänga med i, trots att man sällan ser riktiga miljöer.

Till viss del är det spännande att skärskåda människors ansikten, men filmens känsloläge är så otroligt monotont - det är synd om henne, det är synd om henne, det är synd om henne - att jag blir avdomnad ganska snabbt.

Balloonfighter: Det är lite som när vi såg på Omar dödade mig. Det händer ingenting annat än att en person är oskyldigt anklagad och att det är jättesynd om den. Och det är trist att det är så. The Passion of Joan of Arc verkar vara en film som Dreyer har brunnit för. Han gjorde efterforskningar under lång tid, baserade manuset på historiska texter och inte minst slösade han bort 7 miljoner franc på att bygga (rosa) slott och katedraler som inte ens syns i filmen. Jag uppskattar Dreyers konstnärliga vision och det för tiden ovanligt närgångna och snygga fotot, men som drama fungerar det rätt illa. Det är inte film för människor som gillar att bli överraskade.

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6