DET HISTORISKA FILMPROJEKTET 2014 - SUMMERING

Det historiska filmprojektet 2014 
Summeringar och topplistor

Filmprat den 16 januari 2015:

Balloonfighter: Under 2014 såg vi tillsammans 100 filmer. De klockade in på drygt 173 timmar vilket motsvarar 7 dygn och 5 timmar eller 4,5 arbetsveckor. Hur svår är din filmtrötthet efter det här?

Kantor Wilhelmsson: Lägg därtill alla timmar för att diskutera, skriva inlägg, leta bilder osv. så har du nog närmare 8 arbetsveckor...

Min filmkänsla är mer mätt än trött. Jag känner inte att jag behöver fylla på med mer inspiration och har inget akut behov efter fler filmer, men mitt intresse och fascination höll sig nästan hela vägen. Det var först under den sista halvan av 90-talet som jag började checka ut mentalt... Hur var det för dig? Det kändes som att du tappade orken tidigare än vad jag gjorde? 

Balloonfighter: Nja, jag har uppskattat projektet rakt genom men vi hade en streak i mitten av 1970-talet när majoriteten av filmerna var över 2 timmar långa som det till och från kändes ganska motigt. Det var inte helt lätt att kombinera med heltidsarbete och i princip all min vakna fritid gick åt till att se film, läsa på om film, vänta på att få prata om film och prata om film. Jag har ju annars fortsatt att se filmer utanför projektet och efteråt också, men det är skönt att få "dumtitta".

Var det någon period du kände var svår att ta sig genom? Bortsett från de väldigt långa filmerna mot slutet tyckte jag att det var oväntat smärtfritt från 30-talet och framåt.


Kantor Wilhelmsson: Jag hade faktiskt lite problem under 70-talet - dels på grund av höga förväntningar på årtiondet, men också på grund av att stilidealen blev väldigt likartade - grälla färger, övervintrade hippies, mycket droger, samma sorts kvalitet på fotot, många filmer som var samhällsmedvetna och urflippade på likartade sätt.
De tidiga decennierna på 1900-talet hade jag inte samma problem med. Överlag var det ändå ganska spännande att betrakta tidiga försökskaniner till filmer, utan samma slipade produktion som idag. Det var kul att se folk testa sig fram.

Har det historiska projektet förändrat någonting i din syn på andra filmer? För min del har jag faktiskt fått sämre tålamod med snabba filmer.

Balloonfighter: Svår fråga. Jag tror att den största skillnaden före och efter är en förbättrad allmänbildning. Men jag har lärt mig att jag aldrig någonsin mer i varken detta eller nästa eller nästnästa liv vill se en noir-deckare igen.

Vi har precis frigjort mer än 8 veckors fritid för det här året. Vad ska vi göra med all den tiden?

Kantor Wilhelmsson: Jag tror det vore en bra idé för den här bloggen att ägna sig lite mer åt spel igen. Vi fick trots allt pris för det en gång i tiden. Och det vore kul att göra något lite mer aktuellt. Med tanke på hur sällan Blogemup uppdaterar så finns det en viss lucka att fylla också, även fast de flesta svenskar skiter blankt i den luckan...

Sista frågan: Vad har varit det bästa med det historiska filmprojektet? Min överlägset bästa grej var att du tyckte så mycket om 8½!!

Balloonfighter: Oooh, det bästa måste ha varit att lida genom riktigt kassa filmer med grumpy Kantorn!

 Topplistan:


 1. Paris, Texas 
2. 8½ 
3. Cykeltjuven 
4. Stalker 
5. Den stora illusionen 
6. Cabirias nätter 
7. Menschen am Sonntag
8. Sullivans travels  
9. Körkarlen 
10. 12 edsvurna män 
11. Satantango
12. Easy Rider
13. Aguirre - Guds vrede
14. Kniven i vattnet
15. Black narcissus











Bottenlistan

1. Pandora's Box 
2. Salò
3. Antonias värld 
4. Floden
5. Bikupans ande 

6. Kvinna utan samvete 
7. Beshkempir 
8. Tokstollen 
9. Broken blossoms 
10. Rom - öppen käft


 

Totalt antal filmer: 93 st (100 med kortfilmerna)
Totalt antal filmer som klarade Bechdel: 7 st
Högst imdb-snitt: 8.9 (12 edsvurna män)
Lägst imdb-snitt: 5.1 (Karl-Alfred)
Den längsta filmen vi såg: Satantango (7:30 timmar)
Den kortaste filmen vi såg: Freaks (1:14 timmar)
Den mest obskyra filmen vi såg: Beshkempir
Bästa djuret: Paddorna i Holy Mountain
Bästa soundtrack: Kniven i vattnet Bästa galning: Klaus Kinski x 2  
Sämsta land: Kirgistan 
Mesta regissör: Hitchcock (3 filmer)
Största överraskning: Menschen am Sonntag
Bästa åktur: Sullivan's Travels

Veckans historiska film: Vecka 52: 1997-1999: "Perfect Blue", "Beshkempir" och "Audition"

1997. Perfect Blue
Vad är detta? Anime om en popstjärna som försöker sig på en karriär som skådis, med resultatet att hon får en obehaglig stalker på halsen.

Varför? Perfect Blue nämns ofta som en av de bästa anime-filmerna från 80-och-90-talet, i samma mening som Akira och Ghost in the Shell. Dessutom såg den mörk och experimentell ut: kul!

Balloonfighter: Perfect Blue är en animefilm för en vuxen publik. Den tar upp ämnen som stalkers, våldtäkt, psykisk sjukdom och hur farligt det är med internet. Trots det har jag lite svårt att ta filmen på allvar när huvudkaraktären har en bebisröst och alla har helt orimliga energinivåer. Är det något som stör dig?

Kantor Wilhelmsson: Faktiskt inte...jag kanske accepterade det som en del av premissen? Däremot har jag svårt att ta filmen på allvar när den lägger in en massa nakna animerade kvinnokroppar. Det är inte motiverat från storyhåll och ofta väldigt genomskinligt. Bitvis slår Perfect Blue över i ren mjukporr och då känns det pinsamt att titta.

Överlag beundrar jag filmen mer än jag tycker om den. Jag beundrar den för att den vågar vara genuint obehaglig och för att den tar upp en massa ämnen som sannolikt är tabu i japan (och känns tabu i den här kontexten). Jag beundrar den också för att den inte riktigt liknar något annat jag sett. Ibland är den ett riktigt snyggt tidsdokument från 90-talet, även fast jag har svårt att leva mig in i det stora dilemmat "popstjärna eller stjärnskådis"...

Balloonfighter: Haha ja, det var svårt att tycka synd om Mima när hennes svåra karriärval stod mellan popstjärna och stjärnskådis.

Det där med nakenheten är ett problem som återfinns i väldigt mycket anime. I vissa scener var nakenheten rimlig, men jag har svårt för alla jävla upskirts-vinklar. Det är något som går igen även i Miyazakis "Nausicaä" och känns väldigt främmande med våra ögon. Jag tar gärna mina filmer utan animerade tonårsflickors trosor i var och varannan scen.

Kantor Wilhelmsson: Helt klart. Nakenheten stör mig nästan mer när den smygs in på det sättet och luktar svagt av skam och gubbsjuka.

Perfect Blue är känd för att den trappar upp sin story på ett väldigt desorienterande sätt, vilket ansågs nyskapande för 17 år sedan. Jag gillade greppet att låta Mimas fantasi och verklighet smälta samman och tyckte flera övergångar var riktigt läskiga. Funkade den delen av filmen för dig?

Balloonfighter: Ja, jag tyckte att filmen tog sig mot slutet när det blev svårare att hänga med. Filmen gav sig in i ett annat territorium efter att ha ägnat alldeles för stor del åt att okynnesstraffa Mima och ha någon slags sensmoral om att internet är farligt för unga kvinnor. Vilket den i och för sig kanske fått rätt i tack vare Gamergate...

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6

1998. Beshkempir

Vad är detta? Kirgiziskt coming of age-drama om en pojke som är adopterad och ett helt samhälle som tycker att det är det sjukaste de någonsin hört talas om.

Varför? Vi har kommit in i en tid då vi i princip har sett varenda film som är värd att se och därför blir tvungna att tråla genom bottenslammet på vår jakt efter guldkorn. En svartvit film från Kirgizistan låter så avskräckande att det är svårt att inte bli nyfiken.

Kantor Wilhelmsson: Beshkempir är, på samma sätt som De tre aporna, Tålamodets sten, En man som skriker, Bikupans ande med flera en film som ersätter karaktärsutveckling och konstnärlig substans med lågt tempo och allmän håglöshet. För att citera Balloonfighter ur ett annat sammanhang:

"Den klassiska genvägen till "djupt drama" är att göra en tyst film. Det är ju alltid något idiot som går på det, hur genomskinligt det än är. Oavsett om filmen har regi, bildspråk, manus eller skådespelare som klarar av att bära upp tystnaden."

Beshkempir befinner sig i ett obekvämt läge mellan en disträ dokumentärfilm och ett slappt redigerat konstprojekt från en förstaårsstudent. Den är ofokuserad, tråkig och illa spelad. Klassiska filmtekniker används amatörmässigt - filmen är i svartvitt av oklara anledningar, men byter till färg i slumpmässiga klipp om cirka tre sekunder. Under en pinsam scen gestaltas adoptivsonen av den suddiga handkameran från Blair Witch Project, utan att man förstår varför. Beshkempir tycks vara regisserad av någon som aldrig hållit i en filmkamera tidigare.

Kan du komma på några positiva saker med filmen?

Balloonfighter: Nej, det är svårt. Jag hade åtminstone hoppats på att man skulle få någon slags inblick i kirgizisk kultur och tradition. Även om en film som samoanska The Orator var helt värdelös så fick dokumentärvurmaren i mig en liten, liten inblick i livet på Samoa. Det är åtminstone något. Beshkempir visar bara en massa pojkar med extremt fula frisyrer som kletar gegga i sina ansikten och gör bröst av sand.

Jag läste på Wikipedia att Beshkempir klassas som Bildungsroman, en filmform som enligt samma källa ska ha inletts med den urusla indiska filmen Pather Panchali som vi såg tidigare i år. En av grundreglerna för en Bildungsroman är att huvudkaraktären ska utvecklas under filmens lopp. Du, som är den litterärt bevandrade av oss, kanske har någon åsikt om det? Tycker du att det finns någon karaktärsutveckling i Beshkempir?

Kantor Wilhelmsson: Ja, om man verkligen letar efter den finns den kanske där... Beshkempir (karaktären) ska gå från en mesig kille som faller in i grupptrycket, till en arg och mobbad ung man, till en mogen snubbe som tror på sig själv och kanske återförenas med sin far. Frågan är hur mycket av detta som går ut genom rutan. Mirlan Abdykalykov är säkert en jättetrevlig person i verkligheten, men han spelade stundtals så dåligt att jag fick vända bort ögonen.

Den som däremot inte spelade dåligt var... en härfågel!!! I en av filmens nyckelscener, dessutom! Jag bryr mig inte alls om fåglar vanligtvis, som du vet, men här var jag riktigt lycklig över att ta del av en karaktär som varken juckade mot sandvaginor eller kastade sig i lera. Härfågeln höjer betyget med +1 för mig.

Balloonfighter: 2
Kantor Wilhelmsson: 3

1999. Audition

Vad är detta? Kultförklarat skräckdrama om en änkeman som vill gifta om sig och håller en audition för att hitta rätt tjej.

Varför? Takashi Miike har ett bra CV (Visitor Q, Bird People in China) och en bisarr skräck-kultis verkade som ett fint sätt att avsluta 2014 års filmprojekt.

Balloonfighter: Jag hade svårt för Audition. Under filmens 110 minuter (min version var något kortare än din) ägnas de första 80 åt tråkiga människor som tittar på varandra och har tråkiga känslor. De sista 30 ägnas åt tortyrporr. Är det här roligt?

Kantor Wilhelmsson: Jag börjar misstänka att du lider av film-fatigue, för den beskrivningen kan väl appliceras på 95% av projektets filmer (minus tortyrporren då)? Jag gillade Miikes metodiska regi och hur filmen tog tid på sig att etablera sina karaktärer, särskilt relationen mellan fadern och sonen. Länge är Audition inte alls särskilt otäck utan en småmysig historia om ensamma män och den japanska konsumtionskulturen.

Sen börjar det spåra, vilket tacksamt nog inte blir till en särskilt lång del av filmen. Fällan är ofta att skräcken håller på så lång tid att den bara blir tråkig (eller äcklig) men här tycker jag Miike har skapat en clean och snygg upptrappning.

Vad hade du förväntat dig av Audition och på vilket sätt tycker du den kunde varit bättre?

Balloonfighter: Jag hade hoppats på mindre prat och snyggare scener. Jag kunde aldrig engagera mig i någon av karaktärerna utan satt istället och irriterade mig på petitesser som hur äckliga alla ljud i flmen var (vilket säkert var Miikes avsikt).

Jag har ju sett flera filmer på sistone utöver filmprojektet, men om du med film-fatigue menar att jag sämre tålamod med tråkiga filmer så kan jag skriva under på det. Audition hade behövt fånga min uppmärksamhet tidigare.

Du har sett fler Miike-filmer än vad jag har. Jag tror bara att jag har sett Ace Attorney, som inte verkar särskilt representativ. Hur förhåller sig Audition till hans andra filmer? Vilken skulle du säga var äckligast?

Kantor Wilhelmsson: Hm, jag tyckte inte det var överdrivet mycket prat i filmen. Kanske var de långa tysta scenerna bortklippta i din version?

Jag tycker Audition är rätt så representativ. Provocerande innehåll kontra lågmälda karaktärer och något som nästan kan kallas för "feelgood". Jag minns två scener ur hans tidigare produktion som var äckligare än hela denna film: en i "Visitor Q" där en kvinna sprutar bröstmjölk över två män med samma tryck som en biltvätt. Och en i "Ichi the Killer" där en man skär av en kvinnas bröstvårtor med machete. Den sista berörde mig särskilt illa...

Vad har du för förhållande till genren i övrigt? Vilken skulle du säga är den bästa skräckfilm du sett?

Balloonfighter: Oj, jag är rätt ointresserad av hela skräckgenren. Allt som har monster eller spöken är töntigt och gore är bara långtråkigt. Jag kan nog inte välja någon favorit i genren, däremot kan jag säga att A.I. är den obehagligaste film jag har sett - långt värre än alla Saw, Paranormal Activity, Insidious och allt vad de heter. Du?

Kantor Wilhelmsson: Jag är inget genrefan, men uppskattar psykologisk terror om den kommer från en verklig plats. Audition var en bra popcornfilm för mig men jag skulle ha svårt att säga vad den egentligen handlar om.

Filmen vann dock kreddpoäng för att den inte hade några riktigt billiga chockeffekter, ett grepp som hårt missbrukades av t.ex. Lynch i "Inland Empire". Med sin ostadiga blandning av familjedrama och tortyrporr tycker jag Audition var en passande avslutning på detta spretiga och härliga filmprojekt!

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 7

Veckans historiska film: Vecka 51: 1995-1996 "Antonias värld" och "Pusher"

1995. Antonias värld

Vad är detta? 
Drama om en viljestark kvinna som skapar ett matriarkat på den holländska landsbygden.

Varför? 
Filmen verkade unik och - jämfört med många andra filmer på 1900-talet - fräscht feministisk.

Balloonfighter: Antonias värld beskrivs som en "feministisk saga". Filmen gör ett roligt försök att lyfta fram ämnen som sex, kvinnlig frigörelse och lesbisk kärlek i en liten holländsk by på 40-talet. Det finns ett tydligt feministiskt perspektiv i Antonias värld - vilket jag hade hoppats skulle kännas fräscht efter årets totala gubbdominans.

Men nej, det kändes som att jag tittade på en jävla Hallmark-film med fullständigt underutvecklade karaktärer. Det finns en politisk idé med filmen, men den lyckas aldrig förankra den i handlingen eller karaktärerna. Årets miss?

Kantor Wilhelmsson: Ja usch, vilket slöseri. Antonias värld gör så mycket rätt i teorin, men lyckas inte förankra en enda av sina karaktärers segrar. Det är en film där män är självupptagna, giriga och ofta onda - men där en charmig kvinnas list räcker för att lösa alla konflikter på fem sekunder. Den känns som ett hån mot verkliga människor med verkliga diskrimineringsproblem.

Ett annat hinder för filmen är alla sömniga ellipser. Hur många gånger fick vi inte se montage där berättarrösten sade något i stil med "Tiden gick och inte mycket förändrades. Årstiderna rörde sig som långsamma hjul över åkrarnas sådd." Antonias värld offrar hela tiden dramatik och närvaro för att svamla lite frånvarande om liv och död. Det funkar inte alls.

Fanns det någon del av filmen som var nära att engagera dig?

Balloonfighter: Nej, jag tyckte allt var skittråkigt och ointressant. Ungefär halvvägs in i filmen smsade du något i stil med att filmen började ta sig, men jag förstod inte på vilket sätt. Kan du förklara?

Kantor Wilhelmsson: Vad...? Jag har inget minne av detta. Jag måste ha yrat. Kanske såg jag en annan film samtidigt?

Antonias värld hade kunnat bli fantastisk, men slutar som en käck och trivial film som berättar för suddigt och oengagerande. Synd på ett så viktigt ämne.

Sista frågan: Hur vidrig är karaktären Therese?

Balloonfighter: Inte så farligt vidrig som barn, men sen växer hon upp till att bli någon slags feministisk übermensch som känns alldeles för uttänkt med ett politiskt syfte för att vara trovärdig som karaktär. Ungefär som hela filmen med andra ord.

Balloonfighter: 2
Kantor Wilhelmsson: 3

1996. Pusher

Vad är detta? Drogkriminalitet och action från 90-talets Köpenhamn med en purung Mäds Mikkelsen.

Varför? Se ovan: Drogkriminalitet och action från 90-talets Köpenhamn med en purung Mäds Mikkelsen.

Balloonfighter: Jag minns när Pusher släpptes. Den hyllades redan då och har behållit sitt goda rykte sedan dess. Jag tror att det delvis beror på att det är Mads Mikkelsens debutfilm, men jag minns också hur (dumma) människor i flera år efteråt tyckte att det var jävligt coolt att en sådan film kunde göras utanför USA.

Jag är inte särskilt imponerad av den aspekten. Pusher känns till stor del som en dansk Scorsese-film. Allting är smutsigare och i mindre skala, men jag tycker det finns en viss likhet i den rätt trista regin och fokuseringen på ointressanta alfahannar. Jag hade hoppats att filmen skulle erbjuda något mer än Mall 1A-filmer från USA.

Vad hade du fått för intryck av Pusher innan vi såg den?

Kantor Wilhelmsson: Inga särskilda. Jag har inget starkt minne av den och jag förväxlar den nog med en mer actionbetonad filmserie för det här var betydligt mer lågmält och pro-Dogma än jag räknat med.

Pushers stora stjärna är - föga förvånande - Mäds Mikkelsen. Jag hade njutit av en två timmar lång film som bara handlade om att Mäds gjorde misslyckade rundsparkar eller pratade om sin skitstora penis ("fyra tjejer krävs för att suga den!").

Men successivt (inga spoilers) handlar den här filmen mindre och mindre om Mäds och mer om jättetråkiga misslyckade droghandlare. Halvvägs in i Pusher är historien så förutsägbar att jag bara väntar på att den ska ta slut. Att den då väljer att bli mörk och gritty och koppla från all avväpnande humor den hade i början är inget genidrag.

Om du fick skriva manus till Pusher med Mäds i huvudrollen, hur hade storyn sett ut i stora drag?

Balloonfighter: Jag hade bara velat se Mäds kolla på dåliga kung fu-filmer tillsammans med Badger och Skinny Pete och kommentera roundkicks.

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 4

Veckans historiska film: Vecka 50: 1994. Sátántangó

1994. Sátántangó

Vad är detta? Ungersk film av Béla Tarr om livet på ett kollektivt jordbruk i slutet av den kommunistiska eran i landet. Med sina 434 minuter är det en av världens längsta spelfilmer.

Varför? Vi älskade Béla Tarrs Turinhästen och vem blir inte sugen på en 7½ timme lång svartvit film om deprimerade karaktärer på den ungerska landsbygden?

Kantor Wilhelmsson: Hypen var stor inför Sátántangó. Vi har velat se filmen sedan vi såg Turinhästen (Tarrs sista film) i april 2013 under det första filmprojektet.

Men det är svårt att planera in en sju timmar lång filmsittning. 18 månader senare lyckades vi till slut tajma in det med år 1994, vilket nu gör Sátántangó till en slags höjdpunkt i det nästan avslutade historiska filmprojektet.

Så. Motsvarade filmen våra förväntningar? Kan någon film motsvara dessa förväntningar? Och vad förväntade vi oss egentligen?

Balloonfighter: Till att börja med hade jag framförallt väntat mig en film mer i stil med Turinhästen - en film ganska fattig på ord och mimik men ett överflöd av vindpinade landskap och uppgivenhet. Sátántangó har samma bleka monokroma bild, ständiga oväder och deppiga bönder, men det ryms betydligt mer variation.

Trots att Sátántangó är mer än 5 timmar längre än Turinhästen så känns den som en lättare film. Inte nog med att karaktärerna faktiskt pratar med varandra - de till och med dansar och musicerar! Och det märks flera gånger att Tarr är lite tramsig.

Kantor Wilhelmsson: Ja, filmen var inte alls vad jag förväntat mig. Efter att första klippet bestod av tjugo kossor som klafsade omkring i leran i fem minuter trodde jag att det skulle fortsätta i samma stil... Men den kanske största överraskningen med Sátántangó är att filmen berättar en story - till och med en linjär story.

En film med en tydlig historia i tre arker är på sätt och vis mer öppen för svagheter. Det är inte svårt att hitta fantastiska scener i Sátántangó, men några klipp är också mindre spännande än andra. Historien om "trollkarlen" Irimias, som kanske lurar byborna på deras pengar, är mycket mer intressant i sin uppbyggnad och förväntan än i den faktiska storyn.

Bäst är kanske Sátántangó när det hänger något ovisst och hotfullt över filmen, en stämning som bara bryts upp av dekadens. Den gamle doktorn som letar efter brandy i regnet, den mentalt störda flickan som plågar en katt och det bisarra fyllenumret där alla dansar - det är scener jag sent kommer glömma. De sista två timmarna (känns bisarrt att skriva detta...) är däremot mer prosaiska och kanske också lite banala i sitt händelseförlopp.

Sátántangó var indelad i tolv kapitel. Hur uppfattade du filmens struktur? Kunde du känna att här fanns en tydlig form, eller blev det bara bilder som sköljde över dig?

Balloonfighter: Jag läste att filmen ska ha strukturerats efter tango med sex steg framåt och sex steg bakåt. Jag kan för lite av tango för att kunna sätta mig in mer i det, men det svårare än några hopp fram och tillbaks i kronologin och upprepade scener från andra vinklar blev det ju aldrig. Det gick rätt fort (kanske ett par timmar) innan man kom in i det.

Jag tyckte både att det var skönt och lite tråkigt att Sátántangó var så pass linjär och dialoginriktad. Jag hade förväntat mig, och hoppats på, en betydligt mer drömsk film. Och just eftersom den var så pass rak tycker jag att man utan problem hade kunnat kapa åtminstone 2 timmar av speltiden. Utöver själva upplevelsen att ägna en hel arbetsdag åt samma film så hade det inte skadat. Håller du med?

Kantor Wilhelmsson: Ja, jag hade gärna sett den sista akten (2:49 lång) nedkokad till en timme eller så. Det var den rakaste och minst intressanta delen av filmen.

Däremot hade jag inte ändrat på mycket från de första två akterna. Tarrs bilder har en egen rytm och en musikalitet som gör att timmarna inte passerar som de brukar. Som bäst påminner det om djupandning - pulsen går långsamt ner av att sugas in i de långa, hypnotiska klippen. För en svartvit film om en ful, skitig landsbygd är det imponerande.

Vad har du att säga om filmens skådespelarinsatser? Hade du någon favorit?

Balloonfighter: Leif GW Persson var perfekt i rollen som en extremt skruttig gubbe som ger sig ut i ovädret för att leta efter fruktbrandy på de mest udda platser (som uppe på vinden i en lada där två prostituerade håller till). Annars var det nog egentligen bara Mihály Vig (Irimias) som stack ut. Det var väldigt återhållsamt agerande överlag.

Hur känner du för extremt långa filmer nu? Skulle du klara av Shoah (10 timmar och 13 minuter lång film om Förintelsen) eller  Evolution of a Filipino Family (10:47)?

Kantor Wilhelmsson: Jag känner allt mindre att längden spelar roll. Sátántangó var absurt lång men kändes sällan långtråkig. Jämför med The Long Day Closes, som klockade 90 minuter men tappade vårt intresse redan efter 9. Det handlar nog om att balansera tempot med längden på scenerna. Hollywood-hetsiga klipp som i Inception är outhärdligt redan efter två och en halv timme.

Generellt ser jag hellre en ambitiös film som har något att säga än en publikfriande film som tar slut snabbt. Och det är en känsla som bara befästs av våra filmprojekt. Shoah får vi boka in i februari!

Hur känner du själv? Du har verkat mycket filmtrött de senaste veckorna. Känner du att du behöver vila nu efter sjutimmarssittningen?

Balloonfighter: Nej, inte direkt. Det är snarare mängden tråkiga titlar som har tröttat ut mig på sistone.

Kantor Wilhelmsson: Sista frågan innan vi ägnar resten av året åt betydligt kortare filmer: Skulle du rekommendera Sátántangó till vänner och bekanta? Hur skulle du sälja in den?

Balloonfighter: Jag vet inte om jag skulle våga rekommendera den till någon. Jag tror att Sátántangó själv hittar till de som är tillräckligt våghalsiga för att våga sig på den.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 8

Veckans historiska film: En liten summering av 80-talet

Kantor Wilhelmsson: Jag gick in i 80-talet med förväntningen att det skulle vara det kackigaste årtiondet hittills. Trots ett par fina filmer i början får jag nog ge mig själv rätt. Vad säger du?

Balloonfighter: Det får man nog säga, men till viss del får man också skylla det på vår lätta filmutmattning. Vi valde ju medvetet att en del väldigt "lätta" filmer för att balansera ut tunga/sega filmer som "Offret" och "Himmel över Berlin". Jag tror att vi behövde det!

Saknade du någon genre under 80-talet? Jag hade gärna sett att vi fick in någon äventyrsfilm av klassiskt 80-talssnitt (tänk Spielberg), men jag kunde inte hitta någon som jag inte redan hade sett.

Kantor Wilhelmsson: Nej, problemet nu börjar ju bli att vi har sett det mesta, även det ovanliga eller konstiga. När jag började göra research på 90-talet märkte att jag ofta sett kanske 13 av de 20 mest hyllade filmerna.

Möjligen saknade jag en romantisk komedi och/eller en anime, som är två genrer vi ännu inte utforskat i år. Men vi har ju 90-talet på oss att rätta till det.

Kunde du hitta någon röd tråd eller några gemensamma stildrag bland våra filmer från the 80s? Det var rätt desillusionerat överlag?

Balloonfighter: Ja, det var inte särskilt muntra filmer. Vi såg bland annat en film om gamla människor som bärs upp på berg för att pickas ihjäl av korpar, en film om tredje världskriget och en där en kvinna misshandlas av sin man och drömmer sig bort till filmernas värld. Jag hade annars förväntat mig tydligare drag av postmodernism, eftersom det är under 80-talet som postmodernismen gör sitt riktiga intåg i filmvärlden. Bortsett från "Who framed Roger Rabbits" uppenbara pastisch på film noir och möjligen "Kairos röda ros" tyckte jag inte att det märkes av särskilt mycket. Var det något du tänkte på?

Kantor Wilhelmsson: Nej, men nu när du säger det var det ganska lite klipp-och klistra och/eller hommager till tidigare verk i vårt urval. De var alla rätt så originella filmer, på gott och ont.

På 90-talet ser jag fram emot fläskig modernitet, gott om handkameror, ironi och skildring av ett samhälle som jag faktiskt levt i. Du?

Balloonfighter: Jag ser fram emot att se en film som vi har hajpat i snart 2 år. Och att få se några filmer från något "udda" land.

1. Paris, Texas
2. My Dinner with André
3. Kairos röda ros
4. Himmel över Berlin
5. The Killer
6. Popeye
7. Offret
8. Time Bandits
9. Fitzcarraldo
10. Balladen om Narayama
      Who framed Roger Rabbit

Veckans historiska film: Vecka 48: 1990-1991: "Total Recall" och "De älskande på Pont Neuf"

1990. Total Rococo Recall

Vad är detta? Kitschig sci-fi med Arnold Schwarzenegger om ett företag som planterar in minnen i folks hjärnor, ett samhälle på Mars med trippelbröstade horor och mutanter, samt en cool dude som är skurk och hjälte på samma gång (fast han inte vet det själv).

Varför? Varför inte? Är det något fel på ovanstående beskrivning eller? Vem är du att döma oss?

Balloonfighter: Vi ville se något hyfsat lättsamt den här veckan och jag gav dig makten att välja mellan Total Recall och Dagissnuten. Hur känns ditt beslut så här i efterhand? OBS! Ingen skit faller på mig.

Kantor Wilhelmsson: Mycket nöjd. Det är sällan jag känt att en film varit roligare att synka än Total Recall (se bild). Det hände något absurt och löjeväckande nästan hela tiden och

efter en lite trevande inledning ("kanske kan det bli något av det här...?") lade sig filmen strax på en genomgående usel kvalitetsnivå. Vad jag undrar är om det finns någon som kan titta på det här idag utan att hånskratta? Är det ens möjligt?

Balloonfighter: Haha ja, filmen glattade verkligen omkring över (nästan) hela skalan. I början kändes det som att det skulle kunna bli en någorlunda seriös och hyfsat spännande scifi-film av det här... men sen spårade det ur fullständigt med osammanhängande intriger, twister i varenda scen och fantastiska dockor och analoga specialeffekter. Ett gott hånskratt förlänger livet?

Kantor Wilhelmsson: Och så Arnold på detta... jag har ingenting emot Schwartzenegger i Terminator-filmerna t.ex., där är han helt perfekt, men vad som psykade mig i Total Recall var att filmen framställde Arnold som en vanlig kille som man skulle relatera till, innan den plötsligt kastade in alla hopplösa actionklyschor den kunde hitta. Till slut går han bara där, bredbent och dryg, och skjuter ihjäl folk, samtidigt som han levererar coola repliker med usel bayersk accent och hjärnan är totalt urkopplad.

Jag har en uppgift till dig. Total Recall försöker klämma in konspirationer, minnesförlust, dubbla identiteter, arbetaruppror, virtuella verkligheter och ett ont imperium i en och samma film. Kan du välja ut ETT koncept som filmen kunde ha gjort riktigt bra om den fokuserat på det?

Balloonfighter: Filmen hade verkligen tjänat på att fokusera på ett par spår istället för att slänga in twister, aliens och mutanter (!) i varenda scen. Jag tyckte själva grundidén med att folk planterar minnen i sina hjärnor för att berika sina liv var ganska fin. Det borde gå att göra en intressant film utifrån den premissen, men förslagsvis inte med Arnold i rollen som average joe.

Vi kan enas om att det här inte var en bra film, men den viktiga frågan är: underhöll den dig?

Kantor Wilhelmsson: Jodå! Jag blev mer underhållen ju längre den höll på. Så snart Total Recall släppte på alla ansatser till kvalitet var jag helt med på tåget. Den var aldrig i närheten av de riktiga bottenbetygen, även när jag skakade på huvudet åt precis allt som hände på skärmen.

Var du underhållen?

Balloonfighter: Yah! (min bästa Arnold-imitation)

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 4

1991. De älskande på Pont Neuf

Vad är detta? Franskt drama regisserat av Leos Carax om en kärleksrelation mellan två hemlösa som bor på en bro i Paris.

Varför? Leos Carax gjorde förra årets favoritfilm Holy Motors och Denis Levant spelar huvudrollen i båda.

Kantor Wilhelmsson: För inte så länge sedan hade vi en diskussion om skildringar av kärlek i film, där du mer eller mindre hävdade att ämnet var ointressant i all sin normalitet, och jag ändå försökte försvara det som något allmängiltigt och viktigt att dikta om.

När vi tittar på "De älskande på Pont-Neuf" tror jag mig förstå lite mer hur du tänker. För mig är detta nästan två filmer i en. Dels verkar Leos Carax vilja trumma på kärlekens klassiska storslagenhet, de romantiska klichéerna och ödets nycker, vilket faller platt för mig. Scenerna när älskarna återses på bron eller idoliserar sin fina tid tillsammans är ofta snygga och välregisserade, men inget jag lär komma ihåg om en vecka.

Men här finns också kärleken som en katalysator för destruktivitet, och här lyckas filmen så mycket bättre. När Lavants trasiga luffare börjar begå grova illdåd för att inte förlora sin tjej blir De älskande... spännande och tragisk, och säger mycket mer om människan, samhället och de lägsta klasserna. Förälskelsen är en lyx man aldrig kan unna sig om man lever på en bro, säger Lavants luffarkompis, och detta känns mer tänkvärt och intressant än hundra Titanic-hommager. 

Jag är fortfarande lite kluven över hur filmen klarade denna balansgång. Vad tyckte du?

Balloonfighter: Jag har svårt att säga emot. Förälskelsefasen var den överlägset snyggaste i filmen, men samtidigt rätt ointressant. Tyvärr var det också den enda del av filmen som visade prov på den visuella experiment- och berättarlusta som fanns i Holy Motors. Den sista delen av filmen är betydligt mer intressant som berättelse, men saknar kreativitet. Jag blir nästan lite arg på "De älskande på Pont Neuf" för att den gör så här mot mig.

Något jag faktiskt tyckte om var hur filmen använde sig av miljöer i Paris utan att någonsin bli klyschig med cafémiljöer med Eiffeltornet i bakgrunden. Carax har lyckats få Paris att kännas smutsigt, kallt och rått. Har du någon favorit eller något hatobjekt bland Paris-skildringar?

Kantor Wilhelmsson: Jag har svårt för romantiserade Paris-skildringar överhuvudtaget, som lätt blir utdragna klyschfester. När jag tittade på "De älskande på Pont-Neuf" kände jag "just det ja, det där rövhålet till stad vill jag inte besöka igen" och det kändes bekräftande och lite mera jordnära.

Kanske tycker jag du dissar filmens visuella delar lite väl hårt? Det stora fyrverkeriregnet, när de älskande fylledansar på bron till omväxlande rock och marseilleaisen, är kanske ingen djup scen, men jag tyckte nog att det var bland det häftigaste och uppkäftigaste vi sett i färg i år. 

De älskande... är ojämn och kluven, men här finns tillräckligt slående scener och bra individuella idéer för att jag aldrig skulle tråkas ut. Ingen Holy Motors, men bra för att vara '91? 

Balloonfighter: Nej, det var ju precis de delarna av filmen som jag tyckte om rent visuellt. Vattenskidscenen var fantastiskt snygg. Hade den sista delen av filmen, som var mer intressant innehållsmässigt, bjudit på några sådana scener hade jag tyckt betydligt mer om filmen. Den var helt okej.

Kantor Wilhelmsson: Något varmt naturområde med gott om bär.. Jag tänker kanske en nationalpark i spanien eller dylikt. Du då?

Balloonfighter: Hemma hos dig? Eller kanske bland hyraxerna i en grotta i Ein Gedi, Israel.

Balloonfighter: 6
Kantorn: 7

Veckans historiska film: Vecka 47: 1988-1989: "Who framed Roger Rabbit" och "The Killer"

1988. Who framed Roger Rabbit

Vad är detta? Amerikansk noir-komedi om en alternativ värld där tecknade figurer samexisterar vid sidan om den verkliga världen 1947. Har blivit något av en klassiker för sin blandning av tecknat och filmat material och användandet av kända tecknade figurer i en mörkare kontext.

Varför? Ingen av oss hade sett filmen sedan barnsben och vi trodde att den skulle innehålla roliga skämt för en vuxen publik som undgått våra omogna prepubertala hjärnor.

Kantor Wilhelmsson:  Who framed Roger Rabbit var säkert en stor grej på sin tid. Bortsett från den unika blandningen av spelfilm och tecknat är det fascinerande att se karaktärer från Disney och Warner Bros. i bild på samma gång. Någon på IMDb beskrev det som ett "mirakel" att filmen överhuvudtaget kunde existera.

Jag vet inte jag. För mig var Who framed Roger Rabbit en tröttsam noir-pastisch med gapiga skämt, trista karaktärer och jätteful sexism. Meningen är väl att det ska vara roligt när en tecknad kanin droppar klyschor som "I am getting too old for this". Men manuset är varken fyndigt eller subtilt och har ingen djupare botten. Det är bara en massa självbelåtna riff på välkända tecknade figurer.

Jag har hört rykten om att du har liknande åsikter... Tror du filmen var roligare i slutet av 80-talet?

Balloonfighter: Jag tror definitivt att filmen var roligare för en dum publik då. Det är lätt att förstå att man blir imponerad av blandningen av spelfilm och tecknat och detta står sig hyfsat väl än idag. Samtidigt är det en film som vill ta tecknade figurer till en vuxen publik, men gör det med extremt obegåvade och platta skämt. Filmens enda verktyg för att vända karaktärerna till vuxna är genom att ha plumpa anspelningar på sex varenda gång en kvinnlig karaktär visas i bild. Men för en publik som nöjer sig med lite glada färger och teknikens under måste det här ha varit värsta kalaset 1988.

Vi har sett många filmer med dålig kvinnosyn under filmprojektets (snart) 2 år och ytterst få filmer har klarat Bechdel-testet under årets historiska filmprojekt. Om du gjorde en spontan topp 5 över filmerna med sämst kvinnobild hittills, skulle Who framed Roger Rabbit komma med?

Kantor Wilhelmsson: Okej då

Veckans historiska filmprojekt: 

Filmerna med sämst kvinnosyn 1904-1988

1. Floden (1951)

Innehåller en scen där mamman till huvudpersonen deklamerar (till smäktande stråkar och med patos i rösten) att kvinnans enda syfte i livet är att föda mannens barn.

2. Die Büchse der Pandora (1929)

En kvinna som ligger med mer än en (1) man anses vara roten till all världens ondska.

Citat från Orpon: 

"Frisinnad kvinna med sexualdrift döms till fängelse, tvingas att bli prostituerad, säljs till en egyptisk bordell och mördas slutligen av Jack the ripper. En Jack the ripper som efteråt gråter, som för att understryka att han inte ville göra det - men fan vad Lulu förtjänade att dö!"

3. Who framed Roger Rabbit (1988):
De kvinnliga karaktärerna är: a) en storbystad femme fatale som bara existerar genom sin sexualitet, b) en "äckligt ful" men överkåt kvinna som jagar huvudpersonen och används som comic relief (fräscht, Disney) och c) den tråkiga kylskåpsfrun som bara gnäller och tänker på tråkiga praktiska saker som ekonomi och parets säkerhet. 

4. The Searchers (1956)

John Waynes kompanjon får en indianfru på halsen och hon porträtteras som ett undergivet djur som man behöver misshandla lite lätt för att få henne att förstå någonting. Det riktiga kärleksintresset är istället en redneck-girl utan tillstymmelse till integritet som klappar i händerna när manliga män slår ihjäl varandra för hennes gunst. 

5. Broken Flowers (1919)

Svaga kvinnor i offerroller rakt igenom, särskilt den kvinnliga huvudkaraktären vars skörhet upphöjs till den sista vackra tussilagon på en äng eller något annat äckligt.

Har jag glömt någon?

Balloonfighter: Nej, mycket bra lista. Det största problemet annars i år har ju varit att kvinnor inte är med i filmerna överhuvudtaget eller bara figurerar i bakgrunden, men de du nämner är ju direkt misogyna. Who framed Roger Rabbit gjordes tre decennier efter den näst nyaste filmen i den listan så jag kan inte riktigt tycka det är okej, även om det är gjort med intentionen att filmen ska vara en throwback till klassisk noir. Kan vi inte bara förbjuda noir för all framtid nu? Det är fan inte ens kul när det parodieras.

Kantor Wilhelmsson: Ja. Mellan oss båda har vi sett kanske på en höft 2000 filmer från alla genrer, länder, stilar och år och i alla fall jag kan utan tvekan säga att noir är den sämsta genren av alla.

Sista frågan: Jag läste att Bill Murray var påtänkt för Bob Hoskins huvudroll, men de fick inte tag på honom vid casting-tillfället. När Murray läste detta i efterhand bröt han ihop av frustration. Tror du att en Bill Murray kunde räddat den här filmen eller var den bortom t.o.m. hans räddning?

Balloonfighter: Knappt, det skulle behövas en annan regissör och förmodligen mindre inblandning från Disney-direktörernas sida. Men Bill Murray hade definitivt gett filmen en mer ironisk vinkel, vilket hade varit välbehövligt.

Jag tycker att filmens koncept är ganska roligt. Om man strök noir-skiten, castade Bill Murray i hans prime och skildrade de tecknade figurernas vuxna sidor genom existensiell ångest istället för Parlamentet-trötta sexskämt tror jag att det här hade kunnat fungera.

Kantor Wilhelmsson: 3
Balloonfighter: 3

1989. The Killer

Vad är detta? Actionfilm av John Woo om en känslosam mördare och en snut som vägrar spela spelet. Kulor flyger, stuntmän hoppar, Chow Yun-Fat ler förföriskt och soundtracket spelar panflöjt och munspel.

Varför? Vi var trötta på långsamma konstfilmer och ville avsluta 80-talet med lite underhållning. Dessutom har The Killer hög status i sin genre, blev en genombrottsfilm för Woo och har influerat många actionregissörer. 

Balloonfighter: Jag tror att The Killer är den kitschigaste film vi har sett i år. Och i det här fallet skulle jag påstå att det är något positivt. Det är en underhållande pastisch på västerländsk action och är sprängfylld med snabba klipp, ständiga (och softade) flashbacks, ostiga musikval och ljudeffekter hämtade från Duke Nukem. Det här är så jävla dumt, men en del av mig älskar det. Förstår du varför den här filmen charmar mig eller tror du att jag har gått sönder? 

Kantor Wilhelmsson: Jag förstår precis. Till skillnad från The Raid: Redemption som vi såg i fjol, som sannolikt bara kan uppskattas av folk med helårsprenumeration på Guns'n'Ammo, är The Killer överdriven och känslosam, full av stora gester och sällan tråkig. Jag riktigt ser John Woo gnugga sina händer i registolen och utropa "fan vad ball!" när kameran gör en dramatisk svepning och Chow Yun-Fat skjuter ihjäl två goons mitt under en kullerbytta.

Bitvis känns The Killer nästan som ett arkadspel eller ett tidigt shoot'em up, där skurkarna dyker upp på löpande band i dörröppningar och korridorer. Det var också väldigt mycket bromance i filmen. Och vilka är vi om inte Två män med en bromance?

Balloonfighter: Jag tror att The Killer slår något slags bromance-rekord.

Det jag hade svårast för med filmen var att skilja på karaktärerna. Och nej, inte för att alla är asiater, utan på grund av att alla karaktärer i filmen verkar ha identiska känsloliv. Alla hoppar omkring, slår kullerbyttor och skjuter folk till höger och vänster men har samtidigt drabbande flashbacks och starka känslor som endast kan uttryckas med panflöjtsmusik och ett och annat hårmetal-riff med olagliga mängder reverb.

Hade du någon favoritscen i filmen? Jag skrattade högt åt en scen (mild spoiler!) där en massa män skjuter på varandra i en stor lokal fylld med levande ljus och duvor. Kombinationen av ett par hundra höga stearinljus och ett par dussin fritt flygande duvor är så fruktansvärt komisk. Jag kan verkligen se framför mig hur John Woo har suttit och tänkt ut det här och njutit av tanken på hur jävla coolt det kommer att se ut.

Kantor Wilhelmsson: Alla flashbacks var helt vansinniga. Det var svårt att veta om filmen skämtade när den flashade tillbaka redan efter 10 minuters speltid - till en scen vi såg för fem minuter sedan! Det var så retarderat, men också lite charmigt.

Min favoritscen var när Killern och Snuten sprang in i varann hemma hos det blinda kärleksintresset och försökte dölja för henne att de hade pistoler riktade i varandras nunor. Det var en riktigt farsartad scen och jag gillade att filmen gav plats för sånt.

Det är väldigt svårt att sätta betyg på The Killer och jag känner att våra vanliga kriterier, om vi nu har några sådana, knappast gäller i det här fallet. Det var i alla fall inte den tråkigaste film vi såg under 80-talet.

Balloonfighter: Nej, jag har ingen betygsmall för den här sortens film. Underhållning: 9 + intellektuell stimuli: 3. Och så några pluspoäng för charm tycker jag gör den värd en 7 ändå.

Kantor Wilhelmsson: Då sätter jag en 6a bara för att motverka  konsensusbildningen, Numb-nuts.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 6