North Mississippi Blues

I princip alla bluesmusiker som har betytt något har vuxit upp i närheten av Mississippi-deltat. Det var där namn som Charley Patton och Robert Johnson kom att lägga grunden till delta blues. Delta-bluesen skulle i sin tur elektrifieras i och med att Muddy Waters och hans generation utvandrade från bomullsplantagerna i södern till fabrikerna i Chicago och Detroit (the great migration) för att ett antal år senare utgöra fundamentet till rock'n'roll. Det är en söndertjatad berättelse som är bekant för de allra flesta som någonsin intresserat sig för den moderna musikens historia.

Inte lika känd som deltabluesen är den avart av genren som föddes i norra Mississippi och som helt enkelt brukar kallas för North Mississippi Blues. Det är musik som har fler likheter med det afrikanska ursprunget än annan blues. Den blues som spelades i Mississippis norra delar kännetecknas av en större rytmisk flexibilitet, modala melodier i ett eller kanske två ackord och helst en bordunton. Musiken har en hypnotisk kvalitet som motsvarigheten längre söderut saknar.

Bland genrens mest omhuldade namn finns R.L. Burnside och Junior Kimbrough. R.L. Burnside (1926-2005) levde större delen av sitt liv som lantbrukare och fiskare men gjorde förvisso några inspelningar på 60-talet. Det var dock först på 90-talet när han varvades av skivbolaget Fat Possom, som specialiserat sig på att spela in gamla bortglömda bluesmusiker, som han kunde försörja sig på musiken. Det glädjer mig att Burnside fick upprättelse i slutet av sitt liv även om garagerock-skivorna med Jon Spencer Blues Explosion verkligen är skymf. Några enstaka skivor med Burnside är bra, i synnerhet de tidiga, akustiska inspelningarna från 60-talet och My black name a-ringing från 1999, men ingenting når upp i samma klass som de låtar han framförde 1978 medan Alan Lomax filmade.

Jag vill egentligen bara säga en sak med det här inlägget och det är att det här, det är fan det bästa jag har hört:

Robert Johnsons röst

Få musiker är lika mytomspunna som Robert Johnson. Inte nog med att Robert Johnson levde ett kringflackande liv och dog rockdöden vid 27 års ålder redan 1938 så är hans image starkt präglad av Faust-myten om att han vid ett vägskäl sålde sin själ till djävulen i utbyte mot att bli en begåvad gitarrist. Var han än fick sin begåvning ifrån så rankas han idag regelbundet som en av tidernas skickligaste gitarrister och mest inflytelserika musiker.

Med jämna mellanrum blossar en annan myt om Robert Johnson upp. Den är inte lika sexig men inte heller lika lätt att avfärda. Myten går ut på att de 41 inspelningar som Robert Johnson gjorde snabbades upp med så mycket som 20% när de gavs ut på skiva och att Robert Johnsons ljusa röst och kvicka gitarrspel alltså är en efterkonstruktion. Att det rör sig om 20% är befängt och kan avfärdas direkt, men det stämmer att inspelningar förr ofta snabbades upp en aning och OKeh/Vocalion som gav ut Robert Johnsons inspelningar var ökända för att mixtra med hastigheten på sina skivor.

Konspirationsteoretikerna (subkategori: Blueskonspirationsteoretiker) har vädrat morgonluft i och med internet och i synnerhet genom youtube. På youtube finns en rad låtar som har saktats ned och äntligen visar hur Robert Johnson verkligen lät. I kommentarsfälten diskuterar man att det är udda att Johnson skulle spela i Bb när hans vänner Son House och Johnny Shines spelade i A (eller G som andra hävdar) och att hans stämning gör vissa toner nästan omöjliga att klara av "om man inte har exceptionellt stora händer". Man diskuterar vilken slags gitarr Johnson hade, hur bred halsen på den kan ha varit, hur rummet han spelade in i kan ha påverkat klangen och så vidare. Det är mycket nördigt och det är svårt att förstå varför de lägger ner så oerhört mycket tid på att analysera det här.

Ibland påstås det att det råder konsensus bland musikhistoriker om att Robert Johnsons inspelningar har snabbats upp. Det gör det definitivt inte. Musikhistorikern Elijah Wald är en av många som inte heller förstår varför den här diskussionen överhuvudtaget blossar upp men som har tagit sig tid att argumentera emot.

Det är inte omöjligt att några av låtarna har snabbats upp med några enstaka promillen, men knappast i den utsträckning som många påstår. Läs Walds argument och lägg till att om man saktar ner låtarna med 20% blir många längre än 3 minuter vilket innebär att de inte fick plats på dåtidens skivor. Samt att det låter för jävligt. De långsammare låtarna som Come on in my kitchen blir dessutom så sega att de blir olyssningsbara.

Ett av argumenten för att låtarna egentligen ska spelas långsammare är för att "de låter bättre så". Det är inte ett särskilt bra argument och många skulle säkert tycka det samma om man pitchade ner till exempel Blind Willie McTell. Personligen kan jag gå med på att vissa låtar faktiskt lyfter i en långsammare tappning, men så har jag också ett osunt förhållande till Son Houses sound.

Den egentliga inspelningen av Crossroads känns onekligen lite lättviktig efter det här:


Men det blir inte automatiskt sant bara för det.

Jämför med Justin Bieber-ambient.

Gladjazzen

En av de låtar som jag har lyssnat på allra mest hittills i år är den franske pianisten Michel Petruccianis Bimini. Det är svårt att ignorera det faktum att Petrucciani är en mycket liten man, men jag fastnade för låten innan jag visste om det. Petrucciani själv beskrev sin sjukdom som en fördel för sitt musicerande eftersom han under uppväxten inte kunde syssla med sådant som distraherade andra barn. 1999 dog Michel Petrucciani 36 år gammal. Nåväl.

Bimini är glad, bekymmersfri och sprittande jazz som helt enkelt gör mig väldigt glad. Låten tappar delvis fokus under gitarristen Jim Halls lite för långa barréackordsonanerande (men det är ju trots allt han som har komponerat verket), men Wayne Shorters saxofonparti är fantastiskt och framförallt är den sprudlande rekapitulationen och slutet en fröjd.

Annie Jones

Bilden ovan har jag haft liggande på skrivbordet sedan vi startade den här bloggen. Jag minns inte exakt vad jag ville göra med den, men jag vet att jag inte ville göra mig lustig över en kvinna med skägg eller med extremt långt hår. Jag tror att det kan ha varit så här: Annie Jones föddes 1860 och blev snabbt känd som den skäggiga flickan och fick turnera med P.T. Barnums ambulerande freakshow. Liksom många andra kvinnor med ansiktshår råddes hon att raka sig, eftersom hon ju trots allt var en feminin och söt kvinna under allt det där skägget. Annie Jones vägrade. Hon hade säkert sina ekonomiska motiv men framförallt jämförde hon rakningen med kastrationsångest. Jag minns som sagt inte riktigt vad mitt syfte med bilden var från början, men jag minns att jag upplevde samma ångest när jag "var tvungen" att raka av mig skägget inför Två män med ett skäggs synkronisering. Och jag hade inte ens i närheten så snyggt skägg som Annie Jones.

Annie Jones lämnade senare cirkusen och livnärde sig som musiker tills hon dog i tuberkulos 1902.

Mafia 2 och det godtyckliga 50-talet

2K Czechs Mafia 2 har med rätta överlag fått rätt ljummen kritik. Att spelet byggs kring den typ av maffia-berättelser som man redan har sett på film massvis med gånger spelar inte så stor roll för min del. Värre är det med att de enda spelelementen är att köra bil eller gå mellan olika cut-scenes och att det inte finns något som helst story-mässigt utrymme utanför den extremt linjära handlingen trots att spelet utspelar sig i en stor, öppen och väldigt snygg stad. En enda punkt i spelet har varit en positiv konstant i recensionerna: musiken.

"it's great for a game to use music that is indicative of a time period and is precisely what people listened to"*

Första delen av Mafia 2 utspelar sig, förutom en avstickare till Sicilien 1943, 1946. Huvudpersonen Vito kör runt i bil mellan olika cut-scenes och hamnar sedan i fängelse, där cut-scenesen för övrigt ökar explosionsartat. När Vito kommer ut ur fängelset har det blivit 1951. Där det tidigare var vinter, jazz och vårdad klädsel är det nu sommar, körsbärsträd som blommar, kvinnor som visar hud, snabba bilar, optimism och rock'n'roll. På ett ytligt men effektivt sätt illustrerar Mafia 2 möjligheternas 50-tal när man kör runt i en pastellrosa cabriolet och lyssnar på Chuck Berrys klassiska No particular place to go. Problemet? Chuck Berrys hit släpptes först 1964.

Att soundtracket i Mafia 2 är bra håller jag med om men, till skillnad från vad många hävdar, är det absolut inte tidstypiskt. Deras 50-tal är fiktivt och stiliserat och en viss felmarginal får man räkna med, men att The Everly Brothers All I have to do is dream skulle dröja ytterligare 7 år och tidigare nämnda No particular place to go 13 år är lite i värsta laget. Ett annat exempel är Ritchie Valens som medverkar med ett par låtar. 1951 var han 10 år gammal. 1959 var han förresten död.

1951 har rocken fortfarande inte kommit igång på riktigt och det ska egentligen dröja fram till 1954 innan den börjar nå någon större popularitet tack vare Bill Haley & his Comets Rock around the clock (som också finns med i soundtracket). 1951 var schlagerjazz och namn som Patti Page, Nat King Cole, Johnnie Ray och Mario Lanza skiten bland de vita men dessa artister lyser med sin frånvaro.

En stor del av musiken i Mafia 2 hör hemma i den sista halvan av 1950-talet. Jag har ingenting emot det fiktionaliserade 50-talet och att låtar hamnar några år fel i historien, men vad jag inte förstår är valet av just år 1951 som skådeplats när 2K Czech så uppenbart snarare har försökt att återskapa 1955-1956. Att spelet utspelar sig 1951 har absolut ingen bärande betydelse för spelets berättelse, så varför inte bara förlägga det till 1955? Det skulle vara väldigt enkelt gjort med tanke på att hela mellanakten bara består av ett slumpmässigt antal år i fängelse då jag som spelare måste styra Vito mellan olika cut-scenes.

* fullständigt slumpmässigt utvalt citat efter att ha googlat "mafia 2 review music" och hamnat här.

Lite hiphop

Hiphop-året 2010 har liksom hiphop-året 2009 varit jävligt torrt. Jag kan bara inte hoppa på Lil' Wayne-tåget eller autotune-refrängerna. I princip är det bara gamlingar som har fortsatt av leverera. Method Man, Ghostface och Raekwon släppte till exempel fina Wu-Massacre och Big Bois Sir Lucious Left Foot... The Son of Chico Dusty har en del fina stunder. Jay Electronica släppte några grymma singlar 2009 men verkar fortfarande inte ha fått tummarna ur röven och släppa sitt debutalbum som jag tror och hoppas på. Men det finns förstås annat att se fram emot.

Black Milk är en av mina Detroit-favoriter sedan Tronic (2008). I september släpper han albumet med den anspråkslösa titeln Album of the year och det verkar kunna bli bra skit. Singeln Welcome (gotta go) lovar rätt gott. Knorrande bas är aldrig någonsin fel.

När jag ändå är inne på Detroit så är det värt att även Slum Village släpper nytt 27/7 trots att två av medlemmarna medverkar postumt (Baatin och J Dilla). Jag räknar inte med någon ny Get live men den mängd användbara grejer som J Dilla har lämnat efter sig är onekligen beundransvärd. Det är inte otänkbart att det finns mer kul att upptäcka.