Topp 10 Tv-serier 2011: Plats 1. Breaking Bad

När popkultur är riktigt, riktigt bra ligger det ofta nära till hands att jämföra den med "större" uttryck. Tv-spel vill förstås vara konst, ambitiös pop lånar gärna från den klassiska musikvärlden och alla manusförfattare lutar sig tillbaka på antika litterära troper.

Breaking Bad behöver ingen jämförelse med filmkonsten, för den kopplingen är fullständigt självklar. Serien har demonstrerat över fyra säsonger att den är mer än kapabel till lika snygga och stiliserade scener som det mesta studiorna och indiebolagen producerar.

Vad som gör Breaking Bad unikt är istället hur mycket - och hur framgångsrikt - serien lånar från teater. Det är samma intensiva samspel mellan ett fåtal huvudkaraktärer, samma utlevda ögonblick då allt brister. Det är samma affekterade berättarperspektiv - en kameralins som alltid letar efter nya sätt att rama in storyn för maximal dramatisk effekt. Seriens dialog dryper av undertext, och händelserna i karaktärernas huvuden är ofta viktigare än händelserna på "scenen".

Breaking Bad har till och med ett avsnitt i tredje säsongen som påminner om ren pjäs - ett avsnitt där ingenting vettigt händer, utom att de två huvudkaraktärerna jagar en husfluga och blir sura på varandra. Och det är ett av de bästa avsnitten.
Framför allt är serien en långsam, obönhörlig karaktärsstudie. Breaking Bad börjar i säsong ett som en dramedy om kemistgeniet och före detta nobelpristagaren Walter White, som efter många bittra år når ett klimax på sin medelålderskris. Han jobbar som kemilärare för ointresserade high-schoolelever och får tvätta deras bilar för att få ekonomin att gå ihop. Han är kuvad och lam och mjäkig, en fullständig loser, och efter tjugo minuter av piloten kommer beskedet att han drabbats av en lungcancer som inte går att operera.

Serien handlar om hur han slår över och börjar koka metamfetamin, bisarrt nog med en före detta student. Först verkar det som att han gör det för att säkra sin familjs välstånd, för att ge dem en ekonomisk framtid när cancern utplånat honom, men över seriens lopp står det klart att det är långt ifrån så enkelt. Walt har flera chanser att dra sig ur drogproduktionen, men han gör det inte. Frågan är om han ens vill? Och under de tre kommande säsongerna blir konsekvenserna av hans handlingar en mörk, sugande virvel som drar med sig allt i hans omgivning.


Jag har pratat om mörker i andra serier på listan, i Justified, i Sons of Anarchy och till och med i Community, men när Breaking Bad sätter ner foten är inget nutida drama i närheten av svärtan. Inget drama är på mils avstånd. Breaking Bad är en serie om en karaktär som förstör sig själv och allt i hans omgivning, men seriens hemlighet är att inte bara visa hans handlingar, storyn, utan alla detaljer däremellan. Den ångestladdade tristessen. Det monotona arbetet. De hatiska utbrotten. De olycksbådande tankarna. Klaustrofobin. Sammanbrotten. Figurerna i periferin, Walts indirekta kunder, som dör av överdoser och slåss som gamar över knarket. Walts nära släkt, som inte skonas från den skugga drogkartellen kastar över dem. Och, förstås, våldet, morden, lögnerna, manipulationerna. Vi får vara med i alla obehagliga skrymslen av Walter Whites långsamma nedstigning i helvetet.

Breaking Bad suger också på sina dramatiska ögonblick länge. Serien bygger hela avsnitt av små plotskärvor, brödsmulor av en story, kameran stannar i flera minuter på Walter som öppnar en vinflaska eller hans svåger som betraktar bergsmineraler. Ofta visar den bara karaktärer som tänker, vilket i den här kontexten och med de här karaktärerna blir oväntat bra TV.
Det metodiska plottandet, det eviga pusslandet, mynnar ut i en serie som aldrig tar genvägar - där allt drama känns förtjänat, oavsett om det byggts upp i flera säsonger eller flera avsnitt. När andra serier kastar in en massa händelser för att vinna framåtrörelse ägnar den här serien två hela avsnitt åt problemet att göra sig av med en död kropp. Ingen besvärlig del av droghandeln försvinner under manusets ständiga lupp.


Ingen teater är bättre än sina skådespelare, och skådisarna i Breaking Bad är in. i. helvete. bra. Den fjärde säsongen har ett flertal scener som en Emmy-jury borde böna om att få se, och ingen bär upp dem bättre än huvudpersonen Bryan Cranston. Hans Walter White, inspirerad av Cranstons egen pappa, med hukande hållning och bittert, falskt minspel, hade på egen hand burit serien även om resten varit dåligt. Den som går ifrån hans "I am the one who knocks"-monolog oberörd, och inte påverkas av de sista tio minuterna i avsnittet "Crawl Space", måste vara mer eller mindre tondöv för mänskliga uttryck. Men både Aaron Paul, som växer till att bli seriens hjärta, och svågern Dean Norris, som växer till människa från clown (och Guancarlo Esposito, och Jonathan Banks, och... ) kommer nära hans nivå.

Breaking Bad är inte perfekt, långt ifrån. Den är ibland så teatral att den glider över i ren pulp, där vissa grejor blir cheesy eller för mycket. Ibland litar den inte på sina karaktärer riktigt utan gör dem ansträngt mer "badass", vilket jag inte alls gillar. Rytmen i några avsnitt är off.

Men om Breaking Bad misslyckas ibland kompenserar den alltid med en sällsynt god egenskap - konsekvens. Det här är en serie som aldrig tappar fokus på vad den vill berätta. Storyn har ett slut (som kommer om sexton avsnitt) och en början, och allt däremellan förstärker och fördjupar seriens centrala tematik.

Den enda jämförelsen för ett så fokuserat TV-bygge är egentligen "The Wire". Men där The Wire var ett stort ensembleprojekt är Breaking Bad ett litet men explosivt kammardrama. Där The Wire, The Shield och Sopranos är stora dukar med en bredare världsbild kör Breaking Bad in en liten kil i kanten, i gränsen mellan USA och Mexiko, och ägnar sin begränsade tid åt ett begränsat ämne.

Det är en fantastisk reklamfilm mot tunga droger och en mäktigt underhållande spänningsserie, men framför allt är det ett oöverträffat TV-drama om den mörka, egoistiska och självdestruktiva sidorna av människonaturen. Det är en serie som börjar med en protagonist och gör om honom till en antagonist, utan att missa någon detalj i transformationen. Den fjärde säsongen vågade gå längre än någonsin tidigare i sin klaustrofobi och briljans. Den femte, och sista, har väldigt höga förväntningar på sig.