Mellandagsfilm: The Broken Circle Breakdown (Belgien, 2012)

Vad är detta?
Belgisk film från 2012 om ett kärlekspar som drabbas av en djup tragedi.

Varför? 
Den verkade ha betydligt mer stil och tanke än de flesta andra dramer. Redan filmens titeln var lovande, tyckte Kantorn. Balloonfighter fick upp ögonen för filmen efter att ha hört lovord om country- och bluegrass-soundtracket.

Balloonfighter ställer Kantorn till svars:

1. Vi har inte sett särskilt många muntra filmer under filmprojektet. Tar The Broken Circle Breakdown priset som projektets sorgligaste film?

Ja, Broken Circle är utan tvekan projektets sorgligaste, och den tyngsta film jag själv sett sedan Oslo, 31. August. Jag kan utfärda en varning om någon ville se den här i tron att det var en romantisk komedi.

2. Vi har ju sett en del sorgliga filmer tidigare där vi tänkt "jaja, allt är hemskt, vi vet det nu, get it over with".Vad är det som gör att The Broken Circle Breakdown trots allt funkar med all sin tragik? 

Broken Circle Breakdown gör det medvetet svårt för sin tittare eftersom den vill presentera sorg som något orättvist och ödeläggande, något som det inte finns lösningar på. Karaktärerna försöker rikta sin frustration mot vetenskapen, religionen, konsertpubliken eller varandra, men som åskådare har man inget annat val än att sitta och ta emot. Paret som står i centrum är uppriktigt och fint skildrade och deras relation förblir trovärdig även långt in i de fulaste delarna av sorgen. Filmen vägrar ange en syndabock eller lätta bördan med underhållning eller puckat filmdrama. För tittaren finns det liksom ingen väg ut.

3. Vid ett tillfälle under filmens gång blev du glad och skrev något i stil med "yay filmen börjar gå baklänges!". Kan du förklara vad du menade och varför det gjorde dig glad?

Broken Circle Breakdown berättar sin story i en väldigt trasig kronologi. Detta kan och har många gånger blivit skit. Jag vill rikta en särskild känga till Gaspar Noës "Irreversible" (apropå en film som faktiskt går baklänges). Men vad jag tyckte fungerade här var att den brutna kronologin användes för att ge kontrast och ljus till de mest tragiska scenerna. Istället för att få en film som långsamt och förutsägbart gick mot sin undergång fick vi en som överraskade och tvingade oss att hålla oss vakna även långt efter att det ledsna visats. Det var nog därför den inte kändes sentimental heller.

4. Belgien slår mig inte som ett country- och bluegrass-land, men just den sortens musik har en framträdande roll i filmen. Om du var tvungen att byta ut det mot en annan musikgenre (utan att ändra något annat än musikscenerna), vilken hade du valt och vilka tre låtar hade varit givna?

Jag tycker bluegrass är ett lyckat val - den känns också osentimental och har mycket tempo. Bra kontrast. Hade varit kul med en electronica/house/ambient film med samma tema. Man hade fått byta ut karaktärerna och settingen, men det hade blivit spännande. Nu var det längesen jag lyssnade, men kan tänka mig Four Tet - This Unfolds, Ellen Allien - Zauber och The Field - A Paw in my face.

Kantorn skärskådar Balloonfighter:

1. Vad tyckte du om filmen?

Jag skäms lite för att erkänna det här... men det var väldigt skönt att vara tillbaks i västvärlden efter många veckor i Afrika, Mellanöstern och Sydostasien. The Broken Circle Breakdown är oerhört sorglig, men det funkar tack vare regin och skådespelarna och inte minst soundtracket. Filmen blir aldrig en renodlad "kolla vad synd det är om det här paret"-berättelse som exempelvis Omar dödade mig. Broken Circle visar inte bara att paret sörjer och är värdiga, utan hur ful och destruktiv sorgen kan vara. Och det gör det till en betydligt mer intressant film. Det här är nog den mest amerikanska film jag har sett (som inte är amerikansk) - kan man vänta sig en Hollywood-karriär för regissören Felix van Groeningen eller rentav en remake av filmen? Jag tror fan att den har Oscars-potential!

2. Kunde du sympatisera med paret? Varför/varför inte?

Bra karaktärer spelade av duktiga skådespelare med bra manus om förlust... Ja, jag kunde absolut sympatisera med dem.

3. Vad var det bästa med George W Bush som amerikats president?

Att han alltid såg ut att tänka något i stil med "blubb blubb blubb jag är en liten fisk" när han borde se som mest allvarlig ut.

4. Det här är sista anhalten för vårt filmprojekt 2013. Totalt har vi sett 71 filmer. Har det varit värt?  Har det funnits mindre bra inslag? Vad hoppas du på inför nästa år?

Det har varit otroligt värt. Jag har njutit av alla nya språk, kulturer och landskap som man normalt aldrig ser på film. Tyvärr märks ju skillnaden i budget och filmtradition enormt mellan jordens rikare och fattigare nationer. Det blir inte alltid helt lyckat, men jag ser mycket hellre en halvkass film från Kongo eller Samoa än en från Hollywood.

Nästa år vill jag se en varm muslimsk film som kontrast till alla kvinnoförtryckande muslimska män vi såg i år. Filmprojektet ska ändra skepnad nästa år, men jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta ta oss utanför USA/Europa/Japan.

Mellandagsfilm: 678 ("Kairo 678", Egypten 2010)

Vad är detta?
Egyptisk film från 2010 om tre kvinnor som försöker stå upp mot sexuella trakasserier.

Varför?
Bra tema + att Egypten var ett outforskat land.

Kantorn frågar sig gång på gång:

1. Vilket är det bästa tonfallet för att gestalta det här ämnet? Allvar, humor eller någonstans mittemellan? Och hur lyckas den här filmens blandning?

Det är ett allvarligt ämne och bör förstås behandlas som ett sådant, men jag tycker inte att humor är någon motsättning till det. Det är lätt hänt att en film om sexuella trakasserier går under av sin egen vikt på samma sätt som Tålamodets sten. Kairo 678 klarar balansen bättre, men jag hade hoppats att Nellys ståupp-karriär hade fått mer utrymme och att hon hade fått leva upp till den humoristiska potential hon hade i början innan alla bara spårade ur och stabbade kukar.

2. Skulle du vilja se någon av karaktärerna igen?

Nej, jag känner mig rätt färdig med dem.

3. Hur skulle du reagera om du åkte med en fullproppad buss genom Malmö och plötsligt kände en hand på rumpan?

Jag har värdighet och en själ och åker således inte stadsbuss. Men om jag fick en hand på rumpan skulle det antagligen vara det minst obehagliga med bussresan.

Balloonfighter söker visdomsord: 

1. Kairo 678 ska vara baserad på verkliga händelser. Trots det klagade du flera gånger på att filmen inte kändes trovärdig. Vad var det som var fel?

Dramat kring de tre kvinnorna kändes forcerat och lite klumpigt. Konflikterna var för enkla och överspelade, anpassade för att se bra ut på film, och saknade verklighetens leda och komplexitet. Det var såpalösningar på flera av karaktärerna - den gedigne polismannen vars fru väntar barn t.ex. Jag fick inte känslan av att titta på riktiga människor.

2. Kan religiösa människor bli bra ståuppkomiker?

Tror jag absolut. Kommer inte på någon på rak arm, men nog borde det väl finnas religiösa människor med sarkasm och självironi? Eller? Det måste väl finnas, någonstans?  ...Någon? (Vi har ett kommentarsfält)

3. Filmens tre huvudkaraktärer är väldigt mycket "typer". En har slöja, en är sminkad och snobbig och den tredje är cool och gatusmart. Vems uppror sympatiserar du mest med?

Definitivt den coola och gatsmarta. Önskar bara att hennes ståupp var lite bättre. 

Mellandagsfilm: Tålamodets sten (Afghanistan, 2012)

Vad är detta? Afghanskt drama från 2012 om en kvinna som har det ungefär så där härligt och självförverkligande som kvinnor i det landet brukar ha det.

Varför? Jag tyckte att framsidan var väldigt fin. Afghanistan är ett spännande land.

Balloonfighter frågar:

1. Vad är tråkigast - att kolla på The Patience Stone eller att leva sitt liv i Afghanistan?

Jag slipper ju bli bombad, mördad och/eller våldtagen när jag tittar på filmen (och uttrycker mina åsikter om den), så det är ju ett klart plus. Jag tror jag haft tråkigt i Afghanistan också, är inte nöjen i princip förbjudna där?

2. Om du var allsmäktig producent och fick lägga in ditt veto - vad skulle du säga åt regissören Atiq Rahimi att addera till filmen för att lyfta den?

En enda sak: GESTALTA alla händelser som huvudrollskvinnan FÖRELÄSER om. Det här är så pass grundläggande och filmiskt att jag inte fattar hur regissören har tänkt. Man låter inte en ensam dam sitta i ett halvtomt rum, stirra ut i luften och leverera typ 90% av filmens händelser i monologform. Det blir URTRÅKIGT och OINTRESSANT.  "Show, not tell", hört talas om det? Värst blir det när man får en försmak av filmens kärleksdrama, men alla påföljande händelser klipps bort, och sen sitter hon där och talar högt igen. Jag orkar inte!!

3. Vad är det som räddar filmen från ett bottenbetyg?

Fint foto och några genuint skrämmande scener. Jag hade nog tyckt om filmen om den ansträngt sig för att faktiskt vara en film.

Kantorn frågar:

1. Kan du, utan att spoila, berätta hur den här filmen borde ha slutat (i den bästa av världar)?

Med ett stort svampmoln över Afghanistan. Kvinnor och djur tittar på från ett betryggande avstånd och skålar i champagne. Klöv i hand och fena i tass vandrar de tillsammans bort från skiten till tonerna av Destiny's Childs Bootylicious.

2. Kan du komma på något positivt med Afghanistan, som inget annat land har?

Jag har flugit över landet ett par gånger och även från 10000 meters höjd ser det extremt deprimerande ut på ett sätt som få länder kan matcha. Oavsett vilket land man kommer från så tänker man nog "jag har det ändå rätt bra hemma" efter ett par dagar i Afghanistan. Annars är Afghanistan ett av få länder som snöleopard fortfarande finns kvar i.

3. Hur många dagar hade gått innan du gett din äckliga komatos-make dödshjälp?

Dagar? Max en kvart. Och jag har bett min sambo att överge mig lika fort om jag blir en grönsak. Ingen ska behöva förstöra sitt liv på det sättet.

Mellandagsfilm: Omar m'a tuer ("Omar dödade mig", Frankrike/Marocko 2011)

Vad är detta? Fransk-marockanskt kvasidokumentärt rättsdrama från 2011 om en trädgårdsmästare som blir oskyldigt anklagad för mord.

Varför? Korrupt rättspolitik i Frankrike lät som en bra grund för en story.

Kantorn frågar:

1. Hur ska man kunna behålla intresset för en film som bara vältrar sig i huvudpersonens oskuld och inte gräver djupare i hovrättens skumma motivationer?

Jag vet inte riktigt om det går. Det blir ju helt befriat från drama och friktion. Det är bara synd om Omar hela tiden och efter två minuter vet man vart filmen är på väg och den bjuder inte på några som helst överraskningar. Visst, Omars öde är hemskt orättvist men jag skulle hellre läsa om det i en tidningsartikel än se en långfilm om det.

2. Vad saknar du mest i Samo Bouajilas skådespelarinsats?

Nyans. Omar är så äckligt jävla oskyldig från början till slut att jag börjar irritera mig på honom. Filmhistorien har aldrig sett en lika oskyldig man som Omar. Om Bouajila hade kunnat plantera ett frö av tvivel hos tittaren hade filmen vunnit mycket.

3. Om du hade legat döende (spelar ingen roll hur det gick till), vad hade du helst skrivit i ditt eget blod?

Med tanke på min blodfobi hade det nog blivit "Ew ew ew ew ew".

Balloonfighter flörglar:

1. Hur var skildringen av fängelselivet jämfört med till exempel Un prophète som utspelar sig på ett franskt fängelse?

Det var skönt att se en film där fängelsekamraterna faktiskt betedde sig någorlunda humant och inte psykotiskt. Det börjar bli tröttsamt med schablonbilden av fängelset: en plats där du omedelbart blir nerslagen och indragen i en knarkliga. Jag har ingen förstahandserfarenhet men allt kan ju inte vara som i Oz.

2. Skulle Omar dödade mig rentav ha fungerat bättre som dokumentär?

Kanske. Framför allt tyckte jag att sidohistorien med författaren som ville rentvå Omar inte tillförde någonting. Vad är poängen med att visa karaktärer som inte har någon meningsfull personlighet utan bara rabblar fakta och argument?

3. Finns det några bra rättsprocessfilmer?

Ja, To Kill a Mockingbird är mysig! Den utspelar sig bara delvis i rätten, i och för sig.

Vecka 51: Viva Riva! (Kongo-Kinshasa, 2010)

Mamma, vad är detta?

Kongolesisk action från 2010 om... äh, läs Kantorns text bara.

Men varför, pappa? 

Det går inte att komma djupare in i Afrika än Kongo. Filmen var en hit i både Kongo och i flera andra afrikanska länder. Not so much i resten av världen...

Kantor Wilhelmsson suktar efter svaren:

1. Vilken dude var egentligen coolast i den här filmen?

Lätt lesbiska militären.

2. Vilken skulle vara den bästa anledningen att turista i Kongo?

Virunga nationalpark! Savann, tropisk regnskog och snötäckta berg i samma område. En av de största populationerna av vilda bergsgorillor finns där!

3. Det här är den andra afrikanska filmen i rad som varit fixerad vid stora bilar och brottsliga män. Vad har du att säga till försvar för centralafrikas finkultur?

Kongo-Kinshasa är landet som gav oss ett av världens officiellt fetaste band - Staff Benda Bilili. Räcker det för att släta över Viva Riva? Jag känner att jag är ute på väldigt tunn is om jag drar paralleller mellan homoförbuden (ja, det diskuteras även i Kongo-Kinshasa) och de extremt heterosexuella alfahannar som gestaltas i filmerna.

Kantor Wilhelmsson berättar:

Mitt i det fulaste Kongo finns en man som heter Riva. Livet är ett party för honom. Han festar runt, ligger med horor och stjäl bensin från farliga banditer istället för att försörja sina föräldrar och fyra syskon. Men en dag går han över gränsen. Banditen César, en cool men farlig man i vit hatt och kostym, blir förbannad och hämndlysten när Riva stjäl hans leverans. César bestämmer sig för att ha ihjäl Riva och alla random människor han hittar på vägen.

Under tiden är Riva fullt upptagen med att förälska sig i Nora, en snygg tjej vars främsta meriter är att ha rött hår, dansa utmanande och vara ihop med ett svin.

Riva är trött på vanliga knull, berättar han för sin kompis. "Jag har legat med kvinnor från byn i tio år. De hade slappa bröst. Det var hemskt."

Men Nora besvarar inte hans inviter. Hon fortsätter vara tillsammans med svinet Azor, som dock råkar tappa bort hennes vigselring. Där går gränsen! Nora kastar bort sin värdighet och ger sig själv åt Riva, som smugit sig in i Azors villa och fram till Noras fönster. Precis som Aladdin gjorde med prinsessan Jasmine, om Aladdin dessutom hade gett henne cunnilingus.

Här zonade jag ut en stund... Men vänta! César och hans gäng har ihjäl Azor nu. De har hittat Riva. Nora är på rymmen. Streetsmarta Pojken och Mystiska Modersgestalten kan inte hjälpa Riva längre. Den enda som kan hjälpa honom är Lesbiska Militären, som tar saken i egna händer och skjuter ner samtliga skurkar på skärmen. Bara Riva verkar överleva. Vad skönt. Men det är fortfarande tjugo minuter kvar av filmen.

Riva går hem till sin familj och slåss med sin fosterpappa. Inte så konstruktivt. Under tiden hinner skurkarna resa sig upp och glömma bort sina fatala skottskador. "Vi måste bli mer hänsynslösa från och med nu" säger de i samförstånd. Mycket riktigt. De börjar jaga Riva och Lesbiska Militären. Nora tog pengarna, åkte för att återförenas med sin pappa och skrevs ut ur manuset. Det var väl bäst så.

Skurkarna hinner ifatt. Rivas kompis förråder honom, tror jag. Lesbiska Militären blir nerskjuten. Skurkarna sticker med bensinen, men Lesbiska Militären använder sin sista suck för att skjuta på lastbilen och allt exploderar.

Vad händer med Riva? Han blir uppeldad av en skurk och brinner levande till döds. "Livet är fortfarande gött", säger han med ett skratt innan han dör. Oklart varför. Detta får publiken fundera på under eftertexterna.

Men precis innan ridån går ner kommer Streetsmarta Pojken till olycksplatsen. Alla är döda, men Lesbiska Militärens stora SUV står fortfarande kvar.

Streetsmarta Pojken sätter sig i framsätet och ler. "Vilken bra bil", tänker han.

Ballonfighter kommenterar:

Det enda jag kan och behöver säga är att Kantorn inte hittat på ett enda ord.

Statistik:
Bechdeltestsresultat: Förvånande nog godkänt! Med nöd och näppe, men ändå.
Kongos Beyoncé: Ja, Manie Malone.
Sensmoral: ?
Övernaturliga händelser som det inte görs någon grej av: minst 1
Vågade sexscener: Ja (cunnilingus genom galler till exempel)
Problematiserande av prostitution: Eh, vad menar du?