Vecka 27: Loong Boonmee raleuk chat ("Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv", Thailand 2010)

Vad är detta? 
Thailändskt fantasy-drama från 2010 om en döende farbror som minns sina tidigare liv.

Varför?
Jag har velat se filmen sen jag första gången såg titeln i en artikel för tre år sedan.

Kantor Wilhelmsson lyfter försynt på morrhåren och säger till balloonfighter: 
1. "Reinkarnerad exakt som förut" hette låten av bob hund. Är reinkarnation bra eller dåligt? Jag skulle säga bra. Det måste ändå vara roligare att få vara olika organismer än att vara död i en evighet. I synnerhet är det ju bra om man som farbror Boonmee kan minnas de tidigare liven och få ut något av dem.

Jag hade gärna provat på att vara många olika insekter och mindre däggdjur med kort livstid. Jag tror att det är motsvarigheten till korta indiespel med roliga egenskaper. Att vara människa är som att grinda i ett astråkigt MMORPG i jämförelse.

2. Tror du att filmen gav mer till dig som faktiskt har varit i Thailand?
Nej, inte mer än att det var fint att se den thailändska landsbygden igen. Jag är lite förvånad över hur fint och sansat skådespelarna pratade. Mitt intryck av det thailändska språket är att det är tämligen vulgärt och att alla ord avrundas med ett bräkigt "KÄÄÄÄH". Till exempel heter tack "kopkun-KÄÄÄÄH". Det hade antagligen påverkat filmen till det sämre om skådespelarna hade pratat som random gatuförsäljare.

3. Saknades ett djur i filmen och i så fall vilket?
Glasögonlangur! För att det är världens kanske finaste apa och den finns i Thailand.

Kantor Wilhelmsson låter domen falla:
När saker händer på skärmen som man inte förstår, eller inte har några tolkningsverktyg för, kan man reagera på lite olika sätt. Man kan bli frustrerad, till och med arg. Detta är något som dagligen ses på Aftonbladet Spela, där redaktionens intresse för konstnärliga och udda titlar möts av brölande dårar i kommentarsfälten.

Man kan också gå den intellektuella vägen och bryta ner verket i sina minsta beståndsdelar, i jakt på Den Stora Meningen. Exempel på denna approach är den fem bloggposter långa mastodontuppsatsen om den sista scenen i The Sopranos, med undertiteln "den definitiva förklaringen".

Den late mannens approach är helt enkelt att utnämna skapelsen till ett mästerverk och upphovsmannen till ett geni, utan vidare omsvep. Så har man täckt alla flanker, liksom.

I min upplevelse är "Uncle Boonmee..." en ganska enkel film. Den handlar om den döende farbror Boonmees sista dagar i livet. Den handlar om att acceptera döden och livet som två sidor av samma mynt, och låta dem ha sin naturliga gång. Thailändsk folktro och reinkarnation spelar in, och vissa scener är starkt drivna av symbolik, men jag tvivlar på att dessa scener hade gett mig mer om jag gått på en lång föreläsning om Buddhism och Barthes. Jag tror det är en film som måste accepteras som den är.

Acceptans och ödmjukhet är två röda trådar i filmen. Hur man kan kalla "Uncle Boonmee..." pretentiös är för mig obegripligt. Karaktärerna har en mysig konverserande ton, både med varandra och med de övernaturliga figurer som dyker upp. När ett spöke gör entré frågar Boonmees syster om döingen skulle vilja äta de sista middagsresterna. Och Boonmees sjukvårdare säger skämtsamt att det nu är han som är mest främling i rummet! 
Väsen, andar och random konstigheter paras samtidigt med det moderna Thailand. Det här är en film där återfödelse och häng på en karaokebar ingår i samma scen. För mig var detta motsatsen till "Det vita bandet", där Haneke tar i så han spricker för att rama in sitt budskap så mäktigt som möjligt. "Uncle Boonmee" låter allting bara passera i ett enda flow. Filmen känns som en enda lång utandning.

Nog spretar innehållet lite, och särskilt en scen där en prinsessa går ut i ett vattenfall kommer få många att klia sig i huvudet.

Men det fina porträttet av naturen och döden, det organiska fotot och karaktärernas mjuka samspel gör det här till en meditativ och personlig film. Det kommer ta lång tid innan jag glömmer den.

Balloonfighter värper:

Farbror Boonmee... är en av de finaste skildringarna av religion och andlighet som jag har sett. Hade jag vetat mer om buddhism hade jag säkert påstått att det är en film som är buddhistisk in i minsta detalj, men det vet jag inget om. Det är en långsam och meditativ film vars religiösa anslag aldrig är in your face. När spöken dyker upp i hemmet reagerar karaktärerna inte med rädsla och tycks inte heller drabbas av några livsomvälvande religiösa tankar. De frågar istället om spökena har fått deras offergåvor och om de är hungriga och dukar fram mat åt dem. I Farbror Boonmee umgås andar och människor som om det vore helt naturligt.

Trots de många övernaturliga inslagen så är Farbror Boonmee mer jordnära än det mesta. Skådespelarna är så naturliga och tillbakalutade och bildspelet så enkelt (men fint!) att man i vissa scener skulle kunna missta filmen för att vara en dokumentär. Samspelet mellan de två huvudkaraktärerna Boonmee och Jen är så okonstlat att det känns som att regissören bara har riggat en kamera på en slumpmässigt vald plats på den thailändska landsbygden.

Till skillnad från Kantorn tillhör jag de som gärna bryter ner saker och helst vill förstå allt. Jag önskar vid ett flertal tillfällen under filmens gång att jag visste mer om buddhism och Thailands historia så att jag kunde förstå mer av symboliken. Det händer - om än bara ett fåtal gånger - att min hjärna börjar rusa iväg och söka efter svar. För min del hade filmen tjänat på att vara något kortare eller att vissa av scenerna innehöll lite mer.

Det är svårt att sälja Farbror Boonmee i textform. Det är en film vars främsta styrka är den speciella och tillbakalutade stämningen. Några av scenerna tillhör de allra finaste vi har sett hittills i filmprojektet.

Statistik: 
Tempo: 20 km/h
Fina skogar: 80%
Begriplighet: 50%
Verklighetens folk: Ja, några

Tidigare filmer:
Vecka 26: Un homme qui crie ("En man som skriker", Tchad 2010)
Vecka 25: No (Chile, 2012)
Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko, 2009)
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys", Colombia 2009)
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Topp 10 djur från Thailandsresan

Topp 10 djur jag träffade och lyckades fånga på bild i Thailand och Malaysia! För att underlätta urvalet räknade jag bara med djur som vi såg i det vilda. Den asiatiska elefanten finns vilt i områden som vi besökte men eftersom vi bara såg tämjda elefanter (och red på dem!) så inkluderade jag inte dem på listan.

10. Jag hade räknat med att komma hem från Thailand med åtminstone 50 nya kryss på min världslista (det är en ganska fattig lista än så länge) men trots att jag beställde böcker om Thailands fåglar lååångt i förväg så hann ingen komma fram förrän jag kommit hem. Brun majna var en av få fåglar jag kunde identifiera utan guide, men jag såg också natthägrar, massor av örnar, vadare och solfåglar (Asiens motsvarighet till kolibrier), bland annat en pytteliten som såg ut ungefär så här. Majnorna, en slags starar, förekom rikligt på alla ställen vi besökte och verkar vara sydostasiens motsvarighet till kajorna i Malmö. 

9. Hängivna läsare av den här blöggen minns förstås att Två män med ett skägg hängde med clownfiskar redan på Israel-resan i december. Vad vi hörde inför snorklingen i Eilat var "Israels snorkling suger, åk till Egypten istället eller ännu hellre Thailand. Krabi t.ex. där är snorklingen gudomlig!". Fan heller. Inget av korallreven vi besökte i Thailand kunde mäta sig med den färgkavalkad som Eilats korallrev bjöd på. Min teori är att det beror på att vi var i Thailand under den varmaste perioden då korallerna tappar sina färger. Efter många dagars slit lyckades jag till slut hitta clownfiskar utanför Koh Poda. Jag såg även stora blåsfiskar, svarta clownfiskar, groupers och såna här men clownfiskarna får stå som representanter för korallreven för att de fastnade bäst på bild.

8. Rocka! Ja vad fan, det är en bebisrocka som simmade omkring vid mina fötter. Klart att den förtjänar en plats.

7. Jag har tappat bort namnet på den här ödlan som vi såg i regnskogen och det finns ganska så många reptilarter i Thailand att välja på så vi kan väl bara låtsas att det är en forest crested lizard? Den hade i alla fall en lika fin svans. Förutom spindlar så var ödlor det vi såg mest av i regnskogen. Man hörde ofta prassel och att djur for iväg in i den tätare vegetationen.

6. Min kära sambo som är totalt ointresserad av fåglar skryter ibland med att hon har sett kohäger i Sverige (det har inte jag). Men nu har jag åtminstone fått se den både i Thailand och Malaysia. Inte för att det var någon större bedrift. Den fanns ju överallt. Jag såg till och med 10 stycken förstöra en picknick för ett medelålders par.

5. Att fota djur i träskmiljö från en kanot är inte det lättaste, men den uppmärksamme har förstås noterat att det ligger en väldigt stor ödla på bilden. På engelska heter den water monitor och på svenska bandvaran. Vuxna varaner av den här arten blir 1,5-2 meter långa men några exceptionella individer har blivit över 3 meter långa och vägt runt 50 kilo. Bättre bild finns här. I samma område (Khao Sok nationalpark) fick vi även se mangrovesnok men bilden på den är alldeles för otydlig.

4. Det är svårt - för att inte säga omöjligt - att inte charmas av apor och det är givet att de dominerar i toppen av den här listan. Det finns sex olika arter av makaker i Thailand men de flesta i området kring Krabi tycks tillhöra arten krabbmakaker. Till skillnad från de två andra aparterna på den här listan så är krabbmakakerna inte det minsta hotade. De är opportunister som snabbt vänjer sig vid att leva sida vid sida med människor och ser dumma turister som en enkel födokälla. Ibland tigger de snällt, andra gånger skrämmer de till sig mat eller rycker helt enkelt bara åt sig väskor, far upp för en klippbrant och kastar sen ner allt som inte är ätbart på marken. Krabi tycks sakna störiga ungdomsgäng, men de har sina alldeles egna ligister i makakerna. De är roliga, sneaky som fan och ibland lite läskiga. Och de är otroligt tacksamma att fotografera. Efter resan hade jag över 600 bilder på enbart makaker. Jag hade kunnat ta tio gånger så många utan att tröttna det minsta.

3. Jag var först tveksam om jag skulle ha med gibbonapor på den här listan överhuvudtaget eftersom de enda bilder jag har (av arten lar/vithandad gibbon/vanlig gibbon) är på en i bur. Gibboner är den mest hotade apfamiljen. Världens alla 16 arter klassas som hotade och 4 som akut hotade. Den här apan hette Bati och satt i bur i ett naturreservat vilket jag hoppas innebär att han en dag blir utsläppt igen. Tröstande nog hörde vi också vilda gibboner sjunga i regnskogen. Gibboner hotas främst av habitatförlust men också av att de jagas för köttets skull och för att lokalbefolkningen dödar föräldrarna, fångar ungarna, tämjer dem och sedan står vid turiststråk och tar betalt för att låta turister ta bilder med en gullig apa på axeln. Det finns många projekt som arbetar med att rehabilitera apor och har ni lite pengar som ni vill bli av med kan ni t.ex. donera pengar till den här organisationen som är verksam i Thailand. Bati var väldigt lekfull och nyfiken och hade förmodligen universums mjukaste händer.

2. Thailands djurliv gjorde mig absolut inte besviken. Så fort man begav sig en bit bort från drivorna av nordeuropeiska turister så slogs man av det rika djurlivet. Glasögonlangurerna eller de rökgrå bladaporna (på engelska dusky leaf monkey) var nummer två på min most wanted-lista och dök plötsligt upp i närheten av turistmeckat Railay beach. Mitt foto är inte det tydligaste eftersom jag för ovanlighetens skull inte hade med mig teleobjektivet. Jag hade verkligen inte väntat mig att få syn på dem så nära civilisationen. Glasögonlangurerna är helt fantastiskt fina apor och jag rekommenderar att ni glor på t.ex. den här bilden för att få en bättre uppfattning om hur de ser ut. Jag fick till och med se en unge! Lyckan! Glasögonlangurer är inte hotade i nuläget men liksom de flesta andra aparter så drabbas de av habitatsförlust.

1. Den största upplevelsen under resan var tveklöst när jag fick syn på en havssköldpadda under snorkelturen. Jag har drömt i många år om att få simma tillsammans med en havssköldpadda och det närmsta jag kommit förut var när jag och Kantorn hittade resterna av en död havssköldpadda på Kreta som vi petade på med en pinne. Thailand levererade och jag blev överlycklig. Det är det närmsta jag varit en religiös upplevelse.