Mellandagsfilm: The Broken Circle Breakdown (Belgien, 2012)

Vad är detta?
Belgisk film från 2012 om ett kärlekspar som drabbas av en djup tragedi.

Varför? 
Den verkade ha betydligt mer stil och tanke än de flesta andra dramer. Redan filmens titeln var lovande, tyckte Kantorn. Balloonfighter fick upp ögonen för filmen efter att ha hört lovord om country- och bluegrass-soundtracket.

Balloonfighter ställer Kantorn till svars:

1. Vi har inte sett särskilt många muntra filmer under filmprojektet. Tar The Broken Circle Breakdown priset som projektets sorgligaste film?

Ja, Broken Circle är utan tvekan projektets sorgligaste, och den tyngsta film jag själv sett sedan Oslo, 31. August. Jag kan utfärda en varning om någon ville se den här i tron att det var en romantisk komedi.

2. Vi har ju sett en del sorgliga filmer tidigare där vi tänkt "jaja, allt är hemskt, vi vet det nu, get it over with".Vad är det som gör att The Broken Circle Breakdown trots allt funkar med all sin tragik? 

Broken Circle Breakdown gör det medvetet svårt för sin tittare eftersom den vill presentera sorg som något orättvist och ödeläggande, något som det inte finns lösningar på. Karaktärerna försöker rikta sin frustration mot vetenskapen, religionen, konsertpubliken eller varandra, men som åskådare har man inget annat val än att sitta och ta emot. Paret som står i centrum är uppriktigt och fint skildrade och deras relation förblir trovärdig även långt in i de fulaste delarna av sorgen. Filmen vägrar ange en syndabock eller lätta bördan med underhållning eller puckat filmdrama. För tittaren finns det liksom ingen väg ut.

3. Vid ett tillfälle under filmens gång blev du glad och skrev något i stil med "yay filmen börjar gå baklänges!". Kan du förklara vad du menade och varför det gjorde dig glad?

Broken Circle Breakdown berättar sin story i en väldigt trasig kronologi. Detta kan och har många gånger blivit skit. Jag vill rikta en särskild känga till Gaspar Noës "Irreversible" (apropå en film som faktiskt går baklänges). Men vad jag tyckte fungerade här var att den brutna kronologin användes för att ge kontrast och ljus till de mest tragiska scenerna. Istället för att få en film som långsamt och förutsägbart gick mot sin undergång fick vi en som överraskade och tvingade oss att hålla oss vakna även långt efter att det ledsna visats. Det var nog därför den inte kändes sentimental heller.

4. Belgien slår mig inte som ett country- och bluegrass-land, men just den sortens musik har en framträdande roll i filmen. Om du var tvungen att byta ut det mot en annan musikgenre (utan att ändra något annat än musikscenerna), vilken hade du valt och vilka tre låtar hade varit givna?

Jag tycker bluegrass är ett lyckat val - den känns också osentimental och har mycket tempo. Bra kontrast. Hade varit kul med en electronica/house/ambient film med samma tema. Man hade fått byta ut karaktärerna och settingen, men det hade blivit spännande. Nu var det längesen jag lyssnade, men kan tänka mig Four Tet - This Unfolds, Ellen Allien - Zauber och The Field - A Paw in my face.

Kantorn skärskådar Balloonfighter:

1. Vad tyckte du om filmen?

Jag skäms lite för att erkänna det här... men det var väldigt skönt att vara tillbaks i västvärlden efter många veckor i Afrika, Mellanöstern och Sydostasien. The Broken Circle Breakdown är oerhört sorglig, men det funkar tack vare regin och skådespelarna och inte minst soundtracket. Filmen blir aldrig en renodlad "kolla vad synd det är om det här paret"-berättelse som exempelvis Omar dödade mig. Broken Circle visar inte bara att paret sörjer och är värdiga, utan hur ful och destruktiv sorgen kan vara. Och det gör det till en betydligt mer intressant film. Det här är nog den mest amerikanska film jag har sett (som inte är amerikansk) - kan man vänta sig en Hollywood-karriär för regissören Felix van Groeningen eller rentav en remake av filmen? Jag tror fan att den har Oscars-potential!

2. Kunde du sympatisera med paret? Varför/varför inte?

Bra karaktärer spelade av duktiga skådespelare med bra manus om förlust... Ja, jag kunde absolut sympatisera med dem.

3. Vad var det bästa med George W Bush som amerikats president?

Att han alltid såg ut att tänka något i stil med "blubb blubb blubb jag är en liten fisk" när han borde se som mest allvarlig ut.

4. Det här är sista anhalten för vårt filmprojekt 2013. Totalt har vi sett 71 filmer. Har det varit värt?  Har det funnits mindre bra inslag? Vad hoppas du på inför nästa år?

Det har varit otroligt värt. Jag har njutit av alla nya språk, kulturer och landskap som man normalt aldrig ser på film. Tyvärr märks ju skillnaden i budget och filmtradition enormt mellan jordens rikare och fattigare nationer. Det blir inte alltid helt lyckat, men jag ser mycket hellre en halvkass film från Kongo eller Samoa än en från Hollywood.

Nästa år vill jag se en varm muslimsk film som kontrast till alla kvinnoförtryckande muslimska män vi såg i år. Filmprojektet ska ändra skepnad nästa år, men jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta ta oss utanför USA/Europa/Japan.

Mellandagsfilm: Circus Fantasticus/Silent Sonata (Slovenien, 2010)

Vad är detta? Fantasifullt slovenskt krigsdrama från 2010. Filmen är känd både som Circus Fantasticus och Silent Sonata.

Varför? Fint bildspråk och förhoppningar om en bra balans mellan trams och pretention.

Kantorn drar sig till minnes:

Det verkade passande att skriva om den här filmen långt efter att vi sett den. Circus Fantasticus är utformad som en lång epilog, bokslutet för flera karaktärers liv och tragedier.

En liten cirkus kommer till en avskild stuga där en kvinna ligger döende. En man med hagelgevär försvarar henne och barnen. Har cirkusen åkt vilse? Behöver de husrum för natten? Eller vill de dra sig tillbaka från det professionella livet? Spelar anledningarna någon roll?
Den första konfrontationen är spänd, men cirkusfolket stannar och rotar sig medan mannen börjar hantera hustruns död. Samtidigt går barnen på upptäcktsfärd längs krigshärjade stränder.

Allt det här skildras utan ett ord. Dialoglösa filmer har vi haft förut, men då drevs de inte framåt av människor. Jag skulle säga att Circus Fantasticus grepp fungerar. Den har inga kommunikationsproblem, tack vare en stark regi, och det känns inte heller konstigt att ingen pratar.

Men avsaknaden av dialog ger filmen en eterisk, lite sömnig karaktär, känslan av en lång behaglig dagdröm. Circus Fantasticus skildrar bara den ena sidan av att hantera förlust och tragedi, den långa, bortsköljande som kommer när allt jobb redan är gjort. Det är en fin elegi över krig och död som kanske hade vunnit på lite mer smärta.

Balloonfighter gräver i sitt förflutna:

Ända sedan vi såg Le Quattro Volte har jag längtat efter en liknande upplevelse. En tyst och filosofisk film som gränsar till natur- eller samhällsbetraktelse, fylld med symbolik. Circus Fantasticus är det närmsta vi har kommit sedan dess, även om den är betydligt tramsigare och mer lättsmält.

I vissa scener funkar anslaget, ibland blir det aningen krystat, men det kanske mest har att göra med det slitna greppet "cirkus kommer till stan och allt blir crazy bananas". Som bäst blir det när filmen drar mot det surrealistiska och drar tragikomiska paralleller till inbördeskriget på Balkan. Jag hade gärna sett mer av det och mindre cirkus.