Balloonfighters bästa TV-spel 2012

2012 tillhörde inte AAA-titlarna, tvärtemot imponerade en rad mer eller mindre experimentella spel från mindre studior. Jag lämnar spelåret 2012 med en känsla av optimism för det verkar som att spelmediet äntligen har börjat växa upp. Det har sällan varit så lätt att uppleva engagerande spelupplevelser utan att behöva mörda horder av virtuella fiender som det var 2012. Jag hoppas innerligt att det är en trend som håller i sig.

Disclaimer: Minecraft borde förstås vara givet på listan, men eftersom den version som i år släpptes till Xbox 360 i själva verket utgjordes av en gammal PC-version valde jag att inte inkludera det. Skit i det nu, här är mina fem favoritspel från det gångna året.

5. Unfinished Swan (PS3)

Den första halvtimmen i Unfinished Swan när spelaren befinner sig i en kritvit värld och genom att kasta kluttar med svart färg ska upptäcka konturer och former för att ta sig vidare, är bland det snyggaste jag sett i ett TV-spel. Tyvärr ändrar Unfinished Swan riktning från det nedtonat artsy till regelrätt övertydlig barnbok, men det lyckas trots det förbli årets nästcharmigaste pusselspel.

4. Botanicula (PC)

Priset till årets charmigaste pusselspel går till Botanicula. Många har klagat på att det var enklare än Machinarium men jag kan inte se det som något negativt att slippa sitta fast dagar i sträck med samma ologiska problem (Machinarium fick mig bara att känna mig efterbliven). Botanicula var fantasifullt, färgglatt och hade årets gladaste soundtrack (signerat DVA). Dessutom går en andel av intäkterna till att skydda regnskog. Allt med Botanicula är gulligt.

3. Dear Esther (PC)

De senaste åren har vi fått spel som har börjat tänja på gränserna för vad spel egentligen är. En del projekt blir bara pretentiös smörja (Bientôt l'été), men Dear Esther visade att man kan berätta något engagerande utan att slänga in en enda fiende eller hinder i handlingen. Jag skrev långt om det här och Kantorn här.

2. Journey (PS3)

Efter min första genomspelning av Journey var jag inte lika imponerad som alla andra tycktes vara. Kanske var det alla texter om hur tv-spelare hade samlats på gatorna för att gråta ut tillsammans efter att de skådat det vackraste och mest episka ever som gjorde mig anti, men i efterhand har jag regelbundet dragits tillbaka till spelet. Jämfört med Dear Esther är Journey betydligt mer av ett spel, men det är fortfarande i första hand en stillsam upplevelse. Journey visar hur mycket man kan åstadkomma utan att ett enda ord yttras. Det är två angenäma timmar på resande fot genom praktfulla landskap. Slutet är lika grandiost och fantastiskt som att ligga med en enhörning.

1. The Walking Dead (PC)

Serieförlagan av The Walking Dead är kass och TV-serien är medioker, trots det finns det teman i Robert Kirkmans skapelse som gör zombieapokalypsen intressant och angelägen igen. Det var fan inte igår. The Walking Dead handlar inte om att headshotta en massa läskiga zombies, det handlar om människorna som tvingas samarbeta och konkurrera i en värld där allt gått åt helvete. Det skulle vara hur lätt som helst att göra ett FPS som utspelar sig i Walking Dead-världen (vilket Activision tyvärr gör) men Telltale snappade upp vad som är verkligt intressant hos förlagorna och skrev sin egen handling - en handling som förvaltar teman från originalet men också vida överträffar den.

Telltales Walking Dead handlar inte om att spränga zombies på löpande band. Spelet innehåller bara ett par actionsekvenser per episod (totalt fem episoder) och istället fokuserar man på överlevarna och deras relationer till varandra. Relationen mellan Lee och Clementine är förmodligen den finaste som har skildrats i ett spel. I Walking Dead är inget spelmoment utdraget för att blidka spelare - Telltale är medvetna om vad som är verkligt intressant och lyckas därigenom skapa ett spel som på riktigt är ett djupt och engagerande drama och tillika ett av de allra bästa spel jag någonsin har spelat.

Strax utanför listan: Spec Ops: The Line, Trials Evolution, Quantum Conundrum, Thirty flights of loving
Absolut inte i närheten av listan: Battlefield 3

En andra kvartalsrapport

Det Stora Spelåret-tempot höll i sig fram till maj. Förutom att jag återupptog NHL 12 så finns det framförallt ett skäl till att jag inte klarat särskilt många spel: att Minecraft. Minecraft släpptes till Xbox 360 den 11:e maj och gjorde det väldigt enkelt och beroendeframkallande att spela med sina vänner. Jag vågar knappt tänka på hur många timmar jag redan har hunnit lägga på ett spel utan uppenbara mål och slut. Jag har haft väldigt, väldigt roligt med det.

Jag hann i alla fall med att klara 9 spel under det andra kvartalet (jämför med det första) och är nu uppe i 25 klarade spel i år jämfört med fjorårets 19.

Sam & Max: Hit the road (PC)

Inte en enda gång under mitt pågående liv har jag kunnat yppa att jag gillar Monkey Island utan att genast få "Sam & Max är bättre. Det är roligare" kastat i ansiktet på mig. Om jag så satt på en bergstopp eller i en isoleringscell skulle en Sam & Max-fanboy genast uppenbara sig för mig med sitt enerverande budskap. Sam & Max vs. Monkey Island verkar vara de humoristiska peka-och-klicka-spelens motsvarighet till den modernare Battlesoldiers of war 3: Killing Russians vs. Combatsoldiers of war 3: Killing Arabs. Jag har absolut inte bytt läger efter att jag äntligen spelat Sam & Max. Jag gillade det inte alls. Jag irriterade mig på huvudkaraktärerna och det fanns inget som balanserade den college-aktiga crazy-humorn. Det fick mig inte ens att fnissa en enda gång. Förmodligen borde jag ha spelat det 1996.

Syndicate (PC)

Jag skaffade Syndicate (2012-versionen, inte originalet) främst för att se vad min nya dator går för. Efter alla negativa recensioner blev jag ändå positivt överraskad. Att skjuta folk i TV-spel har jag klagat på många gånger. Det är för tråkigt. Det krävs ofta bara en liten twist av konceptet för att det ska kunna underhålla ett par timmar. Möjligheten att hacka sin omgivning och sina fiender i Syndicate gjorde att jag trots allt tog mig genom spelets 5-6 timmar och hade rätt roligt på vägen. 

Passage (PC)

Så fort en TV-spelsrecensent vill upphöja TV-spel till finkultur skriver de om hur de gråter. "Det här spelet är faktiskt OBJEKTIVT bra för jag GRÄT när jag spelade det". Och mest av allt gråter de till Passage. Ett "spel" om två pixliga figurer som - om man vill - kan gå bredvid varandra medan de blir äldre och till slut dör. Passage finns att ladda ner gratis och tar fem minuter att spela genom. Om du har vuxit upp inlindad i ett mjukt lager fluff i ett tryggt medelklasshem med föräldrar som älskar dig och aldrig tidigare har reflekterat över att vi människor åldras och slutligen dör kommer du att gråta. Om du någon gång i ditt liv redan har reflekterat över din existens kommer du bara att tänka "Jaha?" samt "vilken enerverande musik". 

The Dream Machine: Chapter 1 (PC)

The Dream Machine är ett svenskt webbläsarbaserat peka-och-klicka-spel som är uppbyggt i lera och kartong. Det är väldigt stämningsfullt och problemen är betydligt mer logiska än i exempelvis Sam & Max och Monkey Island. I det här fallet är det en bra grej. Trots den udda estetiken har The Dream Machine fina drag av vardagsrealism som jag verkligen uppskattar. Spelet är uppdelat i 5 kapitel (3 stycken är släppta hittills) och kan köpas för sammanlagt cirka 130 kronor. Första delen tog lite drygt en timme att klara. Man kan testa på hemsidan.

Osada (PC)

Ciccimon tipsade mig om ett annat webbläsarbaserat spel. Tjeckiska Amanita Design (Machinarium, Samorost osv.) har i Osada gjort en fullkomligt utflippad interaktiv musikvideo som fungerar på ungefär samma sätt som studions andra spel. Osada är inte klokt någonstans och det är helt fantastiskt. 5-10 minuter av konstiga animationer och bra musik. Osada finns här.

Windosill (PC)

Ett mysigt pusselspel där man ska guida en leksaksbil genom ett antal interaktiva rum. Här och var glimmar spelet till med en närmast Amanita Designsk lekfullhet.

Mass Effect 3 (Xbox 360)

Slutet på den storslagna trilogin om (Barbara) Shepards äventyr och sexskapader i rymden är en besvikelse. Det är ju ofta så med trilogier. I den första delen presenteras charmiga karaktärer och världar, i den andra delen börjar man få ett grepp om vad som verkligen pågår och intrigen tätnar och i den tredje och avslutande delen springer man runt och skjuter och spränger saker mer eller mindre utan avbrott. Mass Effect 3 hade med andra ord inte oddsen på sin sida. Att spelet var betydligt mer actionfokuserat än sina föregångare kan jag acceptera, det är i linje med trilogikonceptet, men när jag såg hur svåra moraliska beslut jag fattat i de tidigare spelen helt annullerades i det tredje blev jag väldigt upprörd. En stor poäng med Mass Effect - de svåra besluten som påverkar hela universum - gick förlorade i den tredje delen. Därtill kändes karaktärsgalleriet blekt jämfört med de tidigare spelens. Och dessutom så råkade jag hångla med den där jävla Thane igen, helt mot min vilja. 

Jag behöver inte säga mycket om slutet förutom att Bioware kissade spelarna i ansiktet. Det är bara att googla "Mass Effect 3 ending" eller "Mass Effect 3 meme" om man vill veta mer.

Trials Evolution (Xbox 360)

Trials HD är ett av mina favoritspel. Det som vid en första anblick verkade vara ett motorcykelspel visade sig snart vara ett extremt beroendeframkallande fysikpussel. I uppföljaren har man bytt ut de klaustrofobiska lagerlokalerna mot utomhusmiljöer, lagt mer fokus på hastigheten än på hindermeckandet och inkorporerat fler multiplayer-element. Den roligaste nyheten är att det har blivit enklare att spela användarskapade banor och att det finns ett smidigt rating-system för det à la Little Big Planet. Jag föredrar fortfarande det första spelet men i takt med att communityt skapar fler banor kan Evolution definitivt växa på mig.

Botanicula (PC)

Amanita Design gör oerhört fina spel och Botanicula tar priset. Det är en fröjd för ögat. Det är barnsligare och betydligt enklare än Machinarium men jag uppskattar verkligen att jag inte behöver fastna i en timme på varenda pussel (trots att jag har spelat mängder av peka-och-klicka-spel så kortsluter min hjärna fullständigt när jag spelar Machinarium). Botanicula myllrar av fantastiska varelser, ordlös humor och glad musik. 

Till nästa gång hoppas jag klara Fez och Machinarium och de andra kapitlen i The Dream Machine.

Vad vi gör istället för att blogga