Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko 2009)

Vad är detta?
Mexikanskt gäng- och flyktingdrama från 2009.

Varför?
Rekommendation från en av Kantorns goda vänner.

Balloonfighter undrar lite förstrött:
1. Om du var tvungen att tatuera hela ansiktet (som ondingen i Sin Nombre), vad hade du valt för motiv?
Som gängledare hade jag ju velat inge respekt. Jag kan tänka mig typ sjuttio ögon i olika storlekar, utspridda över hela ansiktet. Det tror jag hade sett rätt så obehagligt ut.

2. Vilka för- och nackdelar kan du se med att skicka iväg en 13-årig hitman?
Fördelar: Överraskningsmomentet, svår att misstänka som hitman, får åka barnbiljett överallt, kan smugglas i mycket små väskor.
Nackdelar: Antagligen mycket svag och oduglig. Om han inte är ett hitman-underbarn. Finns det såna?

3. Om du var tvungen att utvandra till USA - vart skulle du slå dig ner?
I New Orleans eller nånstans i Maine.

Balloonfighter blöbbar:

Sin Nombre är förmodligen den mest konventionella filmen hittills i det här filmprojektet. Filmen tar upp ett viktigt och intressant ämne och försöker skildra den långa, svåra resan från ett fattigt liv i Honduras till ett antagligen nästan lika fattigt liv i USA.

Det är en film som vill visa upp det helvete många flyktingar går genom för att komma till den rika västvärlden. Väl framme får de ofta leva 14 personer i en etta med HIV-sjuka kackelackor i en ful förort men anklagas likväl för att "bara komma hit för att sitta i en solstol och håva in bidrag". Sin Nombre hade kunnat vara en film som jag hade velat visa mina arbetskamrater, som gärna slänger ur sig sådant som "man borde byta namn till Muhammed för då kan man få en miljon för att bara sitta hemma". Tyvärr misslyckas filmen med det där. Jag får ingen riktigt känsla för varför merparten av flyktingarna lämnar Honduras och ingen inblick i deras tankar, förhoppningar eller skuldkänslor inför de personer och det land de väljer att överge.

Det främsta problemet med Sin Nombre är dock att det går att förutspå i princip hela filmens händelseförlopp efter bara 5 minuter. Ingenting känns särskilt överraskande och relationer och intriger som hade kunnat bli spännande är bara för uselt underbyggda.

Sin Nombre är en film som förväntar sig att jag ska känna något för karaktärer som är nästan lika platta som de i Battlehorse 2000 3D. Det enda jag känner är irritation över att alla beter sig som idioter och hoppar av tåget hela tiden och blir lika jävla förvånade varje gång att det inte väntar på dem.

Kantor Wilhelmsson jazzar loss:
Det mest positiva jag tar med mig från Sin Nombre är att den tar slut alldeles för snabbt.

Det är alltså inget beröm till filmen, som är kort i meningen "tunn" och slutar långt innan jag hunnit bry mig om karaktärerna på skärmen. Men det är beröm till det här filmprojektet. För sex månader sen hade ett nittio minuter långt slentriandrama varit det maximala jag orkat konsumera i filmväg - men efter "Turinhästen", "Once Upon a Time in Anatolia" och "The Wind Journeys" känns det här som ett hån mot filmer med mer material och substans.

För att vara en film som vill handla om människors utsatthet i en fattig våldskultur är det fascinerande hur lite karaktärerna behandlas som just människor. Gång på gång gör de val som inte har något att göra med hur folk skulle agerat i verkliga livet. Huvudpersonerna vänder kappan efter plotten och uttalar bara de repliker som behövs för att föra storyn framåt. Allt psykologiskt karaktärsbygge offras för en historia som inte ens hinner bli särskilt spännande.

Det är en oengagerande och artificiell film, ganska snyggt regisserad, men slöseri med tid - och då inte ens mycket tid! Om en film ska slösa bort min tid kan den väl åtminstone göra det ordentligt?

Statistik:
Människor som inte förstår hur tåg fungerar: 86%
Människor som gör fel: 64%
Människor som det är synd om: 55%
Människor som plötsligt försvinner spårlöst ur filmen: minst 1
Människor som är riktigt sköna lirare: 0
Människor med ett rikt inre liv: 0
Människor som tycker konst och litteratur är viktigt: 0
Människor som får mig att skratta, bli ledsen, överraskas, känna saker: 0

Tidigare filmer: 
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys"), Colombia 2009
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 14: Le Havre ("Mannen från Le Havre")

Vad är detta?
Franskspråkig film från 2011 av finske dämonregissören Aki Kaurismäki. Handlar om den lilla orten Le Havre där en äldre man tar ett illegalt flyktingbarn under sina vingar.

Varför?
Kantorn hade bara sett en Kaurismäki innan och fick bra vibbar av kombinationen äldre man + u-landspojke + finskt svårmod.

Balloonfighter undrar: 
1. Vilken är den roligaste frukten?
Ananas!
2. Vad tyckte du om Little Bob?
Rätt dålig, men jag uppskattade att Kaurismäki lät honom spela en hel låt. 
3. Var det bättre förr?
Verkligen inte. 

Balloonfighter tycker: Efter en lite trög och förvirrande start där jag inte riktigt visste vad jag tyckte började Mannen från Le Havre att växa. Det var längesedan jag sist såg en film av Kaurismäki (Mannen utan minne, 2002) och behövde återigen vänja mig vid hans speciella humor... eller rentav anti-humor. Mannen från Le Havre är ingen skrattfest men ett fniss är aldrig långt borta. Är det något Kaurismäki kan så är det konsten att få tittaren att le åt en man i en trenchcoat som egentligen bara är en man i en trenchcoat.

Mannen från Le Havre är en väldigt gullig film om människor som utan vidare omsvep ställer upp både för varandra och för en främling som behöver hjälp. Att filmen är svår att placera tidsmässigt känns som en kommentar om gamla goda värden som går förlorade i dagens samhälle. Det är talande att flera av husen i kvarteren där filmen spelades in revs strax efter att inspelningen avslutats. Majoriteten av karaktärerna ser ut att vara hämtade från 1950-talet och använder sig av förlegad analog teknik som bakelittelefoner och grönsaksvagnar i trä. Samtidigt är valutan euro, vid något tillfälle skymtar nutida attribut som sneakers förbi och inte minst är polisen klädd i modern insatsrustning och riktar moderna automatvapen mot flyktingbarn. Det är förmodligen inte en slump att filmens huvudkaraktär Marcel heter Marx i efternamn.

Mannen från Le Havre är en ganska långsam men tveklöst genuin feelgood-film med udda och lätt absurdistisk humor. Kaurismäki är en av få regissörer som kan få en scen att bli väldigt rolig bara genom att addera en ananas.

Pluspoäng till filmen för att Blind Willie McTells låt Statesboro Blues spelades!

Kantor Wilhelmsson ger respons:   
Precis som för Orpon var det längesedan jag såg något av Kaurismäki och jag måste säga att jag förväntade mig en långsam och något svårmodig konstfilm.

Det var det ju inte. Kanske är det bara jag som blivit gladare som människa sedan 2002, men Mannen från Le Havre är, särskilt med tanke på dess ämnesval, en förbluffande ljus solskenshistoria.
Kärlekspar återförenas! Planer går vägen! Fiender blir vänner! Sjuka karaktärer tillfrisknar mirakulöst! Ingen sober skildring av flyktingpolitik här inte. 

Kaurismäki har, precis som Roy Andersson, jobbat fram ett väldigt personligt sätt att filma. Folk står uppställda framför kameran som inför porträtt, inramningen andas 50-tal och gatorna ser ut som kulisser. Skådespeleriet är teatralt på gränsen till helt bisarrt - karaktärer uttrycker sig i långa konstpauser och one-liners som "she is the road manager of my soul". Dramatisk orkestermusik tonas in ibland, ligger längst bak i mixen, flyter över mellan scenerna som om den inte hade med filmen att göra.

Mannen från Le Havre hade blivit outhärdligt trams om den inte var så stilsäker. Jag fascineras av att Kaurismäki kan skapa konst genom att låta tre kufiska bikers stå och stirra in i kameran. Det är mycket i den här filmen som inte strävar efter djup eller mening men liksom bara funkar.

Tydligen är Mannen från Le Havre tänkt som första delen i en trilogi om småstäder, där de nästa två hållplatserna ska ligga i Spanien och Tyskland. Jag ser mycket fram emot att se dem!

Statistik:  
Altruism: 95%
Skämtfri humor: 90%
Anakronismer: 89%
Arbetarklass: 80%
Gubbrock: 40%
Specialeffekter: 0%


Tidigare filmer: 
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)