From Dust

I ett TV-spelsklimat där fokus idag ligger på action blir det allt ovanligare med gud- och simulatorspel - mina favoritgenrer. Spel som mest är virtuella Märklin-tågbanor. Just därför blev jag så exalterad när jag fick höra om From Dust att jag skaffade det på dess releasedatum.

From Dust är fransmannen Eric Chahis skapelse som tar avstamp i Peter Molyneuxs Populous från 1989 - ett spel som jag älskade som 5-åring fast att jag inte förstod mycket av det. I From Dust är du en slags gudalik kraft som kallas för The Breath som har förmågan att flytta på enorma mängder sand, lava och vatten. Genom att kontrollera de geologiska elementen hjälper du en gullig stam att bygga byar och att skaffa sig kunskaper om hur man försvarar sig mot naturens krafter. I sin allra enklaste form handlar det om att få stammen att ta sig från en ö till en annan genom att bygga en bro av sand, men det blir snart mer komplicerat än så.

Det märks att Chahi har ett intresse för de geologi. Världen som From Dust utspelar sig i påminner om vår egen jords våldsamma ungdom. Vulkaner får utbrott, bildar urberg, orsakar skogsbränder och triggar tsunamis runt omkring din utsatta stam. Om man flyttar byarna upp på höjder som man har byggt av sand kan de stå emot ett antal tsunamis, men vattnet gör att marken eroderar och det är därför bättre att hämta lava för att skapa berg som bättre står emot erosion. Denna typ av planering är en grundläggande del av From Dust och det blir än mer komplext med introduktionen av kaktusar som kan hålla stora mängder vatten, träd som sprängs när de utsätts för hetta och så vidare.

Som The Breath befinner man sig i ständig strid med elementen. Det blir snabbt kaotiskt och om man är en gud så är man en gud som är på gränsen till att gå in i väggen när tsunamis och vulkanutbrott inträffar cykliskt. Känslan av att inte vara i fullkomlig kontroll över naturen är motiverad och gör spelet utmanande. From Dusts största svaghet visar sig i stammens totala brist på AI. Det blir en stressfaktor att försöka förflytta sina stammedlemmar mellan de återkommande tsunamivågorna och oftast slutar det med att dina människor sköljs bort med vågorna.

Spelet förlorar mycket på att stammedlemmarna är så dumma att de ofta springer upp för en kulle som sen visar sig vara lite för brant så att de fastnar halvvägs upp utan möjlighet att ta sig varken upp eller ner. Eftersom det inte går att avbryta kommandon och ersätta idioten med en bättre lämpad individ så slutar det oftast med att man tvingas hämta stora mängder lava och hälla över den som har fastnat. Ett annat problem är att människorna ofta väljer otroligt dåliga vägar för att ta sig nästa beordrade punkt. Till exempel kan man lägga tid på att bygga en alldeles säker ås mellan punkt A och B men människorna väljer hellre att ta en lång omväg, genom lava, för att komma dit. Eller ja, de kommer ju inte dit eftersom de försöker vada genom lava.

Spelets styrka ligger i dess speciella inramning med inspiration från stammar i Afrika och Nya Guinea och i sin förmåga att väcka spelarens nyfikenhet. Det är tillfredsställande att leka med elementen bara för att se vad som händer. Tyvärr finns det på de flesta banor alldeles för många stresselement för att hinna leka sandlåda och det gör mig kluven till spelet i sin helhet. Det skulle bara behövas ett par banor för fri utforskning som komplement till de mer stresstålighetskrävande och en bara milt förståndshandikappad AI för att jag verkligen skulle älska From Dust.

From Dust är ett spel som sticker ut idag, men det är inte alls den upplevelse som jag hade väntat mig. Som The Breath blir man snabbt en stressad och frustrerad gud, en gud som blir så förbannad på de korkade människorna att han ibland väljer att dränka dem i lava. För tro mig, de förtjänar det. Kanske är det också svaret på teodicéproblemet.

From Dust finns ute på Xbox live arcade nu och kostar typ 100 spänn. Det tar ungefär 6-7 timmar att spela genom kampanjläget.

00-talets bästa svenska romaner revisited, del 2 av 2

...ja, och här kommer då den andra delen av två i "Sydsvenskanprojektet", en läsning av de tio romaner som Sydsvenskan med vänner sammanfattade som förra decenniets bästa. Jag väljer att inte be om ursäkt för att summeringen (OBS! inte läsningen!) av böckerna är kraftigt försenad, eftersom den redan var över ett år sen från första början...

Topp fem på Sydsvenskans lista består (förutom ett anmärkningsvärt undantag) enbart av böcker som jag tyckte jättemycket om. Till detta undantag måste jag nu skriva en förklaring - "Guds Barmhärtighet" av Kerstin Ekman är inte den bok som står på Sydsvenskans lista. Den är inte skriven, eller ens utgiven, på 00-talet. Men den roman som Ekman fick priset för, "Skraplotter", är den tredje i en trilogi. Om jag hade tagit mig an den boken direkt skulle jag kanske ha förstört Ekmans stora berättelse för mig själv. Att å andra sidan sluka hela trilogin hade gett Ekman en fördel (eller nackdel) vid jämförelsen av böckerna, för hur jämför man egentligen en bok med tre?

Med facit i hand kan jag konstatera att jag tog rätt beslut. Att läsa de två resterande delarna av "Vargskinnet" gör jag gärna - mot mycket god betalning eller under vapenhot.

Observera att rangordningen av böckerna på listan inte är min utan Sydsvenskans.

Observera också att det här inlägget är skitlångt.

Plats 5. Monika Fagerholms "Den amerikanska flickan"
Kanske den mest polariserande boken på listan. Jag vet ärligt talat inte om "Den amerikanska flickan" går att rekommendera till någon. Historien virrar runt i cirklar i över hundra sidor innan den börjar hitta framåt och den dramatiska kulmen kommer för tidigt vilket gör de sista hundra till en lika lång och irrande transportsträcka. Allting händer i fel ordning, till och med meningarna står i fel ordning och upprepar saker ideligen.

Romanen inleds med ett åtta sidor långt kapitel som beskriver hela storyn. Från början till slut. Spoilers? Javisst, hela boken! Men det räcker ändå inte: romanens kärna - en sextonårig flicka tar livet av sig - måste berättas igen, och igen, så att när det händer i realtid har vi redan läst om det ett tiotal gånger. Samma sak med varenda central händelse, varenda miljö, varje karaktär och gärna deras repliker också. Berättandet rör sig framåt en bit, Fagerholm tappar tråden, försvinner i sidospår, bryter upp, hittar tråden igen, börjar om från början eller kanske i mitten, beskriver den dyiga delen av skogen, karaktärerna, Doris och Sandra, händelserna, världen i en fyrkant minimal, lägger till en detalj eller två, upprepar samma banala meningar om och om igen, som ett mantra, "Vår kärlek är en kontinental affär", prövar ett nytt tonfall, hittar inte tillbaks, ger upp vissa meningar för de blir fan aldrig bra, slutar kapitlet tvärt med

OCH SEDAN VAR ALLT ÖVER.
SMÄCK.
SOMMAREN BLEV HÖST OCH DET BLEV JAKTSÄSONG IGEN.

Som läsare av skönlitteratur gillar jag när språket och innehållet i en text inte sitter i varsin isolerad glasbur, utan hittar varann någonstans på mitten, och "Den amerikanska flickan" är det bästa argument jag kunnat hitta för den inställningen. Det här är en bok om de svåra tonåren där varje mening är känslomässigt uppstyrd och osäker, där berättarrösten hela tiden färgas av lusten att riva ut alla sidor i dagboken, börja om från början, SKRIKA HÖGT OM HUR SVÅRT ALLTING ÄR!!! Boken är en formmässig katastrof som hela tiden faller sönder, den är onödigt svårläst för att egentligen vara lättläst, den kastar sig mellan ångest och glädjerus och punkteras av galghumor.

Inget av det här hade fungerat om inte Fagerholms inlevelse varit total. Känslan är att författarinnan frammanar språket, låter sig skriva sneda och tonårsvilsna meningar om och om igen för att språket i sin tur ska kunna frammana berättelserna, de som bara hade kunnat skrivas på det sättet, som bara hade kunnat skrivas bakvänt och i fel ordning.

Det jag gillar mest med "Den amerikanska flickan" sammanfattas egentligen av inledningen. Den verkar säga: "Okej, här är vad som händer: En tjej växer upp i skogen, träffar en annan tjej, den ena tar livet av sig, den andra flyttar utomlands. Det var Storyn. De femhundra sidorna som kommer nu är Upplevelsen." 4/5

Plats 4: P O Enquists "Lewis resa"
Handlingen i "Lewis resa" är precis som "Ett annat liv" ett bra föremål för snarkfester, åtminstone på papperet. Enquist skildrar här den svenska väckelserörelsens uppgång genom dess två frontfigurer, Lewi Pethrus och Sven Lidman. Bara att skriva den meningen får all världens färg att torka. Hur kan en historisk roman med ett fokus på svensk religiositet under 1900-talet bli till något medryckande?

Inlevelse är ett nyckelord även här, och Enquists är intensiv. Den dekadente, senare frälste poeten Sven Lidman skildras helt utan objektiv distans. Hans fantasier och drömmar, hans lust och fåfänga och överklasshat - det är interna bilder och personligt språk från början till slut, det är ett inre malande som känns helt och hållet autentiskt. Lewi Pethrus' kamp med tron grundas i ett lika omsorgsfullt, om än frommare karaktärsbygge.

Att båda huvudpersonerna har en bakgrund i romanförfattande hjälpte säkert. Boken är delvis en historia om att hitta ord för sig själv, men framför allt om att hitta ett ändamål för orden. Enquist befinner sig ett stenkast från berättelsen, genom hans morbrors vän Efraim som kom att bli Lewis rådgivare. Men han skriver som om han var i berättelsens mitt. Texten välver sig som en predikan, den talar i långa utgjutelser, fulla av tvivel, ifrågasätter sig själv, blandar historiska fakta med levande skildring.
I ett hårresande kapitel berättas om hur Lewis hustru är på väg att dö av likförgiftning från det döda barnet i hennes mage, och Lewi står mellan att låta en läkare gripa in eller tro på att Gud räddar henne. Det är särskilt välgjort för att man faktiskt ser och känner med hans perspektiv - inte som en frireligiös galning, utan som en man vars tro är så stark att den måste stå över allt annat.

Maktspel är alltid intressant, oavsett kontext, och P O Enquist är som vanligt bra på det dramatiska bygget, som här kulminerar med att de två andliga ledarna går i fiendskap. Men många omständigheter kring väckelsen är fascinerande även utan drama och ordkonst. Den enorma, för att inte säga abnorma mängden medlemmar, som nästan enbart utgörs av kvinnor. Synen på Jesus som något köttsligt, en helig man som blir föremål för en kollektiv undertryckt åtrå. Människor som gemensamt faller in i spasmer, församlingar som registrerar hela deras medlemmars livshistoria i separata häften.

Den nästan 600 sidor långa romanen är full av tänkvärda ingångar och har ett flyt som gör den spännande och svår att motstå, trots religiösa grubblerier som i teorin hade tråkat ut. Någon sa en gång att en bra lärare kan göra vilket ämne som helst intressant, "Lewis resa" verkar förlänga den tesen även till författare. 4/5

Plats 3: Kerstin Ekmans "Guds barmhärtighet"
Möt människan i "Guds barmhärtighet"!

Här finns kvinnor som pratar med många bisatser:

Jag har sett barnmorskor duka under, sa syster Elsa. Under min långa tid i sjukvården har jag någon gång till min stora sorg sett det.

Här finns sympatiska unga män:

När han lärde känna bildade kvinnor blev han nervöst stimulerad. Vackra naglar, djupa tankar, borstat hår. Men det behövdes artium eller i alla fall middelskoleexamen för att komma mellan dessa ben i merceriserade bomullsstrumpor, in i det välvårdade och sällan besökta. Han var där på dispens. Någon vila var det ju inte. I varje sekund krävdes det något av honom, helst ord.

Här finns odödliga sånger:

Så småningom kvicknade han till, fick lite varmt att dricka och sjöng sen:

Nananaaa
Daesnie gerhkoe edtjh tjåadtjodh
här ska kyrkan stå
här på denna platsen
där min kropp är
ljusen brinner na na...
när ljusen slocknar
när vekarna ryker svart
när det är kallt
då blir det blod i kyrkan
blod och hår
maelie jih goelkh
aj ja ja ja blod och hår
och sist brinner kyrkan
ja sist brinner hon, kyrkan
na na na nana
dihte buala...
brinner
brinner gör hon

Och här finns inte minst fyrahundra sidor av så långsamt, klumpigt, och uttryckslöst berättande att något måste vara fel. Något är fel. Är det jag? Kerstin Ekman sitter i Svenska Akademien. Hon har vunnit priser för de här böckerna. Hon kan inte vara såhär okänslig för tonfall. För så är det med hela boken - den tilltalar dig ungefär som en snorkig och ointresserad dam som står med huvudet bortvänt och stönar lite affekterat.

Jag harvar mig igenom tiotals sidor fyllda av vardagligheter kring ett bröllop (det är bokens klimax), fyllda av den sortens snusförnuftiga tråkigheter som borde vara portförbjudna i all skönlitteratur - oj, brudens korsett sitter lite för hårt, hur ska det gå. Åh vad mycket mat det blev. Men vilket väder hade de fått nu då? De äldre måste ju också få dansa. Vore det inte härligt om man var ung? Den här polskan minns jag, den hörde jag i min ungdom.

Jag harvar mig igenom skildringen av en ung manlig konstnär, en skildring som är så klyschig (karaktären studerar i Berlin - under andra världskriget - ligger med massa flickor - vill måla De Stora Formerna Typ Fresker À La Sixtinska Kapellet - får inre syner av hur tavlorna ska se ut - drömmer plötsligt om att måla i blod - identifierar sig med en ynklig gatuhund - check check check check check check) att jag knappt kan tro mina ögon - och det hjälps knappast av att författarinnan är besatt av guden Ixion, vars namn hon upprepar typ varje sida, eller meningar som

Pengarna rann, spritsades ut mjukt som när man lät satsen gå på en flickmage.

Jag harvar mig igenom enstaka dramatiska händelser som presenteras otroligt klumpigt - en våldtäkt som aldrig följs upp, en kvinna som förvandlas till en ripa - ihopsydda av väldigt mycket utpräglad jämtländska. Detta är dock en av bokens minst svaga sidor. Ekman känns autentisk när hon låter vissa av karaktärerna prata och fastän miljöskildringarna inte är så språkligt briljanta känns det att hon har koll på sina granar.

Alltså, det finns bra stoff här. Jag tvivlar inte på det. Och enstaka gånger flyter det också. En tidig kärleksscen mellan två av huvudkaraktärerna och en mycket skabbig förlossning i ett skjul fungerar bra. Problemet är att det inte räcker för så många sidor av noll framåtrörelse. När boken borde vara som mest spännande verkar den ha tappat bort alla sina karaktärer, ingenting händer, och jämtländska kläder och måltider suger upp sidantalet.

Men vad jag verkligen inte fattar är detta språk, detta språk som var precis vad jag hade befarat med gubbarna på listan, men aldrig hade väntat mig här - att-göra-prosa, texten som ren transportsträcka, tunga, andefattiga meningar som beskriver tallrikar som står på bordet eller himlar som är som sotiga gardiner. Språket är så slappt och utspätt att jag undrar om det verkligen är såhär Ekman skriver egentligen? Kan det vara jag som har missat någonting? Har jag läst fel bok?

Med så många lysande författarröster på den här listan måste jag dra slutsatsen att det finns två Kerstin Ekman - den som alla hyllar, som vunnit Augustpriset och som skrivit den tredje bästa romanen på 00-talet - och den som jag nyss läste. 1/5

Plats 2: Steve Sem-Sandbergs "De fattiga i Lodz"
Andra världskriget - och då särskilt förintelsen - går att skildra på mer eller mindre intressanta sätt. Mindre är till exempel filmen "Schindler's list", där nazister är onda och judar är goda och i slutet gråter alla tillsammans. Mer är till exempel romanen "De Välvilliga" av Jonathan Littell, där nazistofficeren som agerar huvudperson är ganska ond, men alls inte osympatisk, och inte utan försonande drag.

"De fattiga i Lodz" värjer sig för alla extremer. Det är en historia om överlevnad under förtryck, men det är överlevnad som kanske är helt meningslös, och det är överlevande som kanske eller kanske inte förtjänar att leva. Historien - eller historierna - utgår från det judiska gettot i den polska staden Lodz, som till skillnad från andra liknande getton lyckas bestå nästan ända fram till krigsslutet.
Judarna i gettot finner tidigt på strategin att göra sig oumbärliga genom att producera mängder av krigsmateriel som Tyskland behöver. Under ledning av judeäldsten Chaim Rumkowski organiserar de sig i maniskt arbete för att förtjäna sin överlevnad. Men judeälstens kontakter räcker inte till för att säkra alla, och med tiden deporteras fler och fler till koncentrationsläger.

Redan här är boken intressant, inte minst sociologiskt. Invånarna i gettot försöker ständigt komma undan genom att gömma familjemedlemmar eller muta till sig frihet. Deras ålder, härkomst och arbete registreras i arbetsböcker och ransoneringshäften som de tyska tjänstemännen organiserar. Alla arbetsföra människor har rätt till en viss mängd livsmedel.

Men i takt med att ransonerna blir tunnare, kylan tar över och mängden deporterade ökar börjar systemet krackelera. Vissa som deporteras får sina ransoneringshäften illegalt uppköpta innan deras dödsdom stämplas, så att de som köper ska kunna hämta ut mat i deras namn. Några gömmer sina anhöriga och mutar sig till en dödsstämpel i deras arbetsböcker för att lura systemet. Gettot blir en röra av levande döda och döda levande, där mat säljs på svarta marknaden och ett fåtal kapitalister blir rika på bröd och socker.

I mitten av allt står judeäldsten, en komplex huvudperson om någon, en ledare som tvingas välja vilka människor som är mest värda. Bokens skildring av hans roll i historien, som pendlar mellan altruism och maktgalenskap, rymmer åtminstone tjugo nyanser av grått.

Grått är för övrigt ett nyckelord här. Jag har aldrig läst en gråare bok. Det är grå snö, grå lera, grå himmel, skitiga hus, skitiga människor, skitiga levnadsöden och en hopplöst gråsvart vardag. Ljus används inte som synonym till hopp här, utan som något skärande, smärtsamt, något som kastar karaktärerna ur balans. De få gånger solen tittar fram i gettot blir folks meningslösa vardag alldeles för tydlig. Skildringen av tonårige Adams sinnessjuka syster Lida når sin höjdpunkt i en scen där hon verkar omges av ett blått ljus, en kyla så stark att den får henne att lysa.

Boken lutar sig tillbaka på den stora Gettokrönikan, som var en kollektiv skrift från åren i Lodz-gettot, och romanen är alltså helt och hållet baserad på verkliga händelser och livsöden. Sem-Sandberg citerar gärna direkt ur krönikan och flera bilder tagna under tidsperioden finns med i boken. Sådana sätt att förankra sin fiktion brukar jag ha väldigt svårt för. Sem-Sandbergs språk är också rätt så torrt och sakligt och det verkar till en början som man har en väldigt seg och pliktskyldig offerroman framför sig.

Men när historierna börjar rullas upp framträder styrkan i stilen. Sem-Sandberg är helt osynlig här, hans ton är kall som en kameralins, vilket gör att karaktärerna och deras motivationer blir friställda från en författare. Han är den anonyme berättaren, lägger sig inte i när tyska officerer kastar spädbarn från ett höghus, lägger sig inte i när en skollärarinna lyckas rädda ett tjugotal barn, när en man försöker hindra sin hustru från att bli deporterad eller när en slyngel stjäl mat från bättre behövande. Med så många moraliska gråzoner här, med den mänskliga kompassen satt så totalt ur spel, är det precis den sortens affektlöshet som behövs för att skildringen ska framstå som verklig och viktig.

Slut i romaner är en annan personlig käpphäst för mig. Det finns få som kan avsluta sina litterära verk på ett sätt som inte känns konstlat, och som behåller intensiteten från den oftast mycket bättre inledningen. "De fattiga i Lodz" slutar mer värdigt än alla andra krigsskildringar jag kommit i kontakt med. Det är ett slut som gör upp med det traditionella sättet att närma sig de stora katastroferna.

I sin skildring av hela spektrat av mänsklighet, i sitt hopp och sin hopplöshet seglar "De Fattiga i Lodz" högt över de andra böckerna på listan, och i sina kalla, hallucinatoriska bilder har den en skärpa som bränner fast i minnet. Det är ingen "pageturner", även fast jag faktiskt sträckläste 250 sidor av den, och det är definitivt ingen bok för dig som föredrar när litteratur är verklighetsflykt. Detta är verkligheten i dess mest brutala form. 5/5


Plats 1: Sara Stridsbergs "Drömfakulteten"
Man får väl se det som ett gott tecken för stilistiskt författande att den bok som framröstas till årtiondets bästa är en pretentiös och smutsig historia om hor och genialitet som kryddas med hätska katalogdikter. Sara Stridsberg är även dramatiker och hennes prosa är alltid en blandning av poesi och dramatik som inte bryr sig om att smeka läsaren medhårs. Men stilen blir inte en poäng i sig själv den här gången, utan något som används för att knyta ihop texten med innehållet.

"Drömfakulteten" är historien om extremfeministen Valerie Solanas som skrev manifestet Society For Cutting Up Men, sköt Andy Warhol och dog på ett socialfallshotell i slutet av åttiotalet. Det är en historia om besatthet, om att upprätthålla en självbild till varje pris, om hur de mest radikala politiska kamperna kanske bottnar i något man inte vill se i ansiktet. Stridsberg målar en fantasibild av Solanas, komplett med fiktiv barndom. Sedan placerar hon sig själv, berättaren, i hotellet där Solanas så småningom dör och kryper så långt in i hennes historia att berättare och huvudperson flyter ihop.

Flyter ihop gör också kronologin och stilen i boken, tills hela textmassan framstår som ett förvirrat, desperat, passionerat manifest. Vad spelar det för roll om berättaren ljuger? Vad spelar det för roll vem som berättar? skriver Solanas/Stridsberg i en av katalogdikterna och fortsätter rasa mot samhällets patriarkala strukturer, mot vetenskapen, mot manskonsten på piedestal och mot kvinnan i rännstenen. Men hela tiden med en underton av att något i jaget är skadat, med en känsla av att skrika för döva öron, en känsla av att skrika för att övertyga sig själv. Det är politiskt innehåll som inte blir självbelåtet, utan en öppen spegel där Valerie Solanas blir till representant för hela den förnedrade delen av kvinnosläktet. Ett offer som vägrar ta offerrollen utan hellre rasar till döden.

I Stridsbergs nya roman "Darling River" blir alla de trasiga kvinnorollerna en dystopi utan förankring, en underlig världsbild som alienerar mig. Men Drömfakulteten hittar en fantastisk balans mellan trasighet och stridsvilja. Den förlägger sin politik till en människa med svåra inre problem och en stark yttre övertygelse, och får mig att sympatisera med henne. Därmed blir romanen inte en moralistisk offerhistoria utan ett hårdkokt, hyperstilistiskt livsreportage som känns angeläget att läsa och reagera på. 4/5

Här är böcker 6-10 på listan.

Arvet efter L.A. Noire

Trots att L.A. Noire så hade sina uppenbara brister (tråkiga actionsekvenser, biljakter, tillfällen då spelet bokstavligen tar kontrollen ifrån spelaren och styr Phelps åt en etc.) så var det stundtals bland det mest underhållande jag har spelat. Ett av de mest bestående intrycken är kanske att det blir i det närmaste omöjligt att spela andra spel efter att ha sett och hört skådespelarinsatserna i L.A. Noire.

Spontant exempel från samma konsolgeneration:

Jag hoppas att fler spel börjar att använda sig av MotionScan. Illa kvickt. Det är väldigt svårt att gå tillbaka till kassa röstskådespelare och Thunderbirds are go-mimik när man väl har vant sig vid en högre nivå.

Topp 5 hiphop-låtar hittills 2011

(En något försenad halvtidsrapport)

1. Killer Mike - Ready set go feat. T.I.

Killer Mikes album Pl3dge är en av årets stora överraskningar i hiphop-väg. Det är oväntat jämnt och innehåller ett flertal riktigt feta låtar. Ready set go ligger mig varmast om hjärtat. Det krävs kanske en fäbless för sluddriga sydstatsrappare, tunga bastrummor och vokala samplingar. Pluspoäng för den osmickrade vinkeln "snett underifrån med fokus på bukfetman" i videon.



2. Action Bronson - Buddy Guy

Action Bronson droppar fortfarande rader om kokkonst med sin Ghostface Killah-röst. Respekt. Buddy Guy är som hämtad från en varm hiphop-sommar i mitten av 90-talet. På ett bra sätt för en gångs skull. Enkel och catchy.

3. Raekwon - Snake pond

41 år gammal fortsätter Raekwon att förse oss med samplingar från kung fu-filmer utan att låta det minsta trött. Shaolin vs. Wu-Tang låter bättre än det mesta i år.



4. Skyzoo - The definitive prayer

Det dröjde till årets mixtape The Great Debater innan jag fattade tycke för Skyzoo. The definitive prayer är årets uppvisning i tekniskt rappande och snygga stråkar. Dessutom finns hela albumet för gratis nedladdning.



5. Random Axe - Random Call

Sean Price, Guilty Simpson och Black Milk har gått ihop under namnet Random Axe och överträffat sina soloprestationer. Random Call har en envis pianoslinga, en knorrande bas och handklapp. Det räcker för att hamna på femteplatsen så här långt in i året. Jag har några frågor dock: Vad är en slumpmässig yxa och varför är animationerna i musikvideon så otroligt dåliga? Kom igen, det är 2011! Obs! Missa inte segway-animationen 2:08.

Den som nynnar skall finna

För ett antal månader sedan pratade Jessika Gedin i Spanarna om en databas där man hade lagrat en väldig massa skönlitteratur från en viss tidsperiod, så att textmassan skulle kunna sorteras efter ord. Syftet var att undersöka hur vissa ord dykt upp och försvunnit och att på så vis få nya vinklar på samhällsutvecklingen. Resultatet av sökningen blev en graf som visade ordets frekvens i litteratur över tid.

Som jag minns det var detta ett begränsat forskningsprojekt* men som offentlig sökmotor innebar det ju alla möjliga ingångar, ta bara möjligheten att undersöka hur laddade ord som "folklig", "konstnärlig" och "stress" fluktuerat över åren. En fullständig skönlitteratur-databas - om än bara för ett land - med denna funktion skulle vara ett ovärderligt och levande tidsdokument.

Nu håller något liknande på att hända med konstmusiken. Välbekanta notdatabasen IMSLP har någon gång under den senaste tiden börjat med funktionen Search By Melody. Funktionen är i en mycket begränsad beta-version och man kan inte söka på rytm, bara på en följd av toner. Men de träffar jag fått upp på vissa melodier - väldigt många - tyder på att det hela är på god väg.

IMSLP, som står för International Music Score Library Project, är en ovärderlig källa för alla som har någon som helst anknytning till konstmusiktraditionen. Här finns verk från tusentals kompositörer, alla tänkbara genrer och även många arrangemang och udda utgåvor. Sajten bygger på att samla ihop stycken vars copyright-tid gått ut, vilket innebär alla som släppts för 75 år sedan (1936) eller tidigare. Det blir ändå en hel del.

Möjligheten att söka upp stycken/låtar baserat på melodier är inte alls ny - till iPhone finns bland annat gamla Classic Melody Book, och SoundHound söker upp poplåtar när du nynnar deras melodier. Men ingen av dessa tjänster har en bredd på sitt bibliotek som kan mäta sig med IMSLP. Och där sådana "lättare" tjänster bara lagrar välkända soundbytes, söker du på IMSLP igenom varenda enskild stämma i vartenda verk som skrivits under typ fyra hundra år.

IMSLP är helt lagligt i de flesta länder (och är noga med att spärra av sina gränsfall i till exempel EU) men har ändå råkat i kläm med copyright-maskineriet flera gånger. För några år sedan låg sajten nere under en längre period och räddades av generösa sponsrare. Nu senast i våras fick de stänga ner helt kort på grund av en (rätt ogrundad) stämning.

Med en funktion där man kan följa en enskild folkmelodi genom flera seklers musikskapande kommer sajten förhoppningsvis få den breda legitimitet den förtjänar.

*jag kan vare sig hitta databasen (förstås) eller ens vilket program av Spanarna det var (lite mer pinsamt) så om ni sitter inne med länkar och kunskap, skriv i en kommentar!
(Bild: The Mandolin av Alex Gross)

Fågelskådare är inte allmän egendom

Det enda jag vet om den där boken The Game som ska kunna förvandla vilken ful kille som helst till en casanova är att man ska klä på sig attiraljer som får kvinnor att reagera och fråga "varför har du en lax över axeln?". Det här går emot allt jag tror på. Min klädstil går ut på att eliminera allt som får folk att lägga märke till mig. Jag skaffade långt hår en gång i tiden för att jag inte stod ut med att folk kommenterade att jag hade klippt mig. Hade jag haft råd hade jag köpt tillräckligt många par av samma sko för att räcka mig hela livet så att jag aldrig skulle behöva höra kommentaren "du har nya skor!" igen. Med det sagt, så är det en väldigt stor prestation från min sida att våga visa mig offentligt med en kikare. Du kommer att förstå varför.

Det här året har jag haft ett litet inventeringsprojekt som i korta drag går ut på att jag besöker en mosse utanför Malmö och försöker fastslå vilka fåglar som häckar där. Det kräver en hel del besök och jag brukar försöka lägga mina besök på vardagsmorgnar. På grund av sommarjobbet är jag nu tyvärr tvungen att utföra mina inventeringar på helger när det fullständigt kryllar av människor vid mossen.

Jag har hört från kvinnor som varit gravida att de under graviditeten förvandlas till ett objekt utan personlig sfär, något som alla får lov att ta på som de själv behagar. Alla tror sig få lov att klappa på en gravid mage. Det är lite samma sak när man står med en kikare. Plötsligt tar sig folk rätten att knacka mig på axeln och dra in mig i samtal som jag inte alls vill dras in i. Jag kan ha stått och stirrat in i en träddunge, följt de prasslande löven i en halvtimme för att få en sekundlång skymt av en liten grön fågel när plötsligt en pensionär (det är oftast pensionärer) knackar mig på ryggen och gormar "VAD TITTAR DU PÅ FÖR PIPPI?!".

Ibland nöjer sig människorna med ett kort, snäsigt svar men ofta fattar de inte vinken utan fortsätter. Idag, vid mossen, stod jag i 25 minuter och pratade med ett antal pensionärer som inte själva kända varandra utan flockades kring mig för att jag hade en kikare. De satte också igång med bland det jobbigaste jag vet när jag är ute och skådar - de började att visa bilder på fåglar från sina trädgårdar. Jag svarade artigt och försökte att gå därifrån flera gånger men drogs tillbaka.

- Vänta, du måste se den här bilden. Jag hade en ringtrast i trädgården igår! Den har byggt ett bo vid garaget.

- Det är en koltrast.

- Men den har ju gulare näbb än en koltrast.

- Nej. Och den har ju ingen vit haklapp.

- Min granne säger att det är en ringtrast. De hade också en ringtrast med ungar i sin trädgård i fjor.

- Men ringtrasten häckar bara i fjällkedjan. Det är en koltrast.

- Det håller jag inte med om. Koltrastar har inte lika gula näbbar.

- Okej, jag kan ha fel men nu måste jag gå vidare. Hejdå!

En annan pensionär hinner under tiden hitta en bild på sin kamera.

- Men du, vänta! Jag hittade bilden på den där hägern som jag berättade om innan.

- Okej.

- Kolla. Fin va?

- Ja, den är fin.

- Är hägern inte väldigt ovanlig?

- Nej, inte särskilt.

- Nähä.

Första pensionären visar en ny bild. På en suddig bofink.

- Den här fågeln hade vi vid fågelbadet igår. Jag har aldrig sett en liknande fågel. Den ser helt exotisk ut.

- Det är en bofink.

- Jaha, är den ovanlig?

- Nej, det är Sveriges vanligaste fågel.

- Jaha...

Jag lyckades till slut gå därifrån innan en av pensionärerna skulle visa upp zoom-funktionen på sin kamera men jag fick strunta i att inventera den sista av mina fem punkter eftersom jag bara blev störd hela tiden.

Fågelskådare är inte allmän egendom. Min kikare säger inte "Hej, ska vi småprata en halvtimme?". Den säger "Om du inte är en fågel - lämna mig i fred".

Ett magiskt skägg

Robin Williams döpte sin dotter efter det första Legend of Zelda-spelet, ett faktum som Nintendo märkligt nog inte profiterat på förrän nu. Det här är en söt reklamvideo för en remake av Ocarina of Time, men det är framför allt...SKÄGGCHOCKEN. Vem visste att Williams hade ett så fullständigt makalöst skägg?!? Jag ger det 10/10!

Bro-op: Muukcof

Balloonfighter: Kan vi börja med att du, som har sovit och ätit och inte jobbat hela dagen, beskriver spelet lite kortfattat?

Kantor Wilhelmsson: Muukcof har av vissa beskrivits som en blandning av Super Metroid och Ikaruga. Bland annat beskrevs det så av mig, nyss, i mitt huvud. Med det ur vägen återstår bara en fråga: Vad är "muukcof"? Jag får inte upp en enda googleträff den här gången heller.

Balloonfighter: Muukcof är vad mannen på gatan kanske snarare känner som Outland, ett spel som finns tillgängligt på Xbox Live Arcade och PlayStation Network. Det är också spel nummer två i vår Två skägg med ett spel- eller bro-op-serie. Vad tyckte vi?

Kantor Wilhelmsson: Det var gött! Roligt actionspel med bra bossar. Men min fråga kvarstår: Varifrån kommer namnet "muukcof"?

Balloonfighter: ... Min mobiltelefon.

Kantor Wilhelmsson: ... Din mobiltelefon?

Balloonfighter: Ja. Det är T9 som hittat på det. Precis som den hittat på att ångbåt ska heta bögbåt. Jag är faktiskt stolt över den.

Kantor Wilhelmsson: Aha! Du har en kreativ mobil alltså.

Balloonfighter: I förra spelet som vi spelade ihop (Lara Croft and the Guardian of Light) skrek vi Totec. Den här gången var det muukcof som gällde. Man måste ha ord som ger kraft för att förbättra spelupplevelsen.

Kantor Wilhelmsson: Vi skrek andra saker också. Vad var det vi kallade färgbytet som var så centralt för spelet? "Fläppa"?

Balloonfighter: Vi skrek fläppa ganska många gånger faktiskt. Det var en ganska central del av spelet att fläppa, kan man säga.

Kantor Wilhelmsson: Till saken hör att spelet höll oss på halster obehagligt länge genom att först ge oss alla våra krafter (inklusive att byta färg från röd till blå eller att "fläppa") för att sedan ta bort allt! Det var två timmars frustration där, minns jag. De flesta spel brukar hinta lite om hur det känns att ha alla power-ups men här hann vi springa runt med dem i en halvtimme innan vi fick börja om. Sådär design.

Balloonfighter: Oerhört dum speldesign på den punkten faktiskt.

Kantor Wilhelmsson: Yes. I ett spel som annars var fint designat! Allt byggde ju på att byta till en färg för att kunna döda fiender och undvika faror i den andra färgen, men det känns som Muukcof gjorde mycket med konceptet.

Balloonfighter: Vissa skärmar fylldes med pulserande mönster av blåa och röda prickar. För att komma förbi de blåa var man tvungen att fläppa till blå och vice versa. Det är detta som är lånat från Ikaruga om jag förstått det rätt?

Kantor Wilhelmsson: Ja exakt. I ikaruga är det vitt och svart och man styr ett skepp istället för att hoppa med en actiongubbe, men annars är det exakt samma grej. Fixeringen vid riktigt blaffiga bossar är också en sak de har gemensamt. Håller du med mig om att bossarna var det bästa med spelet?

Balloonfighter: Ja, det gör jag faktiskt. Jag brukar normalt sett hata bossar för att de bara är irriterande, repetitiva och tar en jävla tid att ha ihjäl på ett okunstruktivt sätt. I Muukcof kändes de varierade och var dessutom roliga att titta på. Bossarna i Muukcof är nog det närmsta jag kommer boss-upplevelserna i shoot 'em up-genren utan att drabbas av ett epileptiskt anfall.

Kantor Wilhelmsson: Ja, jag är till och med motståndare till bossar, som jag skrev i vår artikel Tio saker vi dissar i moderna tv-spel men muukcof anknyter mer till den tiden då bossar var coola och liksom en upplevelse i sig själva, snarare än ett tillgjort avbrott i storyn.

Ska vi rentav se om vi kommer ihåg alla bossar från början till slut? Det borde tyda på att de var minnesvärda i så fall. Jag tror de var fem totalt.

Balloonfighter: Jag minns en häxa och en drakhund (Fangoooor!) i alla fall. De var snygga. Jag minns även slutbossen men jag är rädd för vad alla gamers ska göra med mig om jag spoilar den delen. Och en spindel!

Kantor Wilhelmsson: Drakhunden? Var det han som flög som i Super Paper Mario?

Balloonfighter: Exakt. Och så sprang man som i Canabalt.

Kantor Wilhelmsson: Jag minns spindeln också. Den var ball. Häxan var en personlig favorit. Jag har alltid gillat att hoppa mellan plattformar medan man faller i en oändlig avgrund. Då saknar vi bara en. Nåja, fyra av fem är inte så illa. I hur många spel kan man komma ihåg 80% av bossarna tre veckor efter att man spelat det?!

Balloonfighter: Respekt för det.

Kantor Wilhelmsson: ...Hm, jag menade det där som en retorisk fråga, men när jag läser den känns det mer som att det är jag som har alzheimers.

Kantor Wilhelmsson: Och så den sista bossen ja, där storyn gör en jättehäftig twist och det visar sig att kakan är en lögn, och att det inte finns någon sked, och att det är huvudpersonen som är ett spöke.

Balloonfighter: Och inte minst att slutbossen är vår pappa.

Kantor Wilhelmsson: Jag såg det aldrig komma.

Balloonfighter: Men vad säger vi om co-op-aspekten? Det kändes inte riktigt som att spelet var designat för två spelare utan man spelade samma som i single-läget och eftersom det räckte med att en av oss fläppade färg för att till exempel fälla ut dödliga spikmattor ur golvet så skulle det kunna ha varit väldigt irriterande. Jag uppfattade det aldrig själv som särskilt irriterande. Det var en rätt rolig utmaning att försöka synka med den andra spelaren. När vi två blev en.

Kantor Wilhelmsson: Det blev lite konstigt på vissa ställen som tydligt var designat för den ensamme mannen... men på andra var det mest kul. Som när vi fick fläpp-tajma (bra ord) för att hoppa mellan plattformar som rörde sig.

Balloonfighter: De specifika co-op-utmaningarna som var en slags separata småbanor sög förresten. Herregud vad de sög.

Kantor Wilhelmsson: Ja co-op-utmaningarna gick bort direkt. Såhär är det: oschysst tidspress går bort i tv-spel. Once and for all.

Balloonfighter: Tidspress är nog den tråkigaste av alla utmaningsmoment. Jag spelar inte TV-spel för att höja mina stressnivåer. Jag tyckte annars att Outland kändes rätt fresh trots att man kan härleda de flesta av spelets element till andra spel.

Kantor Wilhelmsson: Ja, men det är svårt att sätta fingret på vad det var som var fresh. Grafiken såg rätt fresh ut i och för sig. Hur skulle du beskriva spelets utseende för de i vår läsarkrets som sitter med uråldriga webläsare som inte kan lafs

som inte kan ladda bilder?

Balloonfighter: Och vi har många sådana läsare, vill jag tillägga [shout-outs to grandmas!]. Jag skulle väl främst vilja påpeka att det är ett 2D-spel som jobbar med kontraster. Vissa delar är närmast Limbo-mörka men skärmen lyses ofta upp av alla röda och blåa prickar. Många lommiga bakgrunder mot mörk förgrund. Skarpt! Jag får lite Tron-känsla ibland av färgvalet.

Kantor Wilhelmsson: Yes, tänkte detsamma. Monokromt + svart. Sen kändes det även lite tribalaktigt ibland i symboler och detaljer.

Balloonfighter: Om du antar rollen som den evige skeptikerna (a.k.a Rogge), vilken kritik skulle du komma med mot spelet? Själv undrar jag om de verkligen har tänkt ordentligt på det här med reversed synergies.

Kantor Wilhelmsson: Tja, för det första känns det ju lite som en rip-off. Det blir definitivt reversed synergies när de bara plockar idén från ikaruga utan vidare. Det är ingen som går på det. Man får ju bygga sitt eget varumärke först. Det är ju det som är branding. Och det gör ju spelet rätt uselt.

Balloonfighter: Jag håller verkligen med.

Kantor Wilhelmsson: För att prata seriöst. Det finns ingen story här, ingen huvudkaraktär eller enhetlig värld. Det hade gjort väldigt mycket om man hade kunnat känna att spelet handlade om någonting. Eller hängde ihop, snarare än att vara en serie rum med coola fiender och bossar med lite tramsig mytologi runtom. Det var nog inte så atmosfäriskt som det kunde ha varit, även om det alltid var roligt att spela.

Balloonfighter: Det var ju något om två systrar? Som var... arga? På oss. För att...?

Kantor Wilhelmsson: Vi hade väl hånat deras märkesskor. Som vanligt.

Balloonfighter:

Eller deras tribaltatueringar.

Kantor Wilhelmsson: Min pappa hälsar att han hörde busksångare sjunga inatt samtidigt som kornknarr och kärrsångare sjöng i bakgrunden. Sedan hörde han även småfläckig sumphöna och tio vaktlar.

Balloonfighter: Grymt!! Jag är riktigt avundsjuk på kornknarren framförallt. Så ball fågel.

Kantor Wilhelmsson: Busksångare sjunger i skalor, hörde jag. Respekt.

Kantor Wilhelmsson: All in all känner jag att det var ett roligt och utmanande plattformsspel som jag inte kommer minnas i längden. En sista fråga till dig: Tycker du att det här spelet vore lämpligt för barn? Om nej, varför inte?

Balloonfighter: Huvudkaraktärerna är halvnakna. Jag tycker att det kan förmedla en felaktig bild av djungelns invånare som några som är för slappa för att ens klä på sig ordentligt. Denna generalisering tar jag avstånd från.

Kantor Wilhelmsson:

Väl talat.

Balloonfighter: Slutligen: Hade du roligt när du spelade Muukcof?

Kantor Wilhelmsson: Ja, absolut. Durå? Muuuukcooof

Balloonfighter: Ja. Thooooor.

Nej, nu blev det fel.

Kantor Wilhelmsson: Nej, det var rätt.

Balloonfighter: Är det värt sina 800 microsoft points?

Kantor Wilhelmsson: Ja, absolut. Muuuukcoooof

Balloonfighter: Då sarvi så.

Fåglarna i Assassin's Creed

Musik är en viktig beståndsdel i både film och TV-spel. Inget kan lika direkt och enkelt sätta en stämning som musik. En del hävdar att filmmusiken är som bäst när den inte märks utan kommunicerar direkt med det undermedvetna. Musik kan sätta scener och miljöer i en kontext och snabbt förmedla var och när handlingen äger rum.

Jag tror att jag kan vara en av få som medvetet noterade hur Assassin's Creed: Brotherhood använde sig av fågelsång istället för bakgrundsmusik för att förstärka de olika platsernas karaktärer och jag imponerades över hur korrekt systemet fungerade. Inne i Rom hörde man bland annat gråsparv, talgoxe och koltrast. Bland landsbygdens enstaka träd och hus räknade gulsparven till sju och ute på fälten drillade lärkan. Det är långt ifrån alla som har spelat spelet som vet att det är just en gulsparv som sjunger, men för de flesta som någon gång har varit ute på landet borde det vara en bekant sång som förstärker känslan av landsbygd i spelet. Det är en diskret, snygg och enkel metod och det har sällan utförts så korrekt som i Assassin's Creed: Brotherhood.

Jag lade ner minst två timmar på att försöka lokalisera de sjungande fåglarna i spelets Rom. Jag stirrade länge i pinjeträdens kronor efter talgoxar, letade efter sånglärkans bo på vetefälten och sprang över tak för att hitta någon koltrast. Till min stora besvikelse fann jag aldrig någon källa till fågelsången, men jag kände ett engagemang som vida överträffade många andra spelmoment. Nu väntar jag bara på att Ubisoft ska släppa en fågelskådarexpansion till Assassin's Creed som DLC.

Lämplig gulsparvsbiotop.

Kommentarskultur

När man blir äldre blir livet allt mer teoretiskt. En gång i tiden var jag passionerat intresserad av att spela tv-spel. Efter hand blev jag mer intresserad av att läsa tv-spelskritik än att spela själv. Nu för tiden är jag mest inne på att läsa kommentarerna på tv-spelskritiken.

Men kommentarskulturen - eller kanske kommentarernas diskurs? - är fascinerande. Kommentarer på bra artiklar på internet utvecklas inte sällan till små forum i sig - kritik av både artikeln, ämnet för artikeln och i längden hela sättet att kritisera, diskussioner som snabbt växer förbi författarens referensramar. Anledningen till att TV-skribenten Alan Sepinwall blivit så erkänd är att hans bloggtexter lyckats samla så många intelligenta tittare som diskuterat serier på hög och civiliserad nivå. Ofta långt utöver vad Sepinwall själv skrivit. Hans recap av säsongsfinalen av komplexa serien Mad Men i höstas samlade ihop inte mindre än 520 kommentarer från folk som dissekerade minsta tonfall, replik och referens utan att en enda gång gå till personangrepp eller använda ful internetslang. Om någon behöver perspektiv på hur stort det här är kan jag bara hänvisa till valfri anslagstavla på IMDb för samma serier som Sepinwall täcker.

På andra håll blir kommentarerna en mer intern källa till intellektuella fortspinningar och trams. Vitkors Rocky-sajt är en sådan. Som han skriver själv:

DN flyttade för några år sedan sin rocky-serie till den lite halvbuggiga påstan-bloggen. Det enda bra med det var att man då kunde börja kommentera på stripparna. Rockykommentarerna utvecklades till ett eget litet fenomen där signaturen "Arne" länge briljerade med att vara först upp varje morgon och lägga kommentaren "Klockrent". "Slidkrans" tog sedan över med att oförtröttligt hbt- och genusanalysera varje stripp.

Efter den 30 april 2010 kunde man dock inte längre kommentera Dagens Rocky på DN:s pastan-sajt. Pastan-redaktionen meddelade torrt att kommentarerna var avstängda tills vidare. Skandalöst tyckte många som hankat sig fram i tillvaron enbart med hjälp av rocky-kommentarerna, och gjort sig beroende av en daglig Rocky-fix med tillhörande kommentarer.

Idag har Vitkors "Rocky-forum" många fler kommentarer än På Stan, och dessutom ett mer attraktivt och lättillgängligt utseende. Även de dagar då själva stripparna går på tomgång hittar folk något att dissekera. Ett återkommande skämt har till exempel blivit de desperata försöken att hitta spåren av en elefant i varje stripp - man kan till exempel se karaktärernas cigarettrök som en snabel, en luftmadrass som en "muskulös elefant" eller bara hävda att "den gömmer sig under soffan". Elefanten, eller "fanten" som han älskvärt kommit att kallas, har successivt blivit en karaktär i sig själv, som aldrig syns på allvar men som kommit att färga hela Rocky-serien och hur man diskuterar den.

Tv-spelskulturen är givetvis ett kapitel för sig. Var skulle man annars leta efter homofoba tonåringar som skriver i versaler och kallar folk för "fucking faggot"? Men på de två bästa brittiska spelsajterna, Eurogamer och Rock, Paper, Shotgun, är nivån på kommentarerna generellt mycket högre än hos... tja, DN:s litteraturkritik till exempel.

Eurogamer är ett intressant fall sociologiskt, eftersom man där får ranka varandras kommentarer med +1 eller -1. Och det särskilt intressanta är att detta inte har lett till mobbning eller billiga popularitetssökande skämt, utan tvärtom att välskrivna och genomtänkta kommentarer blivit mer erkända och därmed höjt samtalsnivån. Folk tänker efter innan de postar eftersom de vet att en idiotisk, grammatiskt usel kommentar bara kommer resultera i en massa minuspoäng.
Vissa fjuniga spelnördsrester hänger förstås kvar. Men när en skribent på Eurogamer skriver en inte helt genomtänkt artikel om ett spels kvinnosyn är det ett nöje att läsa backlashen (över femhundra poster). I kommentarerna finns bland annat ett välformulerat försvar för kontext, ett sansat inlägg om feministteori och ett ifrågasättande av skribentens professionalism. Alla civiliserade och med höga pluspoäng. Inte dåligt för att vara responser på en artikel om Duke Nukem Forever.

Bloggen Rock, Paper, Shotgun täcker bara PC-spel, en scen som alltid varit mer nördig och intern än konsolbevakarnas. RPS är i sina bästa stunder som en klubb för läsare med alldeles för stora hjärnor som får utlopp för alla tänkbara bisarra kunskaper om datorspel. Kommentarerna är alltid många, till och med ett kort utannonserande kan få femtio responser. Det bästa beviset på hur sammansvetsat klientelet är kom den första april i år. RPS, vars stab består av fyra skribenter som alltid uppdaterar flitigt, skrev denna gång en lång serie inlägg med rent trams - hur schack fått sin första patch, hur företaget Ubi Soft tagit itu med piratkopieringen genom att installera en "Ubi Man" i varje hem, reklam för det nya spelet "Hoop & Stick II" och så vidare. Allt på en gammaldags viktoriansk engelska. Under två dagar fylldes sajten av fraser som "Alas, my good sir" och diskussioner om grafikkort gjorda av trä. Man kunde vada igenom ett femtiotal kommentarer innan man ens hittade någon som rev ner den fjärde väggen.

Alla dessa sajter utmärks av en sak - den relativt höga nivån. Betrakta de här diskussionerna för sig och det verkar som att internet är en intelligentsia av Oscar Wilde-snitt. Så är det givetvis inte, idioterna är precis lika många på internet som i verkliga livet. Men den gamla tanken att idioter trivs bäst i flock får definitivt mothugg av att kreativa, roliga kulturmänniskor minsann också trivs i flock. I alla fall när de får gömma sig bakom anonyma IP-adresser.

Spotify, jag har träffat en annan

Jag har alltid gillat Spotify, men de senaste uppdateringarna till programmet har varit usla. Inte nog med att programmet kräver betydligt mer prestanda, det tar dessutom kontrollen över min ipod på ett sätt som jag inte alls vill gå med på. Jag tänkte därför varna er för att koppla in er ipod i datorn medan spotify är igång. Spotify kommer att synka med din ipod genom att radera allt som du lagt in på enheten och sedan fylla den med spår man köpt genom Spotify. I mitt fall hade jag köpt 0 låtar via Spotify varför min ipod nu är helt tom. Det går inte heller att lägga in något på den längre, om jag inte börjar köpa saker via Spotify that is.

Den enda lösningen om man återigen vill använda itunes för överföring är att formatera sin ipod. Det går i dagsläget inte att stänga av synkningen i Spotify och det ger tveklöst upphov till en onödig mängd klydd om man råkar ha programmet igång samtidigt som man pluggar in sin ipod i datorn.

Spotify: Sluta lägga dig i mitt privatliv. Bestäm inte över vilken musik jag ska få ha tillgång till och sluta dra in Facebook i programmet, men mest av allt så ge fan i att radera min musik utan att fråga mig. Ge för övrigt fan i att fråga om du får radera min musik också.

Jag tror att det är dags att testa Wimp. Grooveshark är lite för otympligt.

North Mississippi Blues

I princip alla bluesmusiker som har betytt något har vuxit upp i närheten av Mississippi-deltat. Det var där namn som Charley Patton och Robert Johnson kom att lägga grunden till delta blues. Delta-bluesen skulle i sin tur elektrifieras i och med att Muddy Waters och hans generation utvandrade från bomullsplantagerna i södern till fabrikerna i Chicago och Detroit (the great migration) för att ett antal år senare utgöra fundamentet till rock'n'roll. Det är en söndertjatad berättelse som är bekant för de allra flesta som någonsin intresserat sig för den moderna musikens historia.

Inte lika känd som deltabluesen är den avart av genren som föddes i norra Mississippi och som helt enkelt brukar kallas för North Mississippi Blues. Det är musik som har fler likheter med det afrikanska ursprunget än annan blues. Den blues som spelades i Mississippis norra delar kännetecknas av en större rytmisk flexibilitet, modala melodier i ett eller kanske två ackord och helst en bordunton. Musiken har en hypnotisk kvalitet som motsvarigheten längre söderut saknar.

Bland genrens mest omhuldade namn finns R.L. Burnside och Junior Kimbrough. R.L. Burnside (1926-2005) levde större delen av sitt liv som lantbrukare och fiskare men gjorde förvisso några inspelningar på 60-talet. Det var dock först på 90-talet när han varvades av skivbolaget Fat Possom, som specialiserat sig på att spela in gamla bortglömda bluesmusiker, som han kunde försörja sig på musiken. Det glädjer mig att Burnside fick upprättelse i slutet av sitt liv även om garagerock-skivorna med Jon Spencer Blues Explosion verkligen är skymf. Några enstaka skivor med Burnside är bra, i synnerhet de tidiga, akustiska inspelningarna från 60-talet och My black name a-ringing från 1999, men ingenting når upp i samma klass som de låtar han framförde 1978 medan Alan Lomax filmade.

Jag vill egentligen bara säga en sak med det här inlägget och det är att det här, det är fan det bästa jag har hört:

Robert Johnsons röst

Få musiker är lika mytomspunna som Robert Johnson. Inte nog med att Robert Johnson levde ett kringflackande liv och dog rockdöden vid 27 års ålder redan 1938 så är hans image starkt präglad av Faust-myten om att han vid ett vägskäl sålde sin själ till djävulen i utbyte mot att bli en begåvad gitarrist. Var han än fick sin begåvning ifrån så rankas han idag regelbundet som en av tidernas skickligaste gitarrister och mest inflytelserika musiker.

Med jämna mellanrum blossar en annan myt om Robert Johnson upp. Den är inte lika sexig men inte heller lika lätt att avfärda. Myten går ut på att de 41 inspelningar som Robert Johnson gjorde snabbades upp med så mycket som 20% när de gavs ut på skiva och att Robert Johnsons ljusa röst och kvicka gitarrspel alltså är en efterkonstruktion. Att det rör sig om 20% är befängt och kan avfärdas direkt, men det stämmer att inspelningar förr ofta snabbades upp en aning och OKeh/Vocalion som gav ut Robert Johnsons inspelningar var ökända för att mixtra med hastigheten på sina skivor.

Konspirationsteoretikerna (subkategori: Blueskonspirationsteoretiker) har vädrat morgonluft i och med internet och i synnerhet genom youtube. På youtube finns en rad låtar som har saktats ned och äntligen visar hur Robert Johnson verkligen lät. I kommentarsfälten diskuterar man att det är udda att Johnson skulle spela i Bb när hans vänner Son House och Johnny Shines spelade i A (eller G som andra hävdar) och att hans stämning gör vissa toner nästan omöjliga att klara av "om man inte har exceptionellt stora händer". Man diskuterar vilken slags gitarr Johnson hade, hur bred halsen på den kan ha varit, hur rummet han spelade in i kan ha påverkat klangen och så vidare. Det är mycket nördigt och det är svårt att förstå varför de lägger ner så oerhört mycket tid på att analysera det här.

Ibland påstås det att det råder konsensus bland musikhistoriker om att Robert Johnsons inspelningar har snabbats upp. Det gör det definitivt inte. Musikhistorikern Elijah Wald är en av många som inte heller förstår varför den här diskussionen överhuvudtaget blossar upp men som har tagit sig tid att argumentera emot.

Det är inte omöjligt att några av låtarna har snabbats upp med några enstaka promillen, men knappast i den utsträckning som många påstår. Läs Walds argument och lägg till att om man saktar ner låtarna med 20% blir många längre än 3 minuter vilket innebär att de inte fick plats på dåtidens skivor. Samt att det låter för jävligt. De långsammare låtarna som Come on in my kitchen blir dessutom så sega att de blir olyssningsbara.

Ett av argumenten för att låtarna egentligen ska spelas långsammare är för att "de låter bättre så". Det är inte ett särskilt bra argument och många skulle säkert tycka det samma om man pitchade ner till exempel Blind Willie McTell. Personligen kan jag gå med på att vissa låtar faktiskt lyfter i en långsammare tappning, men så har jag också ett osunt förhållande till Son Houses sound.

Den egentliga inspelningen av Crossroads känns onekligen lite lättviktig efter det här:


Men det blir inte automatiskt sant bara för det.

Jämför med Justin Bieber-ambient.

Lokaltidningsproblematiken

Det händer då och då att jag arbetar som musikrecensent. Tiden innan internet utgjorde ett reellt hot mot tryckta medier hade jag fria tyglar och många jobbtillfällen. Nu för tiden hoppar jag mest in och skriver om något lokalt arrangemang på en mindre ort eller om en skiva med anknytning till orten.

En gång i tiden kunde jag sätta betyg precis som jag ville, så länge jag motiverade det. Om jag tyckte att U2 förtjänade en sågning (och det gör de ju) så fick de en sågning. Redaktörerna lade sig aldrig i betygssättningen.

Idag skriver jag oftast om relativt okända musiker och band som antingen bor eller har bott på någon av de orter vars lokaltidningar jag skriver för. Inte sällan känner nöjesjournalisterna musikerna personligen, umgås i samma kretsar etc. För att hålla någon professionell distans till musikerna så hamnar deras skivor hos mig som inte har någon privat koppling till dem.

Trots att recensionerna läggs på entreprenad (dvs hos mig) så kan jag idag ytterst sällan sätta de betyg som jag anser att skivorna förtjänar. Det kanske är jag som är konstig på den här punkten, men för mig har det ingen betydelse överhuvudtaget om musikern vars album jag recenserar råkar komma från ungefär samma trakter som jag. Det ger inte automatiskt ett högre betyg i min bok.

Det är här som det blir problematiskt. Om jag sätter ett "för lågt" betyg på recensionen så rimmar det illa med den tvåsidorsintervju som tidningen har med musikern och redaktionen struntar helt sonika i att publicera min text, trots att de har förlagt recenserandet till en opartisk skribent. Det är på så vis en konstruerad journalistisk opartiskhet, en halvhjärtad sådan, där en felaktig åsikt inte godkänns.

Ingen publicering = inget arvode. Att recensera en skiva är inte jämförbart med att vara sjuksköterska men jag har trots allt ändå lagt ner minst ett par timmar på att lyssna på en (usel) skiva och ytterliggare några på att försöka reda ut trassliga tankar och formulera dem. Visst är det tråkigt att inte få betalt, men min överlevnad står inte och faller med några uteblivna hundralappar. Däremot sätter girigheten in - den där girigheten som får mig att tänka "vad fan, vad gör det om jag sätter en fyra istället för en tvåa så att jag får betalt för det här?".

Jag har delat ut högre betyg till skivor som inte alls förtjänar det (åtminstone en gång) på grund av den här girigheten och det skäms jag för. En fråga är hur många andra frilansare som gör det samma. En annan fråga är om det är jag som är för osentimental. Förtjänar ett band från Eringsboda ett högt betyg för att de är "bra för att vara från Eringsboda"? Svara gärna för jag vet ärligt talat inte. Om det är så borde tidningarna införa två betygsskalor: en för band som ska jämföras med det globala utbudet och en för band som bara jämförs med andra band från Eringsboda, Tollarp, Munkfors unt so weiter.

Jimmy Jansson - Hagfors Bob Dylan!

Bro-op: Totec's Adventure

Kantor Wilhelmsson: Okej, Balloony Boy, vad är detta "Totec's Adventure" vi nu ska tala om? Jag googlade speltiteln men fick inte en enda träff.
Balloonfighter: Det är ett mycket fint litet spel som handlar om en maya-kille som hänger med Lara Croft.
Jag önskar jag kunde redogöra för storyn men jag minns faktiskt inget av den. Totec och Lara springer runt i ett underjordiskt tempel och har ihjäl jättesalamandrar, skelett och monster för att... ?
Kantor Wilhelmsson: Det var något med en gubbe som var väldigt arg och hade varit det i flera tusen år.
Balloonfighter: Han kan ha snott en spegel. Det var väl något om en spegel? "Mirror's wake"
Kantor Wilhelmsson: Nej, nu känner jag faktiskt en skyldighet att vara lite tydlig mot våra läsare. Spelet vi pratar om är alltså Lara Croft and the Guardian of Light, och släpptes till Xbox Live Arcade förra sommaren. Man kan spela två samtidigt, i co-op-läge, en som Lara och en som Totec. Och så dödar man massa saker. Jag valde att spela som Totec av helt uppenbara anledningar.
Balloonfighter: Jag ville också spela som Totec...
Kantor Wilhelmsson: Men jag var gäst och fick välja först!!
Balloonfighter: Du får förklara varför han är så awesome som straff.
Kantor Wilhelmsson: Okej. Alltså. Medan vanliga actionspelskaraktärer bevisar sin manlighet (eller kvinnlighet) genom överdimensionerade skjutvapen, granater och raketkastare, behöver Totec bara ett enkelt spjut av lera. Det går dessutom att klättra på. Nuff said?!
Balloonfighter: Det är onekligen väldigt coolt. Spelar man som Lara Croft får man dessvärre stå ut med skjutvapen (det finns åtminstone en rad ganska underhållande sådana) men har i gengäld även en änterhake som Totec kan gå på. En stor del av spelet går ut på att lösa problem med hjälp av Laras änterhake och Totecs spjut.
Kantor Wilhelmsson: Jag kanske ska lägga till något här: Man behöver inte enbart använda Totecs spjut. Han har alla skjutvapen som Lara har. Men om man lever sig in i karaktären det minsta så känner man sig helt klart förpliktigad att köra vapenlöst.
Balloonfighter: Håller med! Det gick ju bevisligen att klara spelet utan att pracka på mayaindianen granatkastare.
Kantor Wilhelmsson: En genuin, halvnaken man med hästsvans som dyrkar tveksamma gudar ska inte behöva utsättas för sådan kolonisering.
Totec är tveklöst det bästa med det här spelet. När man hoppar ut för ett stup med honom kan man till och med höra någon skrika "Toteeeeeeec!" i bästa Indiana Jones-stil.
Balloonfighter: Jag tror aldrig jag har sett dig fästa dig så mycket vid en karaktär (fiktiv eller verklig) som Totec.
Vilka spel skulle du vilja jämföra det med? Det har ju inte så mycket gemensamt med Tomb Raider-serien utöver Lara Croft då. Jag har ju jämfört det med Lego Star Wars flera gånger.
Kantor Wilhelmsson: Ja, jag är inte helt med på den jämförelsen. Jag tänkte hela tiden på Baldur's Gate: Dark Alliance, ett nerdummat konsolspel i samma anda som sin värdserie. Det släpptes till PS2 och Xbox vill jag minnas och byggde också mycket på samarbete i fixerade tredjepersonsmiljöer, att röja ut rum fulla av fiender och lösa pussel. Det var inte riktigt lika klurigt som det här dock.
Balloonfighter: Samma fixerade kamera och ovanifrån-perspektiv?
Kantor Wilhelmsson: Ja, precis. Det hade fler rollspelselement dock. Lego Star Wars känns lite mer lättillgängligt, pick-up-and-play. Vi kanske kan hitta en kompromiss och säga att spelet är som en blandning av Baldur's Gate: Dark Alliance och Lego Star Wars-serien. Så är vi begripliga för ungefär 0,4% av läsarna.
Balloonfighter: Vilka läsare?
Kantor Wilhelmsson: Jag har ett klientele på 300 mjölbaggar som jag låtsas läser den här bloggen varje dag. Det är det enda som får mig att vilja gå upp om morgonen.
Balloonfighter: Varför kommenterar de aldrig?
Kantor Wilhelmsson: Deras kroppar är för små för att kunna trycka ner tangenterna.
Balloonfighter: En grej som jag blev oväntat engagerad i under spelets gång var alla minipussel som man fick små belöningar för att lösa. Visst, det var oftast "feather of will" och "drum of eternal songs" och annat som hade kunnat vara Enya-låttitlar men det var verkligen roligt att försöka lösa så många av pusslen som möjligt, även om in-game-belöningen i sig var helt värdelös. Det måste vara ett bra betyg.
Jag menar: red skulls! Du har ju redan föreslagit att vi ska spela om banor bara för att samla på oss samtliga röda kranier.
Kantor Wilhelmsson: Ja, och det berodde ju också på att de flesta pussel i spelet helt enkelt var jättebra.
Balloonfighter: Jag har faktiskt inte haft så roligt i co-op sedan Left 4 dead 2.
Kantor Wilhelmsson: Som du sa var det ofta med små medel de byggde pusslen också. De lyckades få oss att klia oss i skägget minst fem gånger med bara ingredienserna Totecs spjut, Laras änterhake och en stor boll.
En personlig favorit var alla pussel med flera bollar, där man fick använda vissa bollar för att få loss andra bollar. Flera bollar: större glädje.
Detta kan summeras med ekvationen boll + boll = :)
Balloonfighter: Bomberna var också en viktig del i pusslandet. Lara och Totec kan ju lägga ut varsin bomb åt gången. Lägger man ut bomberna rätt och tajmar sina knapptryckningar kan man få bollarna att flyga jättehögt upp i luften och lägga sig på piedestaler.
Det är en ekvation som till och med jag förstår!
Kantor Wilhelmsson: Boll + Boll + Bomb = :D
Balloonfighter: Haha, sant!
Kantor Wilhelmsson: En annan sak vi överraskades av var hur smidigt spelet fungerade. Men jag vet inte om det säger mest om oss, om Totec eller om andra spel. Vet ärligt talat inte varför vi förväntade oss buggighet. Något med formatet...?
Ah, nu vet jag. Det är ju ett spel med Lara Croft. Bara att man kan hoppa från en plattform och landa på en annan är ju ett smärre mirakel.
Balloonfighter: Det är det överlägset bästa Lara Croft-spel jag har spelat.
Kantor Wilhelmsson: Och det säger inte lite, med alla dina Lara-planscher på väggarna.
Balloonfighter: Mm, hon är ju så het. Om hon bara kunde välja bättre roller...
Vi råkade ju ut för en ganska irriterande bugg som tvingade oss att spela om en bana, men jag var inte särskilt bitter över det.
Kantor Wilhelmsson: Case in point: Både du och jag var övertygade om att det var vi som var för dumma, inte att spelet buggade sig.
Balloonfighter: Det kanske var en del av pusslet att man skulle inse att man skulle starta om banan?
Kantor Wilhelmsson: Jag är lite besviken på att Laras bröst inte användes till något spelmekaniskt. De har ju fått lite av ett eget liv. Man hade kunnat tänka sig att Totec kunde hoppa jättehögt på dem, eller att man använde dem som sköld.
Balloonfighter: Det var Totec som stod för ögongodiset den här gången.
Kantor Wilhelmsson: Lätt. Jag gillade hans härligt moderna genussyn också. "Här är det för farligt för dig att gå, för du är kvinna."
...Jag minns ärligt talat inte om han verkligen sa så. Men det känns som en sak som Totec hade kunnat säga. Han bryr sig noll om könsroller. Allt som spelar någon roll för honom är spjutet i hand och pusslet på skärmen.
Kantor Wilhelmsson: Det börjar bli dags att summera våra åsikter. Uppmärksamma läsare/mjölbaggar har kanske märkt att båda dessa skägg varit mycket positiva till det här spelet. Så för nyansernas skull tänkte vi avsluta med en diskussion med en person som inte är så positiv. "Grogge", vad gillar du inte med Lara Croft and the Guardian of Light?
Grogge: Tycker det känns som att om man tar en karaktär som är så känd som Lara Croft och blandar ihop med en helt för mig okänd karaktär så förstör man lite av "Tomb Raider".
Iofs....det kan ju vara antingen positivt och negativt att testa nåt nytt....man kanske kan hitta positiva synergier? Annars kan det bli "reversed synergies".
Kantor Wilhelmsson: Svårt att argumentera mot.
Balloonfighter: Är du skeptisk till att använda Lara Croft i ett pusselspel?
Grogge: Jag menar bara att fans tror att "Tomb Raider" är på väg bort och att Lara Croft endast kommer att medverka i såna här produktioner som inte är genuina "Tomb Raider", mer typ att Crystal Dynamics vill diversifiera sitt brand.
Balloonfighter: Är det dåligt?
Grogge: Det är lite synd.
Kantor Wilhelmsson: Men om vi glömmer karaktärerna och varumärket och fokuserar på själva spelet? Vad dissar du där?
Grogge: Det är väl att det känns konstigt att ha Lara Croft teama upp med en Staty. Känns ju mer som en spin-off. Spin-offs är ibland dåliga. Jag har inte spelat detta...
Kantor Wilhelmsson: What?
Grogge: ...men känner inte heller för att göra på grund av spin-offen. Du vet. Vem f*n spelar FF: Crystal Chronicles? Det är en sån barnslig FF-wannabe.
Balloonfighter: Var Totec en staty?
Grogge: Jag vet inte.
Balloonfighter: Men du ser inte Lara som ett smart sätt att dra blickarna till ett pusselspel som annars hade gått många förbi?
Grogge: Jo, det är ju det jag pratar om....diversifiering.
Kantor Wilhelmsson: I sanningens namn ska vi säga att vi inte vet om det var Lara eller pusselspelet som "kom först".
Grogge: De har lagt in henne i efterhand troligen, efter avtal med Crystal Dynamics. Därför känns det väldigt underligt. Lika underligt som att lägga in Darth Vader, Yoda och The Apprentice i Soul Calibur 4. Cameo-roller.
Balloonfighter: Jag tycker nog att Lara känns rätt naturlig i rollen faktiskt.
Kantor Wilhelmsson: Ja, hon skjuter pistol, hoppar mellan plattformar och löser pussel i katakomber. Det är väl vad hon alltid har gjort?
Grogge: Det kan stämma.
Balloonfighter: Så den enda skillnaden är att hon har lärt känna en ny person?
För Lara då, för oss som spelare är det ju en del nytt.
Grogge: Ja just det. Kan man tänka sig att kommande spel blir "co-op"? Det bryter själva konceptet lite för de som vill spela ensamma.
Balloonfighter: Man kan så klart spela Lara Croft and the Totec of love ensam också, men mycket av tjusningen ligger ju i att två personer med olika egenskaper försöker lösa problem tillsammans.
Ingen vill spela ensam, de är bara för att oattraktiva för att hitta någon att spela med.
Grogge: Haha jo okej, tycker bara att det känns underligt att plötsligt spela ett spel med Lara Croft i ett "co-op"-spel när man liksom kört de flesta Tomb Raiders innan. Även om detta inte är ett Tomb Raider.
Kantor Wilhelmsson: Det börjar bli dags att avrunda. Jag skulle vilja avsluta med att be Grogge motivera varför du skulle avråda barn från att spela Lara Croft and the Guardian of Light.
Grogge: Haha men det är för att det troligen har element som inte lämpar sig till dem. Om våld/nakenhet/sex uppkommer. För det antar jag finns med.
Balloonfighter: Nja, inte mer än några lystna blickar.
Grogge: Äsch. I så fall är det nog lugnt för barn. Det verkar vara ett mer barnvänligt spel än Tomb Raider.
Balloonfighter: Förutom att barn är så dumma att de aldrig hade kunnat samla på sig alla red skulls....
Till sist då, skulle du kunna tänka dig att faktiskt prova spelet?
Grogge: Jag tycker ju om pusselspel, så ja.
Kantor Wilhelmsson: ...Och där tackar vi för Rogges input! Lara Croft and the Guardian of Light finns ute nu till Xbox Live Arcade.

Oväder

Jag läser för tillfället den brittiske journalisten Mark Lynas Oväder. Det är en bok som handlar om klimatförändringarna och främst hur de påverkar vädret.

Första kapitlet handlar om England. I England snöar det nu för tiden ytterst sällan och istället drabbas landet regelbundet av kraftiga monsunliknande regn med tillhörande översvämningar som ett resultat av den allt varmare temperaturen. Storbritannien drabbades hårt av översvämningar bland annat år 2000. Förutom att översvämningarna vållar stor skada för individer, infrastruktur och jordbruk så nämner Lynas i korthet hur ökade temperaturer kommer att påverka växt- och djurlivet på de brittiska öarna. Som exempel på arter som ligger risigt till tar han bland annat strandpadda (även kallad stinkpadda) och murgröna.

Strandpaddan är i Sverige upptagen på Rödlistan som en sårbar art (tidigare starkt hotad). Den finns i Sverige på spridda lokaler i Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän, men är vanlig nere på kontinenten, i bland annat i Frankrike och Spanien. Strandpaddans nordligaste utbredning går i södra Sverige och den svenska populationen är en så kallad randpopulation eftersom det här är på gränsen till vad arten klarar av. I det avlånga landet Sverige finns det för de flesta arter en nordlig gräns efter vilken det helt enkelt är för kallt för att överleva. För strandpaddan finns den gränsen norr om Bohuslän och Blekinge.

För murgrönan går den svenska nordgränsen i Västmanland, även om den klarar sig längre norrut längs med den norska kusten där klimatet är mildare.

Min poäng är att Lynas analys av vissa arters reaktioner på temperaturökningarna inte stämmer. Om strandpaddan lever och frodas i Spanien och Portugal så klarar den garanterat en temperaturhöjning med ett par grader i Storbritannien. Den förskjuts snarare norrut i Europa när de sydliga delarna blir allt torrare och varmare. Det samma gäller murgrönan som klarar sig i såväl Spanien som Turkiet och Iran. Däremot har Lynas rätt i att situationen för den skotska tjädern ser värre ut.

Jag tror att Lynas har kollat upp vilka arter som räknas som känsliga i Storbritannien och förutsatt att de kommer att påverkas negativt eftersom de helt sonika är de mest känsliga arterna, men anledningen till att strandpaddan är hotad i Storbritannien är istället habitatförlust och utsläpp.

Klimatförändringarna innebär en enorm utmaning och omställning för många av jordens arter, men det finns faktiskt en del arter (och i synnerhet lokala populationer) som faktiskt kan komma att tjäna på den.