Mitt favoritskivomslag

De allra flesta av mina cd-skivor har jag slängt i lådor som jag begravt i ett hav av skit i källaren. De få som fortfarande får vistas i bostaden gör det av en anledning, i de flesta fall en musikalisk sådan. Juelz Santanas album What the game's been missing! som gav världen den oerhört irriterande låten There it go (The whistle song) har fått min tillåtelse att vistas i lägenheten av helt andra skäl än musikaliska. Om en bild säger mer än tusen ord säger 5 bilder mer än 5000 ord så behold:

Så otroligt gangsta. Alla skivor med pop-up-rappare förtjänar en plats i min restriktiva skivhylla.

Bro-op: Rayman: Origins

Kantor Wilhelmsson: Jaha du Orpon - vad, hur och varför har vi spelat denna gång?

Balloonfighter: Vi har spelat Rayman: Origins. Det kändes som det mest logiska steget efter att vi spelade Halo: Reach senast och aldrig mer ville röra vid ett FPS. Från lila-grå episk skitaction till lekfullt, franskt 2d-plattformsäventyr.

Kantor Wilhelmsson: Där fick du mycket riktigt med "vad" och även "varför", men inte "hur"! HUR har vi spelat detta Orpon?

Kantor Wilhelmsson: ...Svara inte för jag vill. Vi har spelat Rayman med stora leenden, supergott humör, många dumma utrop och massor av skratt. Det är hur vi har spelat.

Balloonfighter: Vi har definitivt inte skrattat så mycket med/åt ett spel sen vi spelade Totec. Men Rayman måste ändå ha tagit priset?

Kantor Wilhelmsson: Jag tror Rayman tog det stora bro-op-priset faktiskt. Ett bra stickprov: Jag känner fortfarande lust att spela det.
Balloonfighter: Ja, jag vill låsa upp ALLT innan jag känner mig nöjd. Har du spelat något Rayman-spel förut? Det här var faktiskt första gången jag vågade ge mig på denna tidernas fulaste spelhjälte. Och jag ångrar det inte.
Kantor Wilhelmsson: Nej, aldrig. Jag har bara betraktat honom på avstånd och undrat vad grejen var. Jag tror detta är ett sällsynt bra ”Rayman” dock. Som du sa själv: Det var tänkt som ett enkelt Xbox Live Arcade-spel från början, men de fick feeling. Mycket feeling.
Balloonfighter: Rayman i sig är lika ful som alltid men miljöerna är verkligen fantastiskt fina och spelet fullkomligt sprudlar av idéer, med en mängd fina detaljer. Jag har förvisso aldrig varit ett fan av plattformsgenren men Rayman: Origins var genuint roligt från början till slut. Det är definitivt det roligaste plattformsspel jag har spelat.
Kantor Wilhelmsson: Ja, spelet håller ett extremt högt tempo och lyckas dessutom variera sig och överraska ofta. Det är mer ”Sonic” än ”Mario” i själva spelhastigheten, särskilt i de hektiska banor där man jagar en skattkista. Men det är nog den sprudlande presentationen snarare än speldesignen som lyfter det, känner jag. Något i blandningen av komiska teckningar och väldigt barnslig musik.

Balloonfighter: Patapon-musiken! Mycket ukulele och helium-röster. Undervattenssången när rösterna plötsligt slutar sjunga på låtsasspråk för att bara låta "blubblubblubb" skrattade vi mycket åt. Bra grejer.
Kantor Wilhelmsson: Så många humörshöjande detaljer i soundtracket. Den spanska låten med gubben som hummade, spökrösten som sa "oooh!" när man hittade en hemlig grotta, discon, tangon, massa fina ljudeffekter...
Balloonfighter: Utvecklarna verkar ha haft väldigt roligt när de gjorde spelet. Och det smittade av sig. Vi satt ju och sjöng med under stora delar av spelet. Om än med egen, dubiös text.
Kantor Wilhelmsson: Det var skönt att komma tillbaka till att sjunga meningslösheter under en spelomgång. Jag saknade det under våra Halo- och Gears of War-sessioner.
Kantor Wilhelmsson: Jag gillade svårighetsgraden också - hög, men välbalanserad på ett sätt som fick oss att hela tiden vilja försöka igen. Det kanske berodde på att spelet inte slösade tid på cut-scenes eller annan bullshit utan bara behöll humöret och flowet.

Balloonfighter: Ja, de har verkligen struntat i allt vad story heter och bara kört på med ett spel som är roligt från början till slut, oavsett om man kastar sig i lianer i djungeln, simmar i mörka grottor eller halkar omkring på en isdrinksbana. Och dessutom fanns det ju flera banor som var sidscrollande shoot 'em up på myggor.
Balloonfighter: Jag har fått höra från Rogge att det fanns i de tidigare spelen också. Det är svårtför oss som är nybörjare på Rayman att veta, men det verkar som att de onekligen har blickat tillbaka på det första spelet och hämtat mycket inspiration därifrån.
Balloonfighter: Det går inte att spela Rayman: Origins via Xbox live överhuvudtaget, men det går att köra upp till 4 stycken på samma konsol. Jag gillar att man kunde ansluta till en pågående spelsession precis när som helst. Vi körde ju genom hela spelet 2 eller 3 spelare tillsammans.
Kantor Wilhelmsson: Precis - inga förkunskaper nödvändiga, vare sig när det gällde story eller spelkontroll. Befriande att spela sånt också.
Kantor Wilhelmsson: Som gäst i denna glädjens bloggtext har vi bjudit in inte mindre än Ella, känd framför allt från podcasten Spelberget, som hängt med under så gott som hela vårt co-op-äventyr. Hon har redan radiobloggat om spelet här. Kan du sammanfatta dina intryck?
Ella: Typ gulligt, roligt, fint :D
Balloonfighter: Hade du inte spelat något Rayman som liten?
Ella: Jag har spelat något PC-demo men det är knappt jag minns hur det såg ut.
Kantor Wilhelmsson: Men du är lite mer plattformsveteran än oss, väl? Hur tycker du spelet står sig bland andra 2d-plattformare?
Ella: Mjäeej det är jag nog inte. Men jag gillar det! Tycker det är precis lagom "svårt" så att man kan köra igenom det utan några större problem, men ändå så att det känns som att man måste skärpa sig. Jämfört med t ex Kirby’s epic yarn (som är likt i upplägget) som kändes löjligt enkelt ibland så var detta helt lagom.
Ella: Och så är det mycket roligare överlag, roligare karaktärer, mer varierad bandesign...
Balloonfighter: Sant! Kirby's Epic Yarn var väldigt fint men lite väl hjärndött. Som Teletubbies. Rayman utmanade faktiskt en från och till, särskilt i skattjaktsbanorna. Åh skattjaktsbanorna!
Kantor Wilhelmsson: De var kanderade i munterhet.
Kantor Wilhelmsson: Gillar att spelet hade så mycket naturlig charm, till skillnad från Mario-serien, som blivit mer och mer självgod.
Balloonfighter: Hade du någon favoritbana, Ella?
Ella: Vattenbanorna! Mest för musiken.
Balloonfighter: Blubblubblubb!
Ella: Blublublublu blubb blubb-blubb
Balloonfighter: Jag kom på en!! Skrikande fågelbossen!!!
Kantor Wilhelmsson: Ja, bossarna var anmärkningsvärt roliga faktiskt. Och odryga.
Kantor Wilhelmsson: Nu har vi fyllt ett helt inlägg med glada miner - har vi någon kritik mot spelet?
Balloonfighter: Jag kallade Rayman för tidernas fulaste spelhjälte, men jag kommer nog inte på något annat än det. Jag hade roligt och vi skrattade väldigt mycket ihop. Det är bara att acceptera liksom.
Kantor Wilhelmsson: Lite sensationellt ändå. Ett helt fläckfritt bro-op-spel? Det förtjänar någon slags utmärkelse.
Balloonfighter: Ja. Rayman: Origins belönas med vårt seal of approval: Havande Duvan.
Kantor Wilhelmsson: Vi tackar Ella för hennes medverkan!

Havande Duvan är färglagd och digitaliserad av Ella, men ritad av Svåra Lena, vars äventyr ni kan följa här.

Det äckligaste vi någonsin har läst i en TV-spelsrecension

"Det är ett steg in i en värld dit du ska ta med så lite information om spelet som möjligt.
Som en oskuld in bland lakan. Så jag håller det här vagt, tar det varsamt, jag lovar."

Oskar Skog - en av Sveriges mest hyllade spelrecensenter - om Journey i det senaste numret av Level.

För fler tvivelaktigt formulerade speltexter rekommenderas följande varmt.

Själavård vid jökeln

I källaren på Lunds stadsbibliotek, utlånad två gånger de senaste femton åren, kan man hitta den svenska översättningen av Själavård vid jökeln av Halldór Laxness. Den finns inte att köpa (om man inte vill ha en engelsk version) och är svår att hitta även på antikvariat.

Det är lustigt, för det borde vara en bejublad kultbok. Den har alla ingridienser för att vara det - lättläst, udda, full av bisarr humor och intrig som doftar magisk realism. Boken delar perspektiv med "Mästaren och Margarita" eller varför inte "Liftarens guide till galaxen", där en alldaglig huvudperson dras in i en märklig upp-och-nedvänd värld. Skillnaden är att världen inte består av helveteshallar eller av universums mest avlägsna galaxer, utan bara av en märklig liten håla på Islands västkust.

Historien är till en början upplagd som en skröna, som en sen isländsk Torgny Lindgren-bok. En ombudsman sänds ut av Islands biskop för att undersöka och rapportera själavården - hanteringen av döda och odöda - i en liten by under vulkanen Snæfellsjökull. Rykten har sagt att kyrkan är igenspikad, att en mystisk kista har burits upp på fjället, att prästen mest är ute och reparerar stormkök och att invånarna börjat ägna sig åt märkliga rymdstudier.

Den första delen av romanen följer ombudsmannens möte med detta samhälle, som kastat av sig all traditionell tro och vetenskap och uppfunnit sina egna regler. Hus har byggts efter väggarna på gamla hus, "något i stil med fortplantningen hos koraller, eller kaktusar". Fisk - som det finns av i överflöd - anses som lägre stående mat och har ersatts helt av dyra importerade småkakor. Invånarna är präglade av en märklig hemmagjord vidskepelse som kastar sig mellan förhäxade kvinnor och galaxer som pratar med varandra. Alla beundrar kyrkoherdens barndomsvän, Godman Syngmann, även känd som "sportfiskaren", en entreprenör som lyckats etablera rörelsen "astrobioradiofoni" i Kalifornien och nu återvänt hem. Efter några kapitel anländer tre hippies i indiankläder som spelar luta och kastar sten på fåglar, och de visar sig vara Syngmanns anhängare.

Romanen är skriven med en underligt tillbakahållen humor, där riktigt dråpliga inslag stävjas av märkliga teologiska diskussioner och en allmän känsla av "vad fan händer?". Berättaren, vår ombudsman, rapporterar plikttroget men är själv inte opåverkad av stämningarna i byn, och blir allt mer grubblande. I långa fågelobservationer låter han röja en personlig, naturnära världsbild, där labbens klumpiga flygrörelser talar om omöjligheten att skriva en bra roman, där tusentals måsar inträngda i en klippa blir till spontana och oroliga människosamfund, där naturen är besjälad, allt ifrån spyflugor till vårblommor, och människans plats visar sig vara mycket oklar. Laxness stil har så mycket eftertanke och atmosfär att man sjunker ner och fastnar - som att sätta sig på en lummig äng en varm sensommardag och låta tankarna vandra.

Sedan blir det förstås inte sämre när man inser att det ligger ett riktigt smart romanpussel bakom det här töcknet, att alla underligheter som planteras i första halvan av boken får sina förklaringar i den andra. Människorna, som först framstår som kufiska karikatyrer, blir tredimensionella och gör verklighet av sina egna agendor, medan ombudsmannen lägger ner försöken att åka bort från byn och blir insyltad i själavården. Allt kulminerar i ett spännande och stjärnklart kapitel där den mystiska kistan från fjället öppnas.

"Själavård vid jökeln" är ett barn av sin tid, vilket i det här fallet är det sena sextiotalet, och vissa av stämningarna den kapslar in - särskilt när det kommer till hippierörelserna - känns lite daterade när man läser den idag. Men boken kompenserar med så mycket egensinne och värme att den kliver ur tiden och slår an en mycket större sträng. Jag har inte läst något av Laxness tidigare, men jag läser att han vanligtvis är mer socialrealistisk, vilket bekräftar min känsla av att den här romanen är ett unikt, väldigt speciellt verk. Att fiska upp den ur ett gammalt magasin (den är dock lite lättare att få tag i på engelska) var lite som att hämta upp en gömd skatt ur en omärkt tidskapsel, och visade sig vara det bästa bokvalet jag gjort i år.

Action Bronson - Blue Chips

Action Bronson är inte klok. Sedan 2010 har han släppt 2 studioalbum, samarbetat med producenter på ytterligare 3 album, släppt 2 mixtapes sprängfyllda med låtar (Bon appetit.... Bitch!!!!! innehåller 35 spår) och en EP. Långt ifrån allt bra, men förvånansvärt mycket håller en väldigt hög kvalitet. Varje släpp har innehållit 2-3 spår som jag spelat flitigare än någon annan ny hiphop.

Förra veckan släpptes Action Bronsons nya mixtape Blue Chips som förstås finns för gratis nerladdning. Action Bronson låter fortfarande som en Ghostface Killah på bästa humör, samplar soullåtar som om det vore 1990-tal, skämtar och refererar till matlagning och ett liv som verkar väldigt soft. Rader som "We laid in the Galapagos, eating tacos, higher than a opera note" förekommer i så gott som alla spår.

Blue Chips består av, i Action Bronson-sammanhang, sparsamma 17 spår vilket bidrar till en välbehövlig höjning av lägstanivån. Det är också det bästa Bronson har släppt ifrån sig hittills. Bäst av spåren är minimalistiska Pouches of Tuna med sin enkla stråksampling och en gästande Roc Marciano.

Action Bronson låter bara bättre och mer vital desto fetare och mer dekadent han blir. Jag är, på sätt och vis, väldigt avundsjuk. Det borde även alla rappare vara. Action Bronson kan rappa om vinäger, prosciutto och baklava och ändå briljera.

Lot och hans döttrar

Den här målningen av Hendrik Goltzius (1558-1617) är dagens mest förvirrande bild. Jag ska förklara varför.

Enligt Bibeln förgör Gud de två städerna Sodom och Gomorra på grund av invånarnas syndfulla leverne. Gud anser dock att Lot och hans familj ska skonas från förintelsen och får hjälp av några änglar att ta sig till en trygg grotta. Tyvärr råkar Lots hustru trotsa änglarnas påbud om att inte se tillbaka mot städerna, så hon förvandlas till en saltstod. Typiskt änglar alltså.

Eftersom Guds eld- och svavelregn totalförgör inte bara de två städerna utan också hela den bördiga slätten som omger dem finner sig Lot och hans två överlevande döttrar isolerade från mänskligheten. Vad göra? Döttrarna, bägge oskulder, vill bevara sin faders säd och bjuder honom således på vin varpå de ligger med honom.

 "Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hos honom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader"

Deras avkomma kommer senare att ge upphov till de förmodligen gravt utvecklingsstörda folkslagen moabiterna och ammoniterna.

Vad vi ser på Goltzius målning är alltså Lot i färd med att ligga med sina döttrar. I bakgrunden skymtar det regn av eld och svavel som förgör de förtappade städerna Sodom och Gomorra bara för att dess invånare råkar ha bögat lite och varit ogästvänliga.

Jag vet inte riktigt vad sensmoralen är, men Lot verkar nöjd.

Osaliga andars diskotek

Ett av få album från 2011 som har följt med mig in i det nya året och fortsatt att växa är brittiska The Caretakers An Empty Bliss Beyond This World. Inspirationen till albumet är en studie från 2010 som visade på att Alzheimers-patienter har lättare att minnas saker med hjälp av musik från sin ungdom, något som jag i och för sig trodde var bevisat redan för längesedan. Genom att klippa och klistra ihop musik från gamla stenkakor och sätta ihop fragmenten i en ny, ambient kontext lyckas The Caretaker på ett effektivt sätt framkalla en känsla av avlägsna minnen. Vissa melodier loopas om och om igen, andra dyker upp från ingenstans för att lika snabbt försvinna bland grammofonknaster och eko. Som minnen helt enkelt.

Det är svårt att avgöra till vilken grad The Caretaker har omarbetat sitt råmaterial och hur mycket som kan tillskrivas de slitna stenkakorna, men hur som helst lyckas han skapa en alldeles egen ljudbild av sitt återvunna material.

Trots att musiken som The Caretaker har samplat och omarbetat är inspelad mellan 60 och 70 år innan min födelse lyckas han skapa en stark känsla av igenkänning, som om melodierna var hämtade ur ett kollektivt medvetande eller ur en ungdom som inte är min egen. An Empty Bliss Beyond This World kan tolkas som ett pretentiöst album om förgängliga minnen och hur de förvrängs med tiden (för det är det), men jag vill ännu hellre föreställa mig musiken som något som skulle eka mellan väggarna i en hemsökt danslokal, som en slags trasig dansmusik som etsat sig fast i tapeterna.

Albumet går att lyssna på i sin helhet i det här klippet.

Communitys bästa avsnitt

Inatt återkommer "Community" till NBC efter tre månaders frånvaro. Det är en frånvaro som kantats av stora fankampanjer, ångestfyllda twitteraktioner och en tråd på AV Club som fått över 35000 läsarkommentarer.

Jag har redan skrivit om hur mycket jag älskar denna komediserie, som började som en lite quirky sitcom med metatendenser, för att under säsong två och tre kasta sig rakt ut i det okända och testa allt djärvare idéer. När jag såg om serien nyligen kändes första säsongen faktiskt lite daterad, medan alla avsnitt som kommit därefter pendlat mellan storslagna misslyckanden och ren briljans.

För att fira Communitys återkomst listar jag nu mina favoriter av dessa avsnitt. Ni som inte sett serien förut kan ta detta som inspiration (spoilers spelar ingen större roll här) för att kolla upp den mest högtflygande situationskomedin sedan Arrested Development. Ni som redan sett serien kan göra egna listor, eller skriva något allmänt glatt, argt och/eller passionerat i kommentarsfältet (apati är icke tillåtet!!).

Utan vidare omsvep:

10. "Documentary Filmmaking: Redux" (Säsong 3 - Avsnitt 8)
Utöver den studiecirkel på sju pers. som utgör hjärtat av Community visade sig skolans föreståndare Dean Pelton vara den bästa karaktären, och blev under tredje säsongen uppgraderad från återkommande till fast ensemblemedlem. Med sin genomusla självbild och underligt hämmade sexualitet är han både slagpåse, cross-dressingdocka och sinnebild för seriens eget storhetsvansinne. I "Documentary Filmmaking: Redux" får han i uppdrag att göra en reklamvideo för Greendale, ett projekt som snabbt förvandlas till ett gigantiskt svart hål där hela skolan sugs in med huvudet före. Luis Guzman gör en otroligt söt liten roll där han pratar om hur mycket han fick ligga som tonåring.

9. "Modern Warfare" (S1-A23)
Första säsongen av Community var sällan så ambitiös som de påföljande, men mot slutet av året nådde den en skruvad höjdpunkt i ett avsnitt där en paintballtävling ödelägger hela skolan på en eftermiddag. Serien gjorde om tricket ett år senare med två nästan lika bra paintball-avsnitt. Här finns många referenser till popkultur och gott om absurda skämt om hur allvarligt karaktärerna tar en väldigt löjlig situation. Men paintballavsnitten, med sin underliggande känsla av undergång, mjölkar också konflikter som legat och grott över ett helt läsår och får därmed en extra dramatisk laddning. I första avsnittet gör läraren Ben Chang en fin ripoff på alla Jet Li-filmer någonsin.

8. "Paradigms of Human Memory" (S2-A21)
Vanliga komediserier brukade komma undan lite arbete genom att göra avsnitt till "clip shows" mot slutet av säsongerna, där man återanvände scener från tidigare under året och gav dem en söt inramning. Community gör en "clip show" bestående av enbart nya scener. Det här avsnittet är som en lång brainstorm från manusförfattarnas sida, där ett dussintal utkast till riktiga avsnitt filmats och använts snabbt bara för att göra en rolig poäng av karaktärernas tics. Serien driver aldrig med sig själv så mycket som här, från Jeffs återkommande pläderingar till Deans återkommande outfits.

7. "Mixology Certification" (S2-A10)
En av de viktigaste insikter som drabbade serien under säsong två var att den inte behövde vara tvångsmässigt wacky eller rolig hela tiden. Avsnittet "Mixology Certification" sändes i början av december och var helt plötsligt en mörk historia, där alla karaktärer visade sig från en lite småpatetisk sida. Plotten går ut på att Troy fyller 21 och äntligen får gå ut med resten av studiecirkeln och dricka alkohol. Väl där märker han att supandet bara är lamt och hans vänner inte ett dugg vuxnare än vad han själv är. Efter en höst full av uppblåsta konceptavsnitt är "Mixology..." varmt och humaniserande och tar ner nivån på serien på jorden igen, vilket bara visar vilken bredd Community kan visa när den vill.

6. "Abed's Uncontrollable Christmas" (S2-A11)
En vecka efter "Mixology" kom raka motsatsen - ett avsnitt gjort helt i lera, som i Wallace and Gromit, där halvautistiske karaktären Abed plötsligt föreställer sig världen i stop-motion och måste ta sig till nordpolen för att få reda på julens mening. Det är ett fabulerande avsnitt eftersom historien är helt verklig i Abeds ögon, men det är samtidigt ett mänskligt och vardagligt avsnitt eftersom alla andra karaktärer betraktar detta som Abeds terapisession. Serien gör väldigt roliga saker med animationen här, och hur karaktärerna presenteras som olika julfigurer, men i botten är avsnittet mer drama än komedi, ända fram till den falska allsången i slutet. Christmas Pterodactyl!

5. "Intermediate Documentary Filmmaking" (S2-A16)
Föregångaren till plats 10 på listan, där karaktären Pierce börjar få aktivt psykopatiska drag. Han fejkar sin egen död för att utöva mindgames på studiecirkeln i utbyte mot förväntad bekräftelse. Avsnittet är inspelat i mockumentary-stil, som "The Office" och "Parks and Recreation", och lyckas både leka med formatet och visa hur ensidigt det kan vara. Samtidigt har det några av seriens roligaste scener, när varje karaktär tvingas konfronteras med deras högsta önskningar, och en oväntat stark skådespelarinsats från Chevy Chase. En av höjdpunkterna är Troys sammanbrott över att få träffa sin barndomsidol LeVar Burton.

4. "Regional Holiday Music" (S3-A10)
Det senaste avsnittet som sändes, vilket bådar väldigt gott för framtiden. Community har aldrig gillat Glee, så när det var dags för seriens första musikalavsnitt gjorde man det som ett slags skruvat zombiedrama, där karaktärerna, en efter en, smittades av "Glee-viruset", började brista ut i sång och plötsligt ville nå fram till glee-klubbens regionsfinal. Det finns Community-avsnitt med mycket djup, men det här är nästan bara rent trams på karaktärernas bekostnad. Och allt är minnesvärt, från Shirleys motvilliga gospel till avsnittets klimax med Brittas falsksång (där jag alltid bryter ihop av skratt). Stora bonuspoäng för Troy och Abeds sneaky jullåt Christmas Infiltration!

3. "Critical Film Studies" (S2-A19)
Vad som började som ett "Pulp Fiction"-avsnitt blev i slutändan en märklig parodi på halvt bortglömda åttiotalsfilmen My Dinner With André, en somber historia om två män som träffas på en restaurang och pratar. Det här är ett av de djärvaste avsnitt Community gjort - ett avsnitt nästan helt utan explicita skämt, ett avsnitt som innehåller en tre minuter lång monolog från en av huvudkaraktärerna om hur han bajsade på sig vid inspelningen av Cougar Town, ett avsnitt som utforskar fler grå nyanser i sitcom-mallen än vad serien någonsin gjort tidigare. Hela produktionsteamet var livrädda för hur det skulle uppfattas, men "Critical Film Studies" klassades redan när det sändes som en Community-klassiker.

2. "Cooperative Calligraphy" (S2-A8)

Inom TV-branschen pratar man ibland om "bottle episodes" - utfyllnadsavsnitt gjorda med minsta möjliga budget för att kunna lägga mer pengar och krut på annat håll. Community, alltid lika självmedvetet, gör en "bottle episode" med ambition, där huvudpersonerna låser in sig i studierummet för att utreda vem som snott Annies penna. Det är ett av de mest infekterade avsnitten, där alla vänder sig mot alla, där de mest pinsamma personliga olägenheter dras upp, och som slutar med att alla sitter halvnakna på golvet i ångest. Ändå är det också ett av de roligaste, med underbart smart manus, och där varje förolämpning är en minnesvärd one-liner. Stora bonuspoäng för att en av huvudrollerna innehas av en apa vid namn "Annie's boobs".

1. "Remedial Chaos Theory" (S3-A4)

Hur berättar man en historia där tragedi, situationskomedi, meta och ren och skär fars lever jämlikt sida vid sida? Svar: Man är Community, och gör ett avsnitt med sju parallella tidslinjer. Studiecirkeln samlas hemma hos Abed för att festa och äta pizza, men i vanlig ordning blir det mindre festlighet och desto fler tics, konflikter och bisarra händelseförlopp. Det är när Jeff slår tärning om vem som ska gå och hämta pizzan som de parallella tidslinjerna öppnar upp sig, en för varje kombination av sex gruppmedlemmar. På det här sättet är avsnittet både en briljant karaktärsstudie - vad händer när man tar bort en av huvudpersonerna? - och forum för de mest halsbrytande historieutvecklingarna, där karaktärer dör, brinner upp, invalidiseras, hånglar, bondar, blir till fiender eller brister ut i sång. Allt beroende på vad tärningen visar, och beroende på vändningarna i det kanske tajtaste 20-minutersmanus jag sett. Att lyckas etablera running gags från en tidslinje till en annan, att skörda konflikter som växt över många avsnitt och att ändå lyckas knyta ihop allt med ett rörande och tillfredsställande slut är Community i absolut toppform. Tillika är det ett avsnitt som jag sett om åtminstone fem gånger. Låt oss hoppas på många sådana till under våren!

BBC: Great Barrier Reef

När BBC gör en dokumentär om stora barriärrevet är inte frågan om det är bra, utan hur bra det är. Som vanligt när det gäller BBC kan man förvänta sig den senaste kameratekniken och scener som är så snygga att man undrar om de verkligen har filmats ute i naturen eller om britterna i själva verket har anlitat professionella fiskskådespelare.

Stora barriärrevet är bland det allra mäktigaste i naturväg som finns på vår planet. Det består av ett nätverk av nästan 3000 olika rev och 900 öar och är den största struktur i världen som har byggts av levande organismer, det vill säga de miljarder koralldjur som har byggt upp reven under flera tusentals år. Det är med andra ord på tiden att BBC tar tag i det ordentligt.

En del av det som visas i Great Barrier Reef har man sett i andra BBC-serier som Planet Earth och Blue Planet tidigare, men här tillägnas korallrevet och dess invånare tre egna timmeslånga program. Trots att de tre timmarna handlar uteslutande om stora barriärrevet (och vissa närliggande områden på land) så känns serien för kort. Det finns så oerhört många intressanta organismer, från små ryggradslösa djur till dugonger och knölvalar, att man aldrig skulle kunna hinna med att avhandla alla, men en del fina djur passerar alldeles för fort förbi. Man skulle ju önska sig en DVD-utgåva fullspäckad med extramaterial, men det verkar lite fattigt på den fronten. Tyvärr funkar inte extramaterialet på hemsidan i Sverige.

BBC:s Great Barrier Reef är främst ögongodis av den bästa sorten, men man får trots allt lära sig en del nytt också, som att vissa fiskar övernattar i röven på en sjögurka. Det är helt enkelt en fantastiskt fin dokumentärserie.

Nabokovs noveller

Kanonisering är nödvändig för att kunna orientera sig i kulturhistorien, men alltför ofta känns den som en stressig turistresa där målen har bestämts av tidens slump och den stora massans minsta gemensamma referensramar. De som introduceras till Wong Kar-Wai genom hans mest kända In the Mood for Love får en helt okej men lite tråkig kärlekshistoria, och inte de fantastiska personliga extremer regissören utforskar i 2046 och Helgon i neon. De som hoppar in i Dostoyevskis Brott och Straff för att det är hans mest namnkunniga bok kommer inte ångra sig, men kanske inte heller uppleva de långt mer realiserade och övertygande Idioten och Bröderna Karamazov. De som...nej, jag ska inte gå in i musikhistorien, för då kommer jag bara bli sur och grinig.

Istället: Nabokov! Och här ska man börja med Lolita, förstås. Eller möjligen Pale Fire (nej, jag vägrar skriva den fula svenska titeln).

Eller ska man det? Finns det inte en uppenbar risk att romanerna redan blivit urblekta av den monumentala plats de redan har i kulturen, och blivit till trasiga gamla biblar där marginalerna är så nedklottrade med 60 års tolkningar att det inte finns plats för en egen, personlig ingång? Hur ska man komma till dessa böcker med fräscha ögon, hur ska man kliva ur sin egen kontext?

Jag beslöt mig för experimentet att börja i en annan ände. Nabokovs samlade noveller gavs ut i mitten på nittiotalet i en riktigt snygg utgåva, och spänner över mer än trettio år av hans karriär. Det borde vara ett bra spektra över hans produktion, tänkte jag, som man sedan kan hoppa vidare ifrån med många personliga historier i bagaget. Dessutom är novellformatet mer lättillgängligt och passar bra för ingångar i största allmänhet.

Två månader senare kan jag konstatera att det var en helt värdelös plats att börja. Sällan har jag fått lägga ner så mycket arbete på en skönlitterär bok och sällan har den röda tråden känts mer avlägsen. Större delen av de här 67 historierna är skrivna under Nabokovs tid i Berlin, kort efter att han emigrerat från Ryssland, och precis i början av hans skönlitterära bana. Så trots att det är trettio år mellan första novellen och sista är nästan alla däremellan från tjugotalet, och följer en ung Nabokov som mestadels känner sig fram. Det här är inte små koncentrerade ädelstenar till noveller som man kan hitta i till exempel Torgny Lindgrens Merabs skönhet, utan blandade historier från en rastlös ung prosaist som låter pennan gå.

Bredden är förstås fantastisk, och kanske mest slående i början av samlingen. "Wingstroke" är en regelrätt skräckhistoria om en fjärilsliknande demon som förvandlar sig till hund (?) för att förföra en ung kvinna. "Sounds" - kanske min favorit i hela boken, så det är lite synd att den kommer på sida 14 - är en skildring av ett uppbrott mellan två älskare som har en starkt lyrisk, nästan impressionistisk ton. "The Thunderstorm" målar lekfullt upp en sömnlös natt då en nordisk gud kraschar på ett lägenhetstak i centrala Berlin.

Alla dessa historier lyser av Nabokovs stora kärlek till språket och bärs upp av hans intensiva, ibland nästan maniska formuleringsförmåga. Som stilist börjar han på topp, och den utveckling jag väntat mig uteblir, för hela samlingen är en oavbruten orgie i språkbriljans. I skräckhistorien kan jag känna slitningarna i demonens natur, mellan den starka, påtagliga hundlukten och det tomma, genomskinliga ansiktet; i kärleksnovellen ekar ljud mellan våningar, toner mellan människor och regn inuti ett piano; i den sömlösa natten är tonen nyvaken och synerna av gudar och blixtar fantastiska.

Senare i novellsamlingen får jag slå upp ord nästan varje sida, när Nabokov vänder upp och ner på det engelska ordförrådet för att se vad han kan hitta i botten av tunnan. Satser dyker upp som full of corvine aspirates, där jag får slå upp både adjektiv och substantiv, och svindlande I can only recall her as a vague patch of delicious lachrymal warmth just beyond the limit of iconographic memory. Det är fascinerande gammaldags prosa, även fast uttrycket är modernt, en stor kontrast till vissa hyllade amerikanska romaner av idag, där vartenda ord är popcorn.

Samtidigt blir det allt mindre klart vad Nabokov vill med de här historierna. Många, som "A Guide to Berlin" och "A Nursery Tale" är uppenbart skrivna som genreövningar, andra är stilistiska experiment ("The Circle", "The Vane Sisters") eller litterär meta ("Vasiliy Shishkov", "The Passenger"). I "Ultima Thule", första kapitlet i en oavslutad roman, är han som mest Borgesisk och gestaltar en fascinerande monolog från en man som sett meningen med livet, men i andra, fristående kapitlet av samma oavslutade roman, "Solus Rex", är han tröttsam och oinspirerad och jonglerar med fantasy och politik utan att komma fram till något. En bisarr novell handlar om en drake som kliver ur sin grotta och hamnar mitt emellan två konkurrerande tobaksföretag, en annan är en lösryckt skildring av barndomslekar vid en rysk villa.

I bokens appendix kan man läsa bakgrunden till vissa av novellerna från författaren själv, och vid ett tillfälle skriver han "...but I had never any 'purpose' in mind when writing stories - for myself, my wife, and half a dozen near dead chuckling friends". Det är svårt att veta om Nabokov adresserar en mer ungdomlig och oskuldsfull tid (novellen han pratar om är dock skriven 1935), eller om han pratar om sin egen prosa i största allmänhet, men det kvardröjande intrycket av de samlade novellerna är just att de är snygga och välkonstruerade men också lite riktningslösa och tomma. De få gånger de tycks vara skrivna ur en djup personlig upplevelse ("Sounds", "Tyrants Destroyed", "Perfection") når de fram, men det är alldeles för sällan. Jag har läst kritiker som hävdar att Nabokov är teknisk men kall, och baserat på den här samlingen är det svårt att inte ge dem rätt. Som en 650 sidor lång, spretig, och språkligt övermänsklig bok, var det i alla fall en projektstart som slog väldigt bakut.

Två skägg med ett spel: "To The Moon"

I serien Två skägg med ett spel kommer vi att fokusera på den enskilda spelupplevelsen, för att efter avklarat spel stråla samman och jämföra våra intryck. Vilka spel vi väljer? Tja, allt vi är genuint nyfikna på, men med fördel titlar som verkar annorlunda, blivit mindre uppmärksammade eller har nått någon form av kultstatus. 

Om spelet: "To the Moon" är ett av fjolårets mest hyllade indiespel till PC: ett peka-och-klicka-äventyr för hundra spänn i pixelgrafik, som följer två forskares försök att ge en döende man sinnesro genom att manipulera hans minnen. Spelet blandar sci-fi och relationspsykologi med enkla pussel och utforskande.

Kantorn tycker: 
Orpon skrev för ett tag sedan att ett ambitiöst spel som Heavy Rain absolut hade kunnat vara en film, men i så fall en ordinär Hollywood-thriller med sunking kvinnosyn. På samma sätt känner jag inför "To the Moon" - spelet framstår som värdigt, men bara för att resten av utbudet fortfarande är så omoget i jämförelse. Det är en "Titanic" eller en "Den engelske patienten" i ett hav av actionfilmer.

I spelet skildras ett livslångt förhållande mellan en traumatiserad man och en kvinna med diagnos (fler spoilers än så blir det inte här). Ett spel som överhuvudtaget vågar gå nära såna ämnen är förstås värt beröm. Man späder heller inte ut storyn med strider eller minispel, utan räknar kallt med att berättelsen ska hålla hela vägen.
Det finns en självsäkerhet, och självmedvetenhet, i manuset som är väldigt sympatisk. I en scen i början förvandlas plötsligt ett möte med en ekorre till en klassisk japansk RPG-strid. Den ena forskaren hade just pratat med husvärdens barn om rollspel, och trodde besviket "att det var sånt ni gillade?". På andra håll driver spelet glatt med sin egen premiss och sentimentalitet.

Tyvärr blir såna metakommentarer i längden lite för sanna. "To the Moon" är sentimentalt i nästan varje spelskärm och verkar inte vilja något hellre än att gnugga sig mot spelarens tårkanal. Den sköra pianomusiken används så ofta att när slutscenerna kommer och spelet verkligen vill vara vackert och smäktande är jag redan avdomnad. Idén att hoppa mellan olika centrala scener i ett långt liv av minnen är jättespännande, men spelets jakt på de stora känslorna gör scenerna lite ytliga och schablonartade.

Problemet för mig är att när "To the Moon" går mot sitt slut känner jag fortfarande inte de här människorna. Jag har en del sympati för de tramsiga forskarna, men huvudpersonerna i själva dramat är bara pixelfigurer som för storyn framåt. Om jag hade fått träffa dem i någon omständighet som inte varit känslosam, om de hade fått någon dialog som inte var direkt betydelsebärande för historien (se Deadly Premonition för hur man ska göra sånt här), och om spelet utforskat lite fler stämningslägen än "bitterljuv vackerhet" och självmedvetet trams, hade "To the Moon" kunnat bli riktigt bra. Som det är nu är det en ganska sliskig historia med ena foten i "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" och andra foten i melodramträsket.

Orpon svarar: 
To the Moon är ett gott exempel på att spelmediet äntligen börjar att mogna, att öppna sig för andra berättelser än de som går ut på att rädda världen från nazister, aliens, zombies eller nazistalienzombies. To the Moon sätter berättelsen i fokus till en sådan grad att det ibland närmast kan betraktas som en interaktiv film, som Eternal sunshine of the spotless mind förklätt till ett 16-bitars JRPG.

Även om To the Moon innebär ett efterlängtat kliv bort från omogna skjutarspel, så räcker det inte hela vägen fram utan landar någonstans i en pubertalt smäktande romantik. To the Moon är det mest sentimentala jag någonsin har spelat. Jag kan knappt komma på några böcker eller filmer som är lika direkt känslosamma. Hade jag haft känslor hade jag gråtit oavbrutet i 3½ timme åt allt det bitterljuva som Kan Gao målar upp i sin skapelse. Spelet är ständigt så bitterljuvt att det ofta känns sökt. Det vill så gärna vara vackert att det lyser genom stora delar av spelupplevelsen. "Titta på mig, kolla vad vacker jag är! Så unik... Som en snöflinga!" gormar spelet åt mig. Och det får mig att vilja streta emot och inte ge det rätt.

Jag tror liksom Kantorn att det som främst fattas är underbyggda karaktärer och att spelet hade vunnit på att visa andra sidor än enbart de trånande och bitterljuva. Jag lär aldrig riktigt känna eller sympatisera med den döende gubben trots att merparten av spelet utspelar sig i hans minnen.

På många sätt är To the Moon ett intressant koncept och en rätt fin upplevelse. Spelet vill faktiskt förmedla något och i några scener där det sentimentala balanseras upp av forskarnas välbehövligt tramsiga skämt så lyckas det också beröra. Det är bara väldigt svårt att engagera sig i något som drar upp sentimentaliteten till elva i scen efter scen. Framförallt blir det för mycket mot slutet. Att spela To the Moon är som att umgås med en änkling på sin dödsbädd och en olyckligt förälskad tonåring på samma gång. Det är ett spel som är väldigt fixerat av sig själv.   

Statistik:
 
Synkroniseringsgrad mellan skäggen: 89% (spelet avklarades samma eftermiddag)
Pixelkärlek: 85%
Överkörda djur som comic relief: 81%
Slitna romantiska bilder: 76%
Prisvärdhet: 60%
Faktiska spelmoment: 38%
Hästar: 23%
Manlighet: 16%
Skjutande: 11%
Bilkörande: 4%

Neandertalarnas röster

De senaste åren har det kommit fram mycket nytt om våra nära släktingar neandertalarna. Bilden av de primitiva vildarna har nyanserats med åren. Det forskningsresultat som rönt överlägset mest uppmärksamhet är förstås det om att alla människor, förutom afrikaner, delar omkring 4% av sin arvsmassa med neandertalarna vilket tyder på att Homo sapiens och Homo neanderthalensis korsades efter den moderna människans uttåg ur Afrika.

Bilden av neandertalarna som gutturalt grymtande halvdjur har också reviderats i och med att man har upptäckt att de delar vissa av de gener som är kopplade till den mänskliga talförmågan. Neandertalarna kunde kanske prata.

Men hur lät neandertalarna i så fall? Det finns en teori om att de hade väldigt ljusa röster, något som grundar sig i att deras ansatsrör är betydligt kortare och bredare än hos människor. Det i kombination med den kraftiga andningsapparaten ska enligt vissa ha gett upphov till en minst sagt speciell röst.

BBC lät i dokumentären Neanderthal: the rebirth en röstexpert tolka hur neandertalarna kan ha låtit utifrån det man vet om deras anatomiska egenskaper. Det som framkommer i klippet är förstås spekulativt och ska inte misstas för konkret fakta, men det är inte desto mindre väldigt roligt. Och på sätt och vis blir man lite tacksam för att neandertalarna dog ut.