Vecka 14: Le Havre ("Mannen från Le Havre")

Vad är detta?
Franskspråkig film från 2011 av finske dämonregissören Aki Kaurismäki. Handlar om den lilla orten Le Havre där en äldre man tar ett illegalt flyktingbarn under sina vingar.

Varför?
Kantorn hade bara sett en Kaurismäki innan och fick bra vibbar av kombinationen äldre man + u-landspojke + finskt svårmod.

Balloonfighter undrar: 
1. Vilken är den roligaste frukten?
Ananas!
2. Vad tyckte du om Little Bob?
Rätt dålig, men jag uppskattade att Kaurismäki lät honom spela en hel låt. 
3. Var det bättre förr?
Verkligen inte. 

Balloonfighter tycker: Efter en lite trög och förvirrande start där jag inte riktigt visste vad jag tyckte började Mannen från Le Havre att växa. Det var längesedan jag sist såg en film av Kaurismäki (Mannen utan minne, 2002) och behövde återigen vänja mig vid hans speciella humor... eller rentav anti-humor. Mannen från Le Havre är ingen skrattfest men ett fniss är aldrig långt borta. Är det något Kaurismäki kan så är det konsten att få tittaren att le åt en man i en trenchcoat som egentligen bara är en man i en trenchcoat.

Mannen från Le Havre är en väldigt gullig film om människor som utan vidare omsvep ställer upp både för varandra och för en främling som behöver hjälp. Att filmen är svår att placera tidsmässigt känns som en kommentar om gamla goda värden som går förlorade i dagens samhälle. Det är talande att flera av husen i kvarteren där filmen spelades in revs strax efter att inspelningen avslutats. Majoriteten av karaktärerna ser ut att vara hämtade från 1950-talet och använder sig av förlegad analog teknik som bakelittelefoner och grönsaksvagnar i trä. Samtidigt är valutan euro, vid något tillfälle skymtar nutida attribut som sneakers förbi och inte minst är polisen klädd i modern insatsrustning och riktar moderna automatvapen mot flyktingbarn. Det är förmodligen inte en slump att filmens huvudkaraktär Marcel heter Marx i efternamn.

Mannen från Le Havre är en ganska långsam men tveklöst genuin feelgood-film med udda och lätt absurdistisk humor. Kaurismäki är en av få regissörer som kan få en scen att bli väldigt rolig bara genom att addera en ananas.

Pluspoäng till filmen för att Blind Willie McTells låt Statesboro Blues spelades!

Kantor Wilhelmsson ger respons:   
Precis som för Orpon var det längesedan jag såg något av Kaurismäki och jag måste säga att jag förväntade mig en långsam och något svårmodig konstfilm.

Det var det ju inte. Kanske är det bara jag som blivit gladare som människa sedan 2002, men Mannen från Le Havre är, särskilt med tanke på dess ämnesval, en förbluffande ljus solskenshistoria.
Kärlekspar återförenas! Planer går vägen! Fiender blir vänner! Sjuka karaktärer tillfrisknar mirakulöst! Ingen sober skildring av flyktingpolitik här inte. 

Kaurismäki har, precis som Roy Andersson, jobbat fram ett väldigt personligt sätt att filma. Folk står uppställda framför kameran som inför porträtt, inramningen andas 50-tal och gatorna ser ut som kulisser. Skådespeleriet är teatralt på gränsen till helt bisarrt - karaktärer uttrycker sig i långa konstpauser och one-liners som "she is the road manager of my soul". Dramatisk orkestermusik tonas in ibland, ligger längst bak i mixen, flyter över mellan scenerna som om den inte hade med filmen att göra.

Mannen från Le Havre hade blivit outhärdligt trams om den inte var så stilsäker. Jag fascineras av att Kaurismäki kan skapa konst genom att låta tre kufiska bikers stå och stirra in i kameran. Det är mycket i den här filmen som inte strävar efter djup eller mening men liksom bara funkar.

Tydligen är Mannen från Le Havre tänkt som första delen i en trilogi om småstäder, där de nästa två hållplatserna ska ligga i Spanien och Tyskland. Jag ser mycket fram emot att se dem!

Statistik:  
Altruism: 95%
Skämtfri humor: 90%
Anakronismer: 89%
Arbetarklass: 80%
Gubbrock: 40%
Specialeffekter: 0%


Tidigare filmer: 
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Communitys bästa avsnitt

Inatt återkommer "Community" till NBC efter tre månaders frånvaro. Det är en frånvaro som kantats av stora fankampanjer, ångestfyllda twitteraktioner och en tråd på AV Club som fått över 35000 läsarkommentarer.

Jag har redan skrivit om hur mycket jag älskar denna komediserie, som började som en lite quirky sitcom med metatendenser, för att under säsong två och tre kasta sig rakt ut i det okända och testa allt djärvare idéer. När jag såg om serien nyligen kändes första säsongen faktiskt lite daterad, medan alla avsnitt som kommit därefter pendlat mellan storslagna misslyckanden och ren briljans.

För att fira Communitys återkomst listar jag nu mina favoriter av dessa avsnitt. Ni som inte sett serien förut kan ta detta som inspiration (spoilers spelar ingen större roll här) för att kolla upp den mest högtflygande situationskomedin sedan Arrested Development. Ni som redan sett serien kan göra egna listor, eller skriva något allmänt glatt, argt och/eller passionerat i kommentarsfältet (apati är icke tillåtet!!).

Utan vidare omsvep:

10. "Documentary Filmmaking: Redux" (Säsong 3 - Avsnitt 8)
Utöver den studiecirkel på sju pers. som utgör hjärtat av Community visade sig skolans föreståndare Dean Pelton vara den bästa karaktären, och blev under tredje säsongen uppgraderad från återkommande till fast ensemblemedlem. Med sin genomusla självbild och underligt hämmade sexualitet är han både slagpåse, cross-dressingdocka och sinnebild för seriens eget storhetsvansinne. I "Documentary Filmmaking: Redux" får han i uppdrag att göra en reklamvideo för Greendale, ett projekt som snabbt förvandlas till ett gigantiskt svart hål där hela skolan sugs in med huvudet före. Luis Guzman gör en otroligt söt liten roll där han pratar om hur mycket han fick ligga som tonåring.

9. "Modern Warfare" (S1-A23)
Första säsongen av Community var sällan så ambitiös som de påföljande, men mot slutet av året nådde den en skruvad höjdpunkt i ett avsnitt där en paintballtävling ödelägger hela skolan på en eftermiddag. Serien gjorde om tricket ett år senare med två nästan lika bra paintball-avsnitt. Här finns många referenser till popkultur och gott om absurda skämt om hur allvarligt karaktärerna tar en väldigt löjlig situation. Men paintballavsnitten, med sin underliggande känsla av undergång, mjölkar också konflikter som legat och grott över ett helt läsår och får därmed en extra dramatisk laddning. I första avsnittet gör läraren Ben Chang en fin ripoff på alla Jet Li-filmer någonsin.

8. "Paradigms of Human Memory" (S2-A21)
Vanliga komediserier brukade komma undan lite arbete genom att göra avsnitt till "clip shows" mot slutet av säsongerna, där man återanvände scener från tidigare under året och gav dem en söt inramning. Community gör en "clip show" bestående av enbart nya scener. Det här avsnittet är som en lång brainstorm från manusförfattarnas sida, där ett dussintal utkast till riktiga avsnitt filmats och använts snabbt bara för att göra en rolig poäng av karaktärernas tics. Serien driver aldrig med sig själv så mycket som här, från Jeffs återkommande pläderingar till Deans återkommande outfits.

7. "Mixology Certification" (S2-A10)
En av de viktigaste insikter som drabbade serien under säsong två var att den inte behövde vara tvångsmässigt wacky eller rolig hela tiden. Avsnittet "Mixology Certification" sändes i början av december och var helt plötsligt en mörk historia, där alla karaktärer visade sig från en lite småpatetisk sida. Plotten går ut på att Troy fyller 21 och äntligen får gå ut med resten av studiecirkeln och dricka alkohol. Väl där märker han att supandet bara är lamt och hans vänner inte ett dugg vuxnare än vad han själv är. Efter en höst full av uppblåsta konceptavsnitt är "Mixology..." varmt och humaniserande och tar ner nivån på serien på jorden igen, vilket bara visar vilken bredd Community kan visa när den vill.

6. "Abed's Uncontrollable Christmas" (S2-A11)
En vecka efter "Mixology" kom raka motsatsen - ett avsnitt gjort helt i lera, som i Wallace and Gromit, där halvautistiske karaktären Abed plötsligt föreställer sig världen i stop-motion och måste ta sig till nordpolen för att få reda på julens mening. Det är ett fabulerande avsnitt eftersom historien är helt verklig i Abeds ögon, men det är samtidigt ett mänskligt och vardagligt avsnitt eftersom alla andra karaktärer betraktar detta som Abeds terapisession. Serien gör väldigt roliga saker med animationen här, och hur karaktärerna presenteras som olika julfigurer, men i botten är avsnittet mer drama än komedi, ända fram till den falska allsången i slutet. Christmas Pterodactyl!

5. "Intermediate Documentary Filmmaking" (S2-A16)
Föregångaren till plats 10 på listan, där karaktären Pierce börjar få aktivt psykopatiska drag. Han fejkar sin egen död för att utöva mindgames på studiecirkeln i utbyte mot förväntad bekräftelse. Avsnittet är inspelat i mockumentary-stil, som "The Office" och "Parks and Recreation", och lyckas både leka med formatet och visa hur ensidigt det kan vara. Samtidigt har det några av seriens roligaste scener, när varje karaktär tvingas konfronteras med deras högsta önskningar, och en oväntat stark skådespelarinsats från Chevy Chase. En av höjdpunkterna är Troys sammanbrott över att få träffa sin barndomsidol LeVar Burton.

4. "Regional Holiday Music" (S3-A10)
Det senaste avsnittet som sändes, vilket bådar väldigt gott för framtiden. Community har aldrig gillat Glee, så när det var dags för seriens första musikalavsnitt gjorde man det som ett slags skruvat zombiedrama, där karaktärerna, en efter en, smittades av "Glee-viruset", började brista ut i sång och plötsligt ville nå fram till glee-klubbens regionsfinal. Det finns Community-avsnitt med mycket djup, men det här är nästan bara rent trams på karaktärernas bekostnad. Och allt är minnesvärt, från Shirleys motvilliga gospel till avsnittets klimax med Brittas falsksång (där jag alltid bryter ihop av skratt). Stora bonuspoäng för Troy och Abeds sneaky jullåt Christmas Infiltration!

3. "Critical Film Studies" (S2-A19)
Vad som började som ett "Pulp Fiction"-avsnitt blev i slutändan en märklig parodi på halvt bortglömda åttiotalsfilmen My Dinner With André, en somber historia om två män som träffas på en restaurang och pratar. Det här är ett av de djärvaste avsnitt Community gjort - ett avsnitt nästan helt utan explicita skämt, ett avsnitt som innehåller en tre minuter lång monolog från en av huvudkaraktärerna om hur han bajsade på sig vid inspelningen av Cougar Town, ett avsnitt som utforskar fler grå nyanser i sitcom-mallen än vad serien någonsin gjort tidigare. Hela produktionsteamet var livrädda för hur det skulle uppfattas, men "Critical Film Studies" klassades redan när det sändes som en Community-klassiker.

2. "Cooperative Calligraphy" (S2-A8)

Inom TV-branschen pratar man ibland om "bottle episodes" - utfyllnadsavsnitt gjorda med minsta möjliga budget för att kunna lägga mer pengar och krut på annat håll. Community, alltid lika självmedvetet, gör en "bottle episode" med ambition, där huvudpersonerna låser in sig i studierummet för att utreda vem som snott Annies penna. Det är ett av de mest infekterade avsnitten, där alla vänder sig mot alla, där de mest pinsamma personliga olägenheter dras upp, och som slutar med att alla sitter halvnakna på golvet i ångest. Ändå är det också ett av de roligaste, med underbart smart manus, och där varje förolämpning är en minnesvärd one-liner. Stora bonuspoäng för att en av huvudrollerna innehas av en apa vid namn "Annie's boobs".

1. "Remedial Chaos Theory" (S3-A4)

Hur berättar man en historia där tragedi, situationskomedi, meta och ren och skär fars lever jämlikt sida vid sida? Svar: Man är Community, och gör ett avsnitt med sju parallella tidslinjer. Studiecirkeln samlas hemma hos Abed för att festa och äta pizza, men i vanlig ordning blir det mindre festlighet och desto fler tics, konflikter och bisarra händelseförlopp. Det är när Jeff slår tärning om vem som ska gå och hämta pizzan som de parallella tidslinjerna öppnar upp sig, en för varje kombination av sex gruppmedlemmar. På det här sättet är avsnittet både en briljant karaktärsstudie - vad händer när man tar bort en av huvudpersonerna? - och forum för de mest halsbrytande historieutvecklingarna, där karaktärer dör, brinner upp, invalidiseras, hånglar, bondar, blir till fiender eller brister ut i sång. Allt beroende på vad tärningen visar, och beroende på vändningarna i det kanske tajtaste 20-minutersmanus jag sett. Att lyckas etablera running gags från en tidslinje till en annan, att skörda konflikter som växt över många avsnitt och att ändå lyckas knyta ihop allt med ett rörande och tillfredsställande slut är Community i absolut toppform. Tillika är det ett avsnitt som jag sett om åtminstone fem gånger. Låt oss hoppas på många sådana till under våren!

5 anledningar att inte gilla Skyrim

Ja, det känns kanske lite förutsägbart att dissa The Elder Scrolls V: Skyrim, sandlåde-rollspelet som halva världen sitter och utforskar just nu, men jag måste bara få det ur mig. Inte minst eftersom jag faktiskt älskade Fallout 3 och gillade stora delar av Morrowind. Utan vidare omsvep:

Spelvärlden
Bethesda har blivit bättre på att göra sina landskap inbjudande, men lyckas bara hälften av gångerna att fylla dem med mening. Provinsen Skyrim är fantastiskt snygg och naturnära, har en varierad terräng där små porlande vårbäckar varvas med snötäckta berg - och allt går att utforska. Problemet är inte att miljöerna inte är fina, utan att inramningen är så intetsägande. Skyrims medeltidsporträtt saknar liv och personligt uttryck bortom de mest välanvända (om än välrealiserade) fantasyklichéerna. Borgar och offerpelare är lagom mäktiga och drakar och troll ser ut som man förväntar sig. De små byarna är realistiska men får något likartat över sig efter ett tag. Jämfört med Morrowinds absurda fantasifoster till städer och Fallout 3s dramatiska realisering av ett atombombat Washington känns Skyrim lite mesigt och fantasilöst.

Karaktärerna
...eller snarare bristen på dem. Karaktärer har aldrig varit Bethesdas starka sida, och figurerna i de här spelet kan åtminstone konversera utan att se ut som zombies. Och röstskådespelarna är absolut bättre. Samtidigt har jag spelat i 30+ timmar och jag kan knappt komma ihåg namnet på en enda person jag stött på i spelet. De hoppar så snabbt fram till fasen där de ber en hämta ett magiskt föremål åt dem att deras personligheter bara flyger ut genom öronen. Är det bara jag, eller var det mer gemytlig dialog om oväsentligheter i tidigare spel? Eller har bristen på karakterisering alltid varit en brist? Jag hade varit glad om åtminstone en karaktär på tjugo skulpterades med lite mer omsorg.

Striderna
...som suger. Återigen, det är inte Bethesdas starka sida, men det börjar bli svårt att bortse ifrån hur totalt fantasilösa och odynamiska deras strider faktiskt är. De fungerar, och det är i princip allt. Om man bara fokuserar sin karaktär lite kan man plöja igenom det mesta på hack'n'slashvis även på rätt tidiga nivåer. Annars är det bara att samla mer XP. Det finns myriader av sätt att spela - man kan bygga eget gift, snickra egna vapen, klistra magier på svärd eller smyga sig fram, men Bethesda uppmuntrar inget av det här. Det mesta går att döda bara genom att hushålla med potions och kötta omkring med en valfri billig magi. Efter att ha spelat Dark Souls, ett spel som konstant belönade spelaren för att anstränga sig (och straffade henne när hon inte gjorde det), känns det här sömngångaraktiga stridandet på gränsen till fördummande.

Loota och döda
Det här är inget problem specifikt för Skyrim, men det gör den förra punkten mycket värre än den skulle behöva vara. Bethesdas rollspel har strömlinjeformats så att all interaktion i världen nu utgår från de två konstanterna loota (samla på sig föremål) och döda. I Skyrim har de tagit bort förmågan Speech, som inte alltid fungerade så bra men som var ett av få sätt att interagera med världen utan att behöva samla folks prylar eller slå ihjäl dem. Bara att karaktärer kunde sitta på hemligheter som du inte kunde komma åt direkt gjorde spelen mer spännande. I Fallout: New Vegas lyckades jag till och med prata mig ur en strid med slutbossen, vilket var smått fantastiskt. Med tanke på hur lätt det är att bli rik i det här spelet och hur ensidigt det är att döda saker blir loota-och-döda-cirkeln snabbt väldigt tröttsam.

Dåliga historier
Det här är kanske den mest hjärtslitande punkten. Skyrim har för lite att berätta. Quests är bitvis totalt fantasilösa. Jag har givetvis inte spelat alla, eller ens en bråkdel, så mitt stickprov på trettio timmars spelande kanske är sällsynt dåligt. Men de jag har spelat har varit nedslående tråkiga. Lågvattenmärket var magikeruppdragen som bara gick ut på att röja ut en serie grottor för att hitta en uråldrig spira som man inte fick en rimlig chans att relatera till. Det fanns en story där om en gammal order och om strävan efter makt på bekostnad av andra, men den var extremt formelartad.

På andra håll har jag lekt förrädare, tagit över ett band av krigare och spridit kärlekens ord över världen - allt i väldigt stereotypa fantasyquests. Den bättre hälften av den här bloggen beklagade sig över att nästan alla uppdrag gick ut på att hämta ett föremål åt någon i en fiendegrotta. Jag hade inte haft något emot det om man bara var det minsta engagerad i personens öde eller om det fanns en intressant konflikt någonstans. För mycket av Skyrim är bara en lång att göra-lista.

Hade det behövt vara såhär? Nej. Min jämförelse med Fallout 3 kanske är långsökt - det är trots allt två olika världar och traditioner - men spelsystemen är desamma. Fallout innehöll mycket science fiction, på samma sätt som Skyrim innehåller mycket fantasy, men de mänskliga uttrycken i Fallouts hjärta var långt mer engagerande. Fallout 3 berättade historier från mänsklighetens svarta slutdestination, ett radioaktivt ödeland där kampen för överlevnad drivit folk till den yttersta gränsen. Där visste jag aldrig vad jag skulle råka på - om det var familjer som bildat kannibalistiska communities för att överleva, dekadenta ryssar som gjort om gamla sönderbombade lägenhetshus till bordeller, idealister som letade efter ett sätt att göra vattnet rent igen, gäng som sålde människor som slavar eller militärfaktioner som försökte ena landet. Det var intressant sociologiskt, det var intressant dramatiskt och det kändes spännande och oförutsägbart.

I Skyrim vet jag inte heller vad jag kommer råka på, men jag är nästan helt säker på att det är en anonym figur med z i namnet som vill att jag ska hämta ett magiskt föremål åt dem i en grotta, leverera en ädelsten eller stjäla ett vapen. Spelet blir förutsägbart på nolltid.


Trots många negativa ord är det här ingen ren sågning. Skyrim är bitvis stämningsfullt, har en del fantastiska digitala naturupplevelser och är skönt att slöspela. Men jag är väldigt besviken på att inte världen är mer levande och engagerande, att interaktionen med den inte är mer flexibel och att den inte har mer att berätta. Det är kanske 2011 års största spelbesvikelse.