Indie-Påskägg 3/5: Waking Mars

Det är lätt att beklaga sig över mängden onödigt våld i TV eller film, men spel tar verkligen priset. Trots allt prat om filosofi och samhällskritik kring nysläppta Bioshock: Infinite handlar spelet främst om att skjuta fiender i huvudet, och för att ta sig till eftertexterna måste man gå igenom en jättemassaker. I aktuella Tomb Raider görs en stor poäng av Lara Crofts ångest inför sitt första mord. Sedan kommer hon över det ganska snabbt och ägnar resten av spelet att skjuta ihjäl ett mindre samhälle. Orpon skrev i fjol om det fredliga dykarspelet Endless Ocean som i uppföljaren urartade till en headshot-jakt på hajar.

Waking Mars är något annat. Det är ett spel om flora. Det handlar om att plantera växter, hushålla små ekosystem, höja biomassan och hindra aggressiva arter från att sprida sig.

Låter det bra? Eller gör den beskrivningen bara att du ännu mer vill skjuta något i huvudet?


Det är ett äventyrsspel i grunden, där du spelar som en vetenskapsman sänd för att utforska en grotta på Mars yta. Strax efter att du anlänt rasar grottan in och du blir fast i tunnlarna utan något annat val än att fortsätta utforska. Dina enda hjälpmedel är en analyserande robot, ett jetpack och de frön och sporer du hittar på vägen. Till en början är spelet ganska stelt, där givna kombinationer av olika växter öppnar upp dörrarna till nya hålor. Men i takt med att floran blir allt mer avancerad och skiftande börjar riktiga ekosystem bildas och blomma ut under dina fingrar (jag spelade på iPad).

Styrkan ligger i att spelet är så lugnt och sansat. Tonfallet är vetenskapligt även när stora upptäckter äger rum. Det känns skönt att leva sig in i en science fiction-värld där ingen måste hamna i livsfara, där karaktärerna pratar som riktiga människor. Waking Mars drar aldrig upp stressnivåerna, bryr sig inte om konstlat drama, fiender eller bossar. Spelet litar på att din nyfikenhet räcker som morot. Och det gör den.


Designen är så genomgående bra att jag rentav hade kunnat slippa en övergripande story. Mot slutet av spelet börjar man flörta med mer episka historier och jag hade klarat mig lika bra utan den delen. Waking Mars är i och för sig lagom långt men jag hade välkomnat ännu mer speltid, mer fokus på att lösa olika ekologiska problem. Man får se det som positivt att jag hoppas på en uppföljare med minst dubbelt så många arter.