Veckans historiska film: Vecka 13: 1940-1941: "Diktatorn" och "Sullivan's Travels"

Skäggen kastar sig in i 1940-talet, ett stort decennium för Hollywood, som bland annat gav oss Humphrey Bogart, början av Hitchcocks USA-karriär, samt en viss Citizen Kane... Den struntar vi i här. Båda hade sett den, och ärligt talat finns det roligare saker att titta på. Till exempel Chaplins tour de force Diktatorn, eller uppstickaren Sullivan's Travels - två av de bästa komedierna vi sett hittills.

1940. Diktatorn

Vad är detta? Charlie Chaplins första ljudfilm, en vågad Hitler-satir och en diss av hela Tredje Riket.

Varför? Diktatorn - och Charlie Chaplin för den delen - är en av av våra största klassikerluckor. Det har gått 15 år sen Guldfeber och vi ville se hur Chaplin klarat övergången till ljudfilm. Och en Hitler-satir från 1940 blir per automatik intressant.

Kantor Wilhelmsson: Inget av skäggen var helt övertygade av Chaplins tidiga Guldfeber, en serie småroliga vinjetter med en fånig luffare. Men Diktatorn levererade! Den här filmen har heller inte mycket till story, är alldeles för lång och trampar vatten långa sträckor, men jag har aldrig sett Chaplin så bra som när han pratar gibberish-tyska. Jag fnissade okontrollerat åt hans fejkade ord och hans aggressiva uttal av "struts" och "wienerschnitzel" och "garbitsch". Skulle lätt ha kunnat titta på det i en hel film!

Balloonfighter: Man får helt klart ge Chaplin att han klarar övergången till ljudfilm alldeles utmärkt. Jag blev överraskad av hur rolig filmen faktiskt är emellanåt. Det säger sig själv att den inte är värd sin längd på 2 timmar och 4 minuter, men hade man klippt ner den till 1½ timme hade den kunnat bli riktigt bra.

Låtsastyskan och jordglobsdansen har förtjänat sin status som klassiska scener, men det var en fånig liten scen som fick mig att skratta allra mest. Hynkel (Chaplin) drabbas av hybris när han inser att han kan ta över hela världen, tar ett ballerinaskutt mot ett fönster, ler lyckligt och börjar sen klättra upp i en gardin som en kattunge hög på kattmynta. Jag har sett om den scenen 30 gånger.

Kantor Wilhelmsson: Jag blev överraskad av hur mycket jag skrattade åt Chaplin, för egentligen har jag lite svårt för hans utstrålning. Mycket riktigt var den judiska barberaren - klassiskt bortkommen Chaplin - inte lika spännande som Hynkel. Där kände jag att flera scener blev ganska sega, som när han druttar på ändan, eller börjar raka en kvinnlig kund utan att tänka på det... Adenoid Hynkel däremot var kul i nästan varje scen. Vad tyckte du om jude-Chaplin vs. Hitler-Chaplin?

Balloonfighter: Lätt Hitler-Chaplin. Barberaren var väl egentligen bara en uppdaterad version av Chaplins klassiska stumfilms-figur The Tramp? Jag tror att jag skrev det efter att vi hade sett Guldfeber också men jag ser inte det komiska i den figuren. Jag försökte fråga min 97-åriga mormor vad som var så roligt med Charlie Chaplin men hon verkade inte förstå frågan utan malde bara på med "Ooooh vad rolig han var, han var inte klok!". Man kanske bara fattar om man är född före 1930.

Utan att ha sett särskilt mycket Chaplin vågar jag ändå satsa mina bästa långkalsonger på att Diktatorn är hans bästa film på alla sätt. Tror du att någon av hans andra filmer hade kunnat utmana Diktatorn? Är det någon du känner att vi missat?

Kantor Wilhelmsson: Den största Chaplin-film vi nonchalerat är i så fall Moderna Tider... Kanske värd att ta på en andra runda genom filmhistorien. Å andra sidan verkar det som ännu en film där man ska tycka synd om luffaren. Det fantastiska med Diktatorn är ju att Chaplin är så aggressiv och utåtriktat självgod här. Det klär honom mycket bättre.

Diktatorn är en lång film och precis som du säger hade den behövt klippas ner till halva längden för att slippa dödkött. Om du fick göra en director's cut, hade du behållit slutet? Det är onekligen ett rätt stort avbrott mot resten av filmen, om vi ska tillåta oss milda spoilers.


Balloonfighter: Om man är rädd för att få en 74 år gammal film spoilad så får man väl sluta läsa här, men i korta drag:

Barberaren - utklädd till Hynkel - håller ett långt tal om alla människors inneboende godhet. Det är en scen som har blivit nästan lika klassisk som låtsastyskan och jordglobsdansen, men det är också en scen som känns väldigt off i en parodi. Hade jag fått bestämma hade jag inte inkluderat scenen, men jag förstår verkligen att publiken 1940 uppskattade och behövde höra Chaplins innerliga brandtal om demokrati och människors lika värde. För mig personligen kändes det som ett lika tråkigt och fegt slut som "Och sen vaknade jag och insåg att allt bara var en dröm".

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 7

1941. Sullivan's Travels

Vad är detta? Komedi med socialrealistiska undertoner av Preston Sturges. Handlar om en regissör av lättsmälta filmer som nu vill sätta upp ett svårt drama (med titeln Oh brother where art thou?) om människans villkor. Han bestämmer sig för att leva som luffare för att bli autentisk.

Varför? Historien verkade rolig och Preston Sturges är känd för sina rappa manus. Värt att utforska!

Kantor Wilhelmsson: Jag skulle vilja inleda med en fråga:

När såg du senast en 70 år gammal film med ett sånt här tempo och kvickhet? Hela första kvarten skakade vi bara på huvudet av skratt. Intelligent premiss - hyperaktiv dialog - slapstick - bil som kör jättesnabbt - husbilen tar upp jakten - det ambulerande köket i husbilen kollapsar - kärleksintresset introduceras! - alla trillar i poolen - ledsna luffare - socialrealistisk fulhet - ooh, ett metaskämt -

Balloonfighter: Haha, Sullivan's Travels introducerar oss för ett helt nytt tempo i filmprojektet. Jag hade inte alls höga förväntningar på filmen och såg 1941 som ett trist mellanår, men det är möjligt att det här är projektets största överraskning.

Jag blev också förvånad över hur pass bra slapstick-humorn funkade. Det var så mycket dumhet i filmens första hälft att överjaget inte orkade stå emot. Vi såg flera gånger skämten komma långt i förväg, men skrattade ändå. Som när de två huvudkaraktärerna trillat i poolen och butlern kommer ut... och ja, han trillar också i poolen. Varför, kära Kantor, skrattar vi åt detta?! Har vi gått sönder?

Kantor Wilhelmsson: Ja, men glöm inte att det var mycket mer än slapstick i filmen. Det var liksom bara en ingrediens i kakan. Framför allt blev jag imponerad av hur mycket filmen hämtade inspiration från trovärdigt mänskligt beteende. Regissören och hans musa försöker flera gånger leva hårt luffarliv, men de är så sjukt lata och bekväma att de inte kan hålla sig från lyxen en enda dag. Sedan tar historien en vändning in i väldigt mörk komedi när en olycka inträffar. Arbetsläger och svarta församlingar ute i obygden är inget man väntar sig i en solig Hollywood-film, men på något sätt lyckas Sturges hitta komedin och människovärdet här också. Jag tycker att sista halvtimmen är på gränsen till genial.

Balloonfighter: Absolut. Den första halvan av filmen är mer regelrätt screwball-komedi, men sista halvan växer den till något betydligt större. Regissören Preston Sturges har en nattsvart humor som jag inte trodde existerade på den här tiden. I en av filmens bästa scener går de två huvudpersonerna på romantisk promenad vid en sjö upplyst av månljuset. I ett av träden de passerar hänger ett lik. Det har ingenting med storyn att göra, det kommenteras inte och de flesta tittarna märker det antagligen inte ens men det finns där.

Och det är inte en enskild händelse. Filmen går från bröderna Marx-fyndiga samtal och slapstick till skämt som är så jävla mörka. Stundtals känns det som något Roy Andersson hade kunnat göra om han tvingades göra kommersiell Hollywood-film under en tid med stenhårda censurlagar. Kritiken mot Sullivan's Travels har främst grundats på att den är så splittrad i sitt tonläge. Jag ser det snarare som filmens främsta styrka.

Kantor Wilhelmsson: Helt klart - det är så befriande att se en film från den här tiden som inte underskattar sin publik. Jag funderade lite på om det här är första filmen i sitt slag som är så tydligt meta. En komediregissör (Sturges) bryter av mot sina tidigare filmer för att göra en något mörkare film - om en komediregissör (Sullivan) som vill bryta av mot sina tidigare filmer för att göra en mörkare film. Mina tankegångar går mot betydligt senare metafilmer av Woody Allen och Fellini.

Sensmoralen för Sullivan blir ändå att komedin vinner, vilket den också gör i själva filmen Sullivan's Travels, som är ett lovprisande av komedin som konstform. Det är ett slut som känns väldigt förtjänat!

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8

Veckans historiska film: Vecka 4: 1925-1926. "The General" vs. "The Gold Rush"

Efter småtrevliga Our Hospitality* förra veckan blev vi nyfikna på mer Buster Keaton. Men vi hade också samtida Chaplin-film att utforska. Varför inte baka in båda två i samma inlägg och jämföra deras meriter? The Gold Rush är en av Chaplins första och mest ikoniska långfilmer, medan The General allmänt anses vara Keatons storverk. I fem ronder får de båda filmerna utmana varandra.

*Det går verkligen inte att använda och/eller stå ut med de svenska titlarna på Buster Keatons filmer. The General heter "Så går det till i krig" och Our Hospitality har en översättning så ful att inte ens Arrested Development toppar den. Vi kommer använda de engelska titlarna konsekvent, även om Chaplin hade lite större tur med översättningen denna gång.

The Gold Rush vs. The General

Rond 1: Story
Balloonfighter: Både The Gold Rush och The General har handlingar som går att sammanfatta i en mening.

The Gold Rush: Charlie Chaplins luffarkaraktär åker till Alaska för att leta efter guld.
The General: Buster Keaton är en lokförare som försöker befria sin tillfångatagna tjej under det amerikanska inbördeskriget.

Man blir sådär sugen av att läsa premisserna för de bägge filmerna, men det finns en stor skillnad i hur filmerna berättas. Känner du att du vill beskriva det? Jag är övertygad om att vi tycker exakt likadant.

Kantor Wilhelmsson: Vi brukar göra det, sorgligt nog... Jag upplevde The Gold Rush som mer episodisk. Små vinjetter där Chaplin gör roliga saker, inte alltid så mycket sammanhang mellan en scen och nästa. Storyn kändes lite som en efterhandskonstruktion. The General var väldigt enkel men hade en tydlig dramaturgi från början till slut.

Balloonfighter: Jag blev förvånad över hur modern The General kändes i sitt berättande. Det är, tyvärr, väldigt lätt att tappa bort sig i stumfilm och det hände ett par gånger i The Gold Rush att jag undrade vilka karaktärerna var och hur Chaplin hamnade där han var.

Kantor Wilhelmsson: Båda filmerna använder storyn mest som en anledning till att hitta på roliga visuella grejor, men Busters film har definitivt mycket mer flow ur ett modernt synsätt. Den har också förvånansvärt få textrutor men funkar ändå.

Vinnare: The General

Rond 2: Huvudperson
Kantor Wilhelmsson: Jag hade inte sett så många filmsnuttar av vare sig Keaton eller Chaplin innan. De är båda så pass ikoniska att det är svårt att ha missat dem helt, men det här filmprojektet är ett bra tillfälle att reda ut vad man egentligen tycker om dem.

Keatons huvudkaraktär har definitivt charm, en charm som funkar för mig. Det kanske beror på att deadpan stått sig bättre som humoristiskt grepp. Chaplins luffare ska man hela tiden tycka synd om och jag tycker inte det är lika sympatiskt. Han känns lite mer utstuderat fånig.

Balloonfighter: Det faktum att jag var tvungen att läsa mig till varför Chaplins luffare var rolig säger en del om hur den karaktären har åldrats. Ifall du har missat det: det roliga är att han är en luffare som försöker uppfattas som en gentleman. Han bryter säkert mot bortglömda vett och etiketts-regler som hur man bör hålla en käpp. Kanske kommer filmvetare att kasta sten genom mina fönsterrutor för att jag säger det här, men vi kan inte skygga från känsliga ämnen: Luffaren är snarare en kostym än en karaktär.

Kantor Wilhelmsson: Även troperna kring huvudkaraktärerna är tristare i Chaplins film:

Luffaren är en lite tragisk figur som suktar efter tjejen fast han egentligen inte har någon chans. Han vill så gärna vara en riktig man, men det är först när han får sjukt mycket pengar som han lyckas vinna hennes hjärta. 

I The General räddar Keaton sin tjej ur knipa efter 20 minuter, och resten av speltiden är hon nästan lika aktiv och påhittig som han är.

Vinnare: The General

Rond 3: Roliga djur 
Balloonfighter: Var det några andra djur än hästar i The General?

Kantor Wilhelmsson: Vad är det du försöker säga om hästar egentligen? 

Balloonfighter: Hästar är så klart djurrikets komiker, men jag tyckte inte att de hade någon framträdande roll i The General. De var trots allt bara fordon. The Gold Rush hade (minst) tre olika sorters djur, som samtliga hade avgörande del i slapstick-nummer. Två av mina tre skratt under filmen var djurrelaterade. The Gold Rush vinner den här kategorin på knock-out enbart för att den innehöll en BJÖRN.

Kantor Wilhelmsson: Även om jag var lite kyligt inställd till Chaplin överlag, så skrattade jag inte lika mycket under någon av filmerna som när Chaplin bjöd upp till dans och råkade knyta fast sitt bälte till kopplet på en hund. Stel dans + random hund som sedan börjar jaga en random katt: mycket bra komedi.

Balloonfighter: Ja, jag vet inte om slapstick blir mycket bättre än så. 

Vinnare: The Gold Rush

Rond 4: Hur väl de åldrats
Kantor Wilhelmsson: Rent tekniskt måste jag säga att båda filmerna åldrats mycket väl. Vi är förbi den del av filmhistorien där man fick kisa för att se vem som var i bild. Berättartekniskt håller The General upp bra, som vi tidigare nämnde. Finns det någon aspekt av The Gold Rush som känns modern, tycker du?

Balloonfighter: Det som främst imponerade på mig i The Gold Rush var specialeffekterna. The General kändes betydligt mer modern i sitt berättande och sin klippning, men förlitade sig nästan helt på stunttrick, medan The Gold Rush experimenterade en del med tekniken. Jag vet inte alls hur det gick till på FX-avdelningen 1925 men ett par scener i filmen såg ut att använda sig av green screen-teknik. Och det såg inte alls så illa ut som man hade kunnat vänta sig!

Kantor Wilhelmsson: Var det inte stop-motion vid några tillfällen också? Scenerna med stugan som hängde på kanten av ett stup var oväntat Pingu-esque. Kul att se.

Så vem vinner denna rond?

Balloonfighter: Det här är nog den jämnaste ronden, men jag skulle säga att The General vinner. Den var berättad på ett sånt sätt att jag aldrig tänkte på att det var en stumfilm. Det borde väga tyngre än specialeffekter. 

Vinnare: The General

Rond 5: Humor
Balloonfighter: Charlie Chaplin och Buster Keaton var stumfilmserans största komiker (i viss konkurrens med Harold Lloyd). Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Chaplin och tycker överlag att hans luffarkaraktär är urtråkig, men jag skrattade trots allt ett par gånger under The Gold Rush. Jag gillar verkligen Buster Keatons deadpan-uttryck, men The General innehöll rätt mycket straight action. När det kommer till trams och ren dumhet går nog The Gold Rush vinnande ur striden och det är väl en smakfråga vilket man föredrar.

Jag skulle påstå att Keaton känns mer balanserad. Chaplin har några guldkorn (björnen, hundkoppelskärpet) men det är också betydligt mer tjatig humor som inte går hem. 

Kantor Wilhelmsson: Jag är en förkämpe för trams och ren dumhet och skrattade nog lite högre åt The Gold Rush när den väl var rolig. Men Buster Keaton gjorde mig glad bara av att se honom och jag var konstant underhållen av hans upptåg. Svår rond detta! Jag tror den slutar med att Chaplin försöker ducka ett slag men drattar på ändan istället och Buster kastar en stor trästock i huvudet på honom.

Vinnare: The General

The General vs. The Gold Rush:
4-1