Veckans historiska film: Vecka 43: 1981-1982: "My Dinner with Andre" och "Fitzcarraldo"

1981. My Dinner with Andre
Vad är detta? Nyskapande, och på sin tid hyllad, film om två medelålders män som har ett allvarligt samtal över en middag.

Varför? Kantorn har velat se filmen ända sedan Community parodierade den.

Balloonfighter: Jag blir faktiskt väldigt glad av tanken på att det finns filmer som My dinner with Andre. En film där två, inte särskilt bildsköna, medelålders män sitter och diskuterar konst och livet i närmre två timmar. Tycker du att samtalet Wally och Andre har är tillräckligt trovärdigt för att det ska räcka som underhållning så länge?

Kantor Wilhelmsson: Ja, bortsett från att jag hade önskat lite bättre grund till varför Andre pratar så mycket... I första halvan av filmen är det Andres långa pretentiösa monologer som dominerar, snarare än någon form av konversation. Wally säger att han föredrar att lyssna och ställa frågor, och Andres upplevelser drar verkligen uppmärksamheten till sig, men var jag ensam om att vilja att be den där drygmånsen hålla tyst någon gång och sluta föreläsa om tibetanska munkar och mindfulness?

Balloonfighter: Haha nej, jag önskade att kyparen skulle kliva in i bild och slå Andre i ansiktet med en gammal baguette. Andre är en av de drygaste och mest självupptagna karaktärer jag har sett på film, men samtidigt känner jag igen typen från verkligheten - den narcissistiska konstnären/sökaren. På det sättet köper jag konversationen och uppskattar rollprestationen. Men man hejar ju verkligen på Wally i den här filmen.

Kantor Wilhelmsson: Ja, tack och lov blir samtalet mer dynamiskt när Wally börjar ifrågasätta vad det är han hör. Då känns det också som att filmen tar sitt ämne, och sin publik, på lite större allvar. Länge är det inte särskilt hög nivå på stoffet - new age-filosofin, och pratet om att folk är som "robotar", slår mig som ganska omoget idag. Vad har du att säga om filmens samtalsämnen?

Balloonfighter: Ursäkta klyschan men jag tycker inte det viktigaste är vad som sägs utan att se dynamiken mellan Andre och Wally. Andre tar i så han nästan kräks för att visa hur spirituell och djupsinnig han är för att dra bekräftelse ur Wally, som är en mycket mer jordnära person.

Annars hade jag en liten hang-up på filmens namedroppande. Inte för att karaktärerna diskuterar kända verk men för att de ständigt uttrycker sig så här: Jag satte upp en pjäs baserad på Mästaren och Margarita. Av Michail Bulgakov.

Det förtar lite av trovärdigheten för mig. Uppenbarligen vet både Andre och Wally vem som har skrivit Mästaren och Margarita eller regisserat Höstsonaten, så informationen är onödig för dem båda. Visst, det är väl för att publiken ska hänga med men jag stör mig ändå på att de inte litar på att publiken känner till sådana grundläggande saker!!!!!1

"My Dinner with Abed" - Community säsong 2, 
avsnittet "Critical Film Studies"

Kantor Wilhelmsson: Du duckade frågan snyggt där... Jag upplevde inte persondynamiken som så spännande i just denna film. Det hettade aldrig till på allvar i männens samspel - för det mesta höll de bara med varandra. Den mer ifrågasättande tonen som kom mot slutet kändes mer som en anledning att gräva djupare i diskussionen om sociala konstruktioner och att leva i nuet. Andre fick ändå sista odet och Wally åkte hem, lite tagen, till soundtrack av Satie.

Jag håller helt med om namedroppandet dock. Och den konstiga fixeringen vid nazister - Nuremberg och Speer droppas flera gånger, nästan rabiat, av Andre. Förstod du varför?

Balloonfighter: Nej, faktiskt inte.

Kantor Wilhelmsson: Men jag gillade den här filmen ändå. Den lyfte från och med att den lät Wally prata och framföra sitt perspektiv. Lite tyckte jag den led av Rom-Öppen Stad - syndromet, eftersom pratet sällan lämnade tid för oss att smälta vad som sades. Det gick nästan non-stop. Kanske hade jag önskat att konversationen inte var fullt så ensidig heller. Jag var väldigt trött på Andre efter en timme.

Hur lyder dina slutord?

Balloonfighter: Exakt likadant, tyvärr. Jag gillar att Andre är så självupptagen att han bara pladdrar på om sitt jävla sökande hela tiden, men jag blev samtidigt ganska trött i huvudet av det eviga malandet. I verkligheten hade jag inte stått ut med Andre i mer än 10 minuter. Det samma gäller faktiskt för film också. Men jag gillade skådespelarinsatserna!

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 7

1982. Fitzcarraldo
Vad är detta? Tyskt drama om en tokig man (spelad av Klaus Kinski) som får för sig att bygga ett operahus mitt ute i Amazonas djungel.

Varför? Vi gillade Aguirre - Guds vrede och kombinationen av Werner Herzog och Klaus Kinski innebär alltid underhållande behind the scenes-anekdoter.

Kantor Wilhelmsson: Det känns märkligt, men Fitzcarraldo är den andra film i det här projektet som är regisserad av Werner Herzog, har Klaus Kinski i huvudrollen och utspelar sig på en expedition längs amazonasfloden.

Men där Aguirre - Guds vrede var ett vansinnigt konstverk som kändes helt improviserat, är Fitzcarraldo tillgjord och livlös. Idén att frakta en båt tvärs över djungeln verkar ha tillkommit för att Herzog ska imponera med ett nytt crazy projekt, inte för att det är en spännande historia i sig.

Medan man i Aguirre hela tiden undrade vad fan som hände och hur besättningen skulle klara sig, känns Fitzcarraldo säker, planerad och lite tråkig. Regin saknar spontanitet och fotot är torrt - otaliga bilder på en båt som bara långsamt flyter ner längs floden...  Det känns som en dokumentär utan perspektiv eller flow.

Klaus Kinski har också en roll här som inte riktigt passar honom, en storögd idealist med Caruso-fetisch. Det var roligt att se honom som rabiessmittad hund i Aguirre, men i Fitzcarraldo får han nästan inget att spela med. Samtidigt är de sydamerikanska karaktärerna riktigt hemska klyschor - den brutale vilden, gnidarkaptenen etc.

Tycker du jag jämför filmen med Aguirre för mycket? Förtjänar Fitzcarraldo sin egen värdighet? 

Balloonfighter: Nej, Fitzcarraldo känns verkligen som en upprepning och jag har svårt att ge filmen något existensberättigande. Fitzcarraldo har mest rönt uppmärksamhet för Werner Herzogs och Klaus Kinskis eviga bråk och för att en av indianhövdingarna som medverkar i filmen, på fullaste allvar, erbjöd sig att döda Kinski och gömma hans lik i djungeln. Det andra filmen har uppmärksammats för är att man på riktigt lyckades frakta en 320 ton tung båt över ett berg i Amazonas djungler. Det är tydligen något slags rekord som fick Herzog att kalla sig själv för "Conquistador of the Useless".

Och det är precis det här som är problemet med Fitzcarraldo: jag intresserar mig betydligt mer för anekdoterna som rör den exceptionella inspelningen än för filmen i sig.

Jag tror att vi hade fått ut betydligt mer av att se dokumentären (Burden of Dreams) om Fitzcarraldo istället. 

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 4

Veckans historiska film: Vecka 42: 1980-1981: "Popeye" och "Time Bandits"

1980. Popeye 
Vad är detta? Komedi/musikal av Robert Altman, där Robin Williams gör sin första stora roll...som Karl-Alfred.

Varför? Intresset för denna film har växt under de senaste åren, och den har börjat uppvärderas från kalkon till kult. Robin Williams bortgång gav filmen ännu mer uppmärksamhet.

Kantor Wilhelmsson: Av alla 74 långfilmer vi sett i år har Popeye överlägset sämst betyg på IMDb. Filmer med ett snitt på 5.1 från 20'000 användare (1.0 under Salò... som annars skulle varit sämst) borgar inte direkt för kvalitet.

I det här fallet vill jag dock påstå att internet har fel. Popeye är smått kaosartad, underligt mixad och har historiens kanske  fulaste bläckfiskdocka, men för mig är filmen alldeles omöjlig att inte gilla. Det är en spelfilm som låtsas vara en tecknad film, men den är gjord med omsorg och ärligt uppsåt. Huvudrollerna är charmiga, kulisserna söta och flera av låtarna stannade i mitt huvud efteråt (trots att de snarare är jinglar än riktiga låtar).

Håller du med?

Balloonfighter: Det finns definitivt en charm i det kaosartade upplägget, där alla ständigt pratar i
mun på varandra och när som helst kan bryta ut i gemensam sång. Men jag hade svårt att engageras av karaktärerna, något som inte blev lättare av att de pratade otydligt och att deras röster ofta drunknande i pladdret från andra människor i närheten. Jag är faktiskt beredd att hålla med internet i det här fallet. Popeye är en ganska charmig film, men den är också intetsägande och för osammanhängande på ett b-films-liknande sätt.

Har du något förhållande till Popeye och hans universum sedan tidigare?

Kantor Wilhelmsson: Nej, inget större. Jag läste den tecknade serien som barn, men jag hade ingen särskild relation till den... minns att den kändes lite märklig.

Och jag tycker det är passande att en märklig seriefigur får en märklig film. Jag blev väldigt glad av hur fint de snickrat den lilla byn Sweethaven, där alla har en underlig fetisch för hamburgare och handgemäng utbryter dagligen mellan överdimensionerade män. Det är en film där en burk med spenat får utgöra klimax och en baby som kan förutsäga hästrace står i centrum för storyn. Jag gillade hur olik den var allt annat i genren.

Hur tyckte du Robin Williams skötte sig?

Balloonfighter: Jag tyckte att Robin Williams kändes utbytbar. Det var en extremt statisk roll med samma ansiktsuttryck och röstläge under hela filmen. Det var lite som om han var instängd i en seriefigur utan någon möjlighet att improvisera eller vara särskilt rolig. Jag tyckte det kändes lite frustrerande.

Shelley Duvall däremot var perfekt som Olivia. Finns det någon våpigare karaktär än henne?

Kantor Wilhelmsson: Troligtvis inte. Alla karaktärer var ju ungefär lika djupa som plankorna i de rappliga husväggarna... men jag tyckte Robin Williams mummel, grymtande och kroppsspråk kändes helt rätt, även fast rollen inte gav honom chans att stråla på samma sätt som i Good Morning Vietnam.

För att sammanfatta: jag skrattade ofta och blev på gott humör av den här filmen - mer än många andra projektfilmer som poserat som komedi. Jag bjuder en 7a!

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 5

1981. Time Bandits 
Vad är detta? Brittisk äventyrskomedi av och med halva Monty Python-gänget. Den första filmen i Terry Gilliams fantasitrilogi.

Varför? Terry Gilliam har fin fantasi. Och rollistan med bl.a. John Cleese, Shelley Duvall och Sean Connery såg rolig ut.

Balloonfighter: Jag gillar Terry Gilliams fantasi och visioner som regissör, men Time Bandits levde inte riktigt upp till mina förväntningar. Time Bandits kan inte mäta sig med Brazil eller De 12 apornas armé, det här känns snarare som en utdragen och psykedelisk  Monty Python-sketch.

Tyckte du att det var tillräckligt många dvärgar i den här filmen?

Kantor Wilhelmsson: Jag hade gärna sett mer fokus på dvärgarna faktiskt. Det kändes som att alla karaktärer som passerade framför kameran fick ungefär två minuters egen speltid. Om Gilliam lagt lite mindre tid på de rätt så trista (men välspelade) Napoleon och Robin Hood kanske jag kunnat skilja på dvärgarnas personligheter i slutet...

Jag gillar Terry Gilliams filmer i teorin, men lyckas sällan känna något för dem i verkligheten. Ofta är det väldigt tydligt hur han har tänkt och man kan se den roliga poängen långt i förväg... vilket gör att den inte är så rolig när den väl landar. De fantastiska scenerna är väldigt uppenbara och många vuxenskämt om teknologi och konsumtionskultur har blivit otroligt daterade. Det känns som att Pixar tog hela barnfilmsgenren till en ny, mycket smartare nivå.

Det var inte särskilt mycket CGI i denna film... blev du glad av de billiga effekterna?

Balloonfighter: Ja, det är alltid fint med gammal hederlig specialeffektsteknik. Jag tyckte bland annat om scenen där pojken och dvärgarna springer i en lång korridor genom att trycka väggen framför sig.

Time Bandits var en halvmysig matinéfilm, men den gav mig inte mycket. Utöver Michael Palins och Shelley Duvalls otursdrabbade kärlekspar tyckte jag att Evil var roligast. Jag skrattade åt det här samtalet om gud:

Evil Genius: When I have the map, I will be free, and the world will be different, because I have understanding.
Minion: Uh, understanding of what, Master?
Evil Genius: Digital watches. And soon I shall have understanding of video cassette recorders and car telephones. And when I have understanding of them, I shall have understanding of computers. And when I have understanding of computers, I shall be the Supreme Being! God isn't interested in technology. He knows nothing of the potential of the microchip or the silicon revolution. Look how He spends His time! Forty-three species of parrots! Nipples for men!
Robert: Slugs.
Evil Genius: Slugs! He created slugs. They can't hear! They can't speak! They can't operate machinery! I mean, are we not in the hands of a lunatic?... If I were creating a world, I wouldn't mess about with butterflies and daffodils. I would have started with lasers, eight o'clock, day one!

Vad tyckte du var roligast eller bäst i filmen?

Kantor Wilhelmsson: Fick tänka ganska länge på detta... Jo, men jag gillade ramberättelsen med ett gäng dvärgar som tröttnat på att slava för Gud och nu bestämt sig för att råna skiten ur hela världshistorien. Och så gillade jag att de insisterade på att den mäktigaste mannen i världen skulle vara en lite fadd brittisk herre.

Framför allt kändes Time Bandits som ett slöseri med roliga skådisar, kanske den första i en rad filmer där monty python-stjärnor slösats bort eller underpresterat. Särskilt David Warners superskurk tyckte jag var blek. Du?

Balloonfighter: Ja, John Cleese och Sean Connery fick alldeles för lite utrymme.

Kantor Wilhelmsson: 5
Balloonfighter: 5