Veckans historiska film: Vecka 26: 1958-1959: "The Vikings" och "Ben-Hur"

1958. The Vikings

Vad är detta? Äventyrsfilm om det medeltida kungadömet Northumbria i England och dess strider mot vikingar. Handlar om två vikingar som växer upp utan att veta att de är halvbröder-vikingar. Tony Curtis och Kirk Douglas spelar vikingar.

Varför? Den verkade så otroligt fånig. Vikingar.

Balloonfighter: När vi väljer ut filmer blir det övervägande titlar med konstnärlig cred. Det innebär ofta att det blir rätt tunga filmsessioner. Då och då känner jag behovet av att se någonting riktigt dumt - något som inte har gått till historien för sina kreativa kvalitéer. Om filmen, mot förmodan, har gått till historien så beror det på dess blockbuster-egenskaper.

Jag kan försvara valet av The Vikings med att det var sånt här vanligt fôlk gick och såg på biograferna 1958. The Vikings var den sjätte mest sedda filmen på amerikanska biografer det året (toppade gjorde musikalen South Pacific). Jag kan låtsas att jag valde den här filmen av sociologiska skäl, men sanningen är att jag bara ville se något riktigt tramsigt.

Kantor Wilhelmsson: ...Och jag är med på allt detta! Visst ligger mitt intresse i huvudsak på konstnärliga filmer, men jag skulle aldrig drömma om att såga en film för att den är tramsig, dum eller bara idiotisk dyr. Jag är trots allt den enda halvan av den här bloggen som gillar Pacific Rim...

Nej, The Vikings gör andra fel. Den är pratig och långsam och fokuserar på romantiska bryderier som ingen viking i världshistorien hade brytt sig om. Den har smått livlösa karaktärer, inga roliga repliker och innehåller ett soundtrack som verkar gå på repeat oavsett vad som händer i filmen, tills huvudtemat börjar kännas som glassbilen. Den är helt enkelt inte underhållande. Och - skulle jag vilja påstå - inte särskilt vikingsk?

Balloonfighter: Man kan inte anklaga den för att vara särskilt historiskt korrekt. Det är bara att ta ett sånt faktum som att vikingarnas ledare Einar (Kirk Douglas, som fortfarande lever 97 år gammal!) är den enda vikingen utan page och skägg. Jag antar att de inte vågade ha en skäggig man i huvudrollen i The Vikings - som trots allt är ett jävla romantiskt drama.

Jag gillade de första 45 minuterna ungefär. Då kändes filmen kitschigt rolig, Kirk Douglas slogs mot en falk och jag roades av alla Bröderna Lejonhjärta-frisyrer och kortbyxor. Men ja, problemet är verkligen att filmen blir pratig och freebasear runt intetsägande intriger.

Vilken riktning hade du velat att filmen tog?

Kantor Wilhelmsson: Här är min pitch:

- Halvbrodern Eric - som först är slav - röjer sin identitet redan i vikingalägret.
- Ragnar, viking-farsan, tar honom till sig.
- Einar, den andra sonen, blir svartsjuk - och sedan är resten av filmen en battle of wits mellan de båda vikingbröderna:
- Einar blir så förpestad av svartsjuka att han mördar pappa Ragnar och lyckas lägga skulden på Eric.
- Halvbrodern hämnas genom att läcka information till engelsmännen som kommer och bränner ett antal byar - däribland Einars familj, som mördas...

Det blir som en variant av fejden mellan Tor och Loke, där den ena använder kraft och den andra använder list. Ingen blir kär, men många dör. Vad tycks?

Balloonfighter: Bättre! Det enda jag saknar är sång och dans.

Kantor Wilhelmsson: Okej: Einar knyter till sig en narr som dansar efter varje massaker och sjunger en catchy sång som sammanfattar historien så långt. Han kallas Gudmund och spelas av en fjortonårig Eric Idle. Nöjd?

Balloonfighter: Perfekt!

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 3

1959. Ben-Hur

Vad är detta? Amerikansk supermegablockbuster som handlar om den judiska prinsen Ben-hur som var samtida med Jesus.

Varför? 11 Oscars (delat rekord), 100 000 kostymer, 8000 statister... Ben-Hur var länge den dyraste filmen som gjorts. Och så såg vi ju förlagan från 1907 tidigare i år.

Kantor Wilhelmsson: Efter två bredbildsfloppar i rad (The Searchers, The Vikings) var det en lättnad att se att Ben-Hur levererade, i alla fall rent tekniskt. Enorma produktionsvärden hade kanske inte borgat för kvalitet idag, men år 1959 fanns heller inte CGI-grafik. Den svulstighet och mäktighet som Ben-Hur utstrålar kommer inte från en massa fula datoranimationer, utan från stora set, våghalsiga hästar och en jävla massa folk på skärmen. Den sortens spektakel är så mycket mer intressant att titta på.

Balloonfighter: Ja, jag älskade verkligen miniatyrskeppen och alla dockor. Både specialeffekterna och filmen som helhet hade åldrats överraskande väl. Jag var precis så underhållen av de första 2 timmarna och 45 minuterna (!) som man man vill vara av en storfilm av den här kalibern. Bland det mest imponerande var en lång actionscen med häststridsvagnar som kändes förvånansvärt fresh med dagens standard.

Kantor Wilhelmsson: Även skådespelet var helt okej tyckte jag, i alla fall de två huvudrollerna. Dramat i sig är en ganska stel historia om hämnd och förlåtelse men det skildras i lugna scener som får ta den tid de behöver. 1959 kände man tydligen inte behovet av att vräka på med dramatiska stråkar och slagsmål var fjärde sekund för att behålla publikens intresse.

Sedan, efter 2:45 ungefär, börjar filmen spåra ur... Vill du berätta något om det? Spoilers från och med nu. 

Balloonfighter: Åh gud, jag blev så förbannad! Från att ha varit en schysst äventyrsfilm började Ben-Hur förvandlas till ett religiöst pekoral, som inte passade ihop med resten av filmen. Det allra värsta var att Judah Ben-Hur hämtade sin spetälskesmittade mor och syster ur karantän och bar dem rätt in i en folksamling. Filmen verkade vilja att vi skulle tycka att det här visade prov på Ben-Hurs självuppoffrande karaktär och tilltro till Jesus kraft, men jag kunde inte skaka av mig känslan av att det Ben-Hur gjorde snarare borde liknas vid ett terrorattentat.

Kantor Wilhelmsson: Sista halvtimmen var bara en enda lång religiös predikan. Judah Ben-Hur, som etablerats som filmens starka hjälte, får nu något kristet i blicken - bokstavligt talat - och tappar all individualitet. Hans spetälska familj, som filmen tydligen handlar om, räddas från sin sjukdom av ett magiskt regn som sammanfaller med Jesu korsfästelse.

Den biten upplevde jag nästan som respektlös mot spetälska. Om jag varit spetälsk hade jag blivit rejält kränkt av att se en skitdyr film visa att Jesus gör folk rena och friska på tio sekunder.

Balloonfighter: Det var verkligen synd att filmen spårade ur på det sättet, men samtidigt lämnade det inte samma bittra eftersmak som slutet på Mass Effect-trilogin t.ex. Ben-Hur lyckades vara underhållande i 2 timmar och 45 minuter, något som få filmer klarar av, och det gör det ganska lätt för mig att bortse från att sista halvtimmen är bibelbajs.

Kantor Wilhelmsson: Jag är lite mera kluven - det var verkligen på gränsen till att jag började dissa hela filmen. Så gränsen för hur mycket predikan en film får ha per speltid uppgår alltså till 15%. Hoppas att ingen av de andra filmerna överskrider detta.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 6

Vecka 46: The Secret of Kells ("Pojken med diamantkalsongerna", Irland 2009)

Vad är detta?
Tecknad film från 2009 om historien bakom Irlands nationalklenod "Book of Kells". Handlar även om att det är viktigt att rita och vara modig och sånt.

Varför?
Den tecknade stilen såg helt fantastisk ut!

Balloonfighter ringer en vän och frågar:

1. Vilket övernaturligt väsen hade du helst umgåtts med?
Kentaurer. Jag skulle bara bombardera dem med frågor om hur det är att vara häst.

2. På en skala mellan humla och regalskeppet Vasa - hur barnvänlig var den här filmen?
Ett större akterfartyg, får jag nog säga. Det blev rätt så mörkt mot slutet...

3. Vilken metod hade du valt för att hejda en invasion av vikingar?
Sitta och spela cembalo tills de blir frälsta av fransk barockmusik. Alternativt smitta dem med något lämpligt virus eller skadedjur som man själva gjort sig resistenta mot. Annars har jag hört att det funkar rätt bra att träna upp en armé att använda till självförsvar. 

Balloonfighter målar alla färger i en vind:

Alla känner väl till att keltiska biblar är sjukt snygga. The Secret of Kells handlar om ett av de mest kända verken och gör ett hedervärt försök att införliva den keltiska bibelestetiken i en modern animerad film. Bakgrunder och landskap är stundtals fantastiskt fina med sina klara färger och symmetriska mönster, men karaktärsdesignen skär sig ofta groteskt mot resten. Under ett antal sekvenser är filmen dock en fröjd att titta på.

The Secret of Kells imponerar knappast med sin handling och röstskådespeleriet känns nästan barnprograms-off. Kombinationen av superkristna munkar och irländsk skogsväsen känns inte heller helt rimlig. Ena sekunden föraktar munkarna hedniska väsen för att i nästan hänga med en älva som om det vore helt naturligt, för att i tredje sekunden säga åt älvan att "hallå det finns ju inte troll, det är bara hedningar som tror på sagoväsen!".

The Secret of Kells är rätt fin att titta på helt enkelt, men inte mycket mer än så. Jag saknar dessutom en dubbning på iriska!

Kantor Wilhelmsson tror han äger jorden som han står på: 
Jag hade höga förväntningar på The Secret of Kells - någonstans i området "en irländsk Princess Mononoke". Måste säga att jag blev lite besviken. Det visuella är förstås väldigt klipskt och klurigt och dekorativt och filmen har en uppsjö av bländande effekter, men tyvärr inte mycket till story. Jag förstod aldrig vad poängen med den där boken var, eller hur den skulle rädda samhället. Det kanske är underförstått om man är irländare och betraktar den som en dyrgrip.

Men framför allt är The Secret of Kells en film som lagt allt krut på sin presentation. När jag tittade på den fick jag ibland känslan av att navigera runt i en superintrikat websida i flash, med ugglor och möss som springer runt muspekaren och submenyer som kastar rödblå mosaik över footern. Vissa perspektivbyten är hisnande, som när huvudpersonen slåss mot en Tron-ål i ett abstrakt mörker. Men karaktärerna blir aldrig lika tredimensionella, vilket gör utseendet lite tröttsamt efter ett tag. Sluta ornamentera varje minsta grej och ge mig ett spännande innehåll istället.

Imorgon kommer jag ha glömt den här filmen, men jag ger den ändå stilpoäng för att 1) se ut som den gör 2) bli riktigt olämplig för barn i slutet. Det är ändå sällan man får se...

(SPOILERS COMING UP!)

...en tecknad massaker.

Statistik: 
Symmetri: 85%
Konsekvent kristendom: 16%
Karaktärsgestaltning: 2D
Riverdance: Nej
Sensmoral: ?

Vikingatidens Uppsala

Minns ni Barda som gick på SVT under det sena 00-talet? För den som inte såg det så var det ett barnprogram inspirerat av rollspel och lajv. Föreställ er Barda korsat med actionscenerna från en BBC-dokumentär. Addera en rejäl dos Sons of Anarchy- och Game of Thrones-komplex och ni kommer rätt nära History Channels stora dramasatsning Vikings.

Jag hade inte tänkt "recensera" Vikings av den enkla anledningen att jag inte har särskilt mycket att säga om serien. Det är knappast en speciellt bra serie, men jag hade hoppats att den skulle växa in i sin roll. En historiskt förankrad serie spöar ju töntig fantasy vilken dag som helst. 

Vikings har tagit sig en hel del kreativa friheter, som att låta siarna se ut som brosk med läppstift, att sminka Gustaf Skarsgårds karaktär med löjligt mycket kajal och att porträttera Kattegatt (sundet mellan Jylland och Halland) som ett mäktigt fjordlandskap. Det är inte särskilt oväntat att en TV-kanal som kallar sig History Channel men sänder program som Ancient Aliens tar sig sådana här friheter.

Trots tönterierna ovan så var det en scen i det senaste avsnittet (det åttonde) som fick mig att inse att Vikings skiter fullständigt i att vara historiskt korrekt. Det tjuriga vikingagänget reste genom ett mäktigt fjordlandskap och en storvuxen ekskog och kom slutligen fram till den betydelsefulla kultplatsen Uppsala. Det såg ut så här:

Senast jag var i Uppsala låg staden inte uppe på ett berg. Och Fyrisån var inte mäktigt vattenfall. Och landskapet där kultplatsen låg ser i själva verket ut så här.