Vissa år har extra många filmer som vi är nyfikna på. Eftersom varken Kantorn eller Balloonfighter har heltidsjobb (om än heltidsstudier) kan vi ibland unna oss en bonusfilm. Den här veckan fick vi med bidrag från såväl USA som Frankrike och Tyskland.
1946. La Belle et la Bête
Varför? Kantorn tyckte den verkade spännande och hoppades på ett uttrycksfullt bildspråk.
Kantor Wilhelmsson: Sedan några veckor tillbaka har vi rört oss i en friktionsfri del av filmhistorien. 1940-talets filmer har inte varit svåra att förstå sig på eller komma in i, och har generellt hållit en hög lägstanivå för regi och skådespel.
La Belle et la Bête, som kontrast, känns som en film som är minst tio år äldre. Dialogen är tafflig och många av effekterna löjeväckande. Där odjuret i Disneys version är hotfull och välgestaltad är Cocteaus odjur en patetisk och förvirrad figur som lufsar runt och svamlar.
Men kanske på grund av de underliga kulisserna, kanske på grund av språkbarriären, blir den här filmen ibland en lite kuslig upplevelse. Det är så mycket som känns off i La Belle et la Bête att den får en egen stämning som nästan övertygar.
Vad tyckte du?
Det som gjorde mest intryck på mig var egentligen kulisserna. Jag gillade verkligen att kandelabrar hölls uppe av händer som stack ut genom väggen och alla analoga lösningar som filmteamet fick ta till. Till exempel skulle ljusen i en scen magiskt tändas och det löste man genom att filma hela scenen baklänges. Jag blir kanske lite väl lätt imponerad av pre-CGI-specialeffekter.
Tyckte du det gjorde något att filmen i princip var identisk Disneys version storymässigt?
Kantor Wilhelmsson: Det störde lite eftersom jag inte kunde låta bli att jämföra dem. Disneys "Skönheten och Odjuret" från 1991 är en av de bättre animerade musikalerna jag sett, med färgstarka scener, roliga sidekicks och bra låtar. Den här filmen fick inte historien att hänga ihop och hade inte så mycket att komma med på karaktärsfronten heller. Dessutom var slutet bland det märkligaste jag sett. Men ja, någon slags stämning har den ju.
Kantor Wilhelmsson: 5
Balloonfighter: 5
1946. Die Mörder sind unter uns
Varför? Det verkade intressant med en film som gjorde upp med det tyska folkets trauma så kort inpå krigsslutet och spelades in på plats i ett sönderbombat Berlin.
Balloonfighter: Den historiska kontexten gör Die Mörder sind unter uns till en väldigt intressant film. Åtminstone teoretiskt. Jag hade föreställt mig en film i stil med Lore, där det tyska folket vaknar upp till en helt ny verklighet efter andra världskrigets slut och sakta inser vilka brott mot mänskligheten som de står kollektivt ansvariga för.
Sådant stoff finns här, men det utvecklas inte alls i den utsträckning som jag hade önskat. Vi får till exempel veta att en av filmens centralgestalter har befriats från ett koncentrationsläger, men därefter nämns händelsen inte igen. Vi får inte se hur hon hanterar traumat och det verkar inte bekomma henne det minsta. Istället väljer filmen att fokusera på en f.d. tysk soldat som vill hämnas på sitt korrupta befäl.
Känns det inte lite för lättvindigt? Är det för mycket begärt av en tysk film från 1946 att den ska peta lite mer i såret?
Kantor Wilhelmsson: Hm, jag håller med dig om att kvinnans historia är outvecklad, men inte att filmen är lättvändig. Det här är helt klart en film som behandlar skulden efter kriget, om än med smalt fokus.
I skildringen av den tyske doktorn har Die Mörder... byggt in frågan om huruvida det är möjligt att gå vidare - om det går att glömma och förlåta (som kvinnan vill) eller om man bör dra krigets bödlar inför rätta - och hur livet någonsin kan bli detsamma igen? På andra håll har vi karaktärer som utnyttjar folks olycka för egen vinning genom att sälja dem seanser och falskt hopp.
Men om storyn ibland blir lite väl didaktisk, tyckte jag framför allt om filmen för den konstnärliga regin. Det här är en post-expressionistisk film, med skarpa kontraster, våldsamma klipp och skeva kameravinklar. Kameran ligger ofta på sned mot horisonten, som för att betona att det här är en värld som inte bara bombats sönder, utan vars hela perspektiv har blivit snett.
Sen är det väldigt fint att det här är filmen som regissören Wolfgang Staudte valde att göra efter att han under Hitlers styre tvingats vara delaktig i nazistiska propagandafilmer. Det är uppenbart att det här är lika mycket en personlig uppgörelse som något annat.
Jag tror att vi kan enas om att Die Mörder sind unter uns vinner på knock-out mot Rom - öppen stad (som också är en samtida skildring av nazisterna). Även om filmen skyndar förbi en del intressanta frågor så har filmens karaktärer känslor och kan uttrycka sig i annat än plattityder. Och de tillbringade inte hela andra världskriget med att sitta i en soffa och dricka vin och äta ostsnittar och tycka synd om sig själv.
Kantor Wilhelmsson: Dessutom fungerar filmen som en fin motpart till Menschen am Sonntag (1929), som var ett dokument över Berlin före kriget, medan den här visar Berlin efteråt.
Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6
1946. Notorious!
Varför? Uppföljning på både Hitchcock (som vi var kluvna till 1935) och Ingrid Bergman (som vi gillade 1938).
Kantor Wilhelmsson: Jag hade en diskussion med min pappa (född 1950) om mord. Han berättade att när någon mördades på hans tid var det en jättegrej, en rikshändelse. Om det så skedde i andra ändan av landet kom det alltid med på nyheterna.
Kanske är det därför så många filmer i projektet handlat om mord och "dåliga kvinnor". I kärnfamiljernas storhetstid var det helt enkelt det häftigaste och mest förbjudna. Vi sitter och gäspar oss igenom mordhistorierna och den dåliga kvinnosynen, men då var det helt enkelt motsvarigheten till GTA eller Game of Thrones.
Till en början är jag lite less på karaktärerna i Notorious! - ytterligare en film där kvinnan anses "dålig" om hon dricker alkohol eller ligger med fler än en man - men successivt blev den mer och mer spännande, kanske mest genom Ingrid Bergmans stora dedikation och utstrålning.
Jag måste dock säga att jag har svårt för Cary Grant, som sportade ett smådrygt leende hela speltiden igenom. Det är inte en schtick som funkar på mig.
Vad tyckte du om radarparet?
Hur tyckte du att kombinationen av triangeldrama och spionthriller fungerade?
Kantor Wilhelmsson: Det har nästan blivit en grej att vi dissar stora skådespelaren från den här tiden (se även Fred MacMurray och till viss del Peter Lorre).
Jag: Uttråkad av romansen, engagerad av spionaspekten. Det blev lite maffiadrama när nazistens "vänner" blandades in, och det är alltid spännande.
Precis som med Greta Garbo och Queen Christina vill jag påstå att den kvinnliga huvudrollen bar hela filmen. Utan en storspelande Ingrid Bergman hade Notorious! inte varit alls lika spännande. Jag är fortfarande (1946) ljummet inställd till Hitchcock. Du också?
Balloonfighter: Ja. Jag kan se vad som gör honom så nyskapande (inzoomningen från ett balkongräcke, ner i en folksamling, vidare in mot Ingrid Bergman och till slut fokus på hennes hand som håller i en nyckel är ju rätt snygg), men han måste göra något betydligt fetare för att jag ska vilja uppsöka närmsta filmvetenskapliga fakultets Hitchcock-runkbås.
Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6
