DN hackat

Såhär såg DN ut några minuter efter nio på tisdagkvällen. Jag gillar tanken på att någon bara hackade sig in i förbifarten, förstörde hela förstasidan, lämnade ett Hej, hej! och sen sydde ihop och drog vidare.

Annie Jones

Bilden ovan har jag haft liggande på skrivbordet sedan vi startade den här bloggen. Jag minns inte exakt vad jag ville göra med den, men jag vet att jag inte ville göra mig lustig över en kvinna med skägg eller med extremt långt hår. Jag tror att det kan ha varit så här: Annie Jones föddes 1860 och blev snabbt känd som den skäggiga flickan och fick turnera med P.T. Barnums ambulerande freakshow. Liksom många andra kvinnor med ansiktshår råddes hon att raka sig, eftersom hon ju trots allt var en feminin och söt kvinna under allt det där skägget. Annie Jones vägrade. Hon hade säkert sina ekonomiska motiv men framförallt jämförde hon rakningen med kastrationsångest. Jag minns som sagt inte riktigt vad mitt syfte med bilden var från början, men jag minns att jag upplevde samma ångest när jag "var tvungen" att raka av mig skägget inför Två män med ett skäggs synkronisering. Och jag hade inte ens i närheten så snyggt skägg som Annie Jones.

Annie Jones lämnade senare cirkusen och livnärde sig som musiker tills hon dog i tuberkulos 1902.

Anledningen till att jag inte läser humanistiska ämnen frivilligt

Fråga: Kulturminneslagen inleds med att ”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö”. Hur tolkar du detta? Förklara din tolkning på cirka 1 A4-sida! (3p)

Svar: Jag tolkar det som att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. *infogar radavstånd 76*

200-krysset!

Efter en sjukt fin heldag i Torekov med omnejd är det bara att konstatera att det blev kryss-bonanza idag. Fem nya kryss! På en dag!

#199. Ängspiplärka. Jag vet att jag har sett den förut men tydligen har jag glömt att kryssa den.

#200 blev en fågel som jag har cyklat åtskilliga mil och sökt genom ogästvänliga reningsverk för att hitta: forsärla. Den satt väldigt långt inne, men det är en livlig och rolig fågel så jag förlåter den.

#201. Skärsnäppa! De ser kanske inte mycket ut för världen men de små vadarfåglarna satt längst ute mot det öppna havet på ett isflak och brydde sig inte ett dugg om vågorna som sköljde över dem. Den häckar å andra sidan till exempel på Grönland och arktiska öar samt i Sibirien. Man måste beundra små, hårda fåglar.

#202. Skärpiplärka.

#203. Sjöorre.

Jag tänkte fira 200 genom att baka en tårta i forsärlans färger.

Versions of Joanna

Välgörenhetsskivor brukar väl inte vara så roliga. Andrahandsartister, medelmåttiga covers, intetsägande inramning och svår brist på engagemang, ambition och uttryck. Eller?

"Versions of Joanna" är en välgörenhetsskiva där ett 20-tal artister hyllar välbekanta harpindiestjärnan Joanna Newsom. Projektet arrangeras av amerikanska Oxfam som samlar in pengar till översvämningar i Pakistan. Lite namnkunnigt folk är med - dragplåstren skulle väl vara Billy Bragg, M. Ward och Owen Pallett - men mest verkar det vara farmarlagsindie och allmänt folk-folk.

Allt som allt är det nog en skiva gjord för de som har en lite osund relation till fröken Newsom, som önskade att hon uppdaterade sin (meningslösa) twitter lite oftare och som tyckte att den senaste trippelskivan var för kort. Med andra ord borde det vara en samling skräddarsydd för mig, men jag är ändå inte särskilt entusiastisk. Nu när jag betalat 10 dollar tänkte jag dock summera mina upplevelser på ett kärnfullt sätt så att någon annan inte frestas att ge pengar till hemlösa barn.

The Moscow Coup Attempts cover är det enda spår som är värt att lyssna på. Till skillnad från de andra banden har de gjort en cover på låtens uttryck och inte på själva låten. Deras elektroniska, meditativa, lätt apatiska Sprout and the Bean hittar en bra stämning, även för texten. De andra artisterna gör i princip blåkopior som tillför ytterst lite. Ofta lånar de dessutom arrangemangen rakt av. Det finns för all del inget riktigt uselt här - eller jo, förresten, den här är rätt så jävla kass - utan det mesta är bara oinspirerat.

Samlingen lyckas dock bevisa en sak, och det är hur viktig Joannas röst är för hela hennes artistgrej. Utan hennes egensinniga frasering och tvära kast mellan skolat vibrato och gälla skriksång blir även de intrikata låtarna från Ys helt enkelt lite anonyma.

Här kan ni skänka pengar till Läkare utan gränser.

Några spel vi gillade 2010

Kantor Wilhelmsson:
2010 utmärktes av att jag tröttnade på spel i allmänhet, och stora AAA-titlar i synnerhet. Inte ens Super Mario Galaxy 2, Mass Effect 2 eller Fallout: New Vegas lyckades locka fram någon entusiasm. Kvar blev de personliga spelen till PC och iPhone som inte krävde mer än ett par timmar för att få ut en fin och unik behållning av.

VVVVVV (PC)
VVVVVV har av många klumpats ihop med den hardcore-revival som fått folk att behöva svettas och blöda för att klara spelen igen. Men där Mega Man 9 och Trials HD handlar om svårighetsgrad och riff på gamla koncept är VVVVVV stöpt i en annan form, minimalismens. Tillsammans med Limbo är det 2010 års bästa exempel på hur mycket som går att göra med lite. Spelet kommunicerar med korta "bildtexter", skapar stämningar med monotona färger och ränder, bygger hela huvudkaraktären på en glad mun och lyckas till och med göra soul av pipiga NES-ljud. Bandesignen är förstås snillrik, svår och varierande, men den är inte allt - spelet lever i varje enskild aspekt och får överallt ut sitt budskap om positiv energi trots svåra utmaningar. VVVVVV känns som en klassiker redan de första minuterna.

Minecraft (PC)
Årets indiesensation, som växt sig så stor att den knappast kan kallas indie längre. I en spelvärld befolkad av dryga actionfilmskaraktärer, aliens, orcher, guldfarmande och skjutvapen är Minecraft en regression till tiden före fulpuberteten, då det häftigaste som fanns var att bygga ett Star Trek-skepp i lego. Eller en 16-bitsdator. Eller bara bygga ett litet hus någonstans, plantera träd och sätta upp skyltar. Det finaste med min Minecraft-upplevelse var alla som inte var duktiga eller ambitiösa nog att göra konstverk eller piratfort men som byggde ändå, och var nöjda med det, för att spelcommunityt hade blivit så välkomnande och prestigelöst.

Osmos (iPhone)
Årets new age-upplevelse i litet format. Osmos handlar inte om någonting utom att få en liten boll att växa, men det känns som det handlar om stora planetkollisioner, överlevnadsjakt på mikroskopstadiet eller att styra sugkraften hos ett svart hål. Med ett av årets mest stämningsfulla soundtrack, varierande ljussättning och (på iPhone) fingertoppskontroll över materian kunde spelet få en att tro på vad som helst.




Digital: A Love Story (PC)
En grafisk roman placerad mitt i internets barndom. Digital: A Love Story går ut på att knappa in siffror för att ansluta till servrar och att läsa rätt meddelanden för att komma vidare i storyn. Det är inte mycket till spelande, men den stilsäkra presentationen gör att det successivt spelar allt mindre roll. När det uråldriga operativsystemet blir invaderat av virus och kärlekshistorian går mot sitt ödesdigra slut är det bitvis lika gripande som vilken prosa som helst.


Game Dev Story (iPhone)
En enkel och sympatisk spelutvecklarsimulator där det bästa möjliga spelet alltid ligger precis runt hörnet. Så fort man kontrakterat den där nya designern. Så fort man sparat ihop till den senaste mässan. Så fort man fått ihop tillräckligt med research för att ge sig in på RPG-marknaden. Game Dev Story lever inte bara på hoppet, utan också på mängder med referenser från spelhistorien, något som gör det hemtamt och stilsäkert. När ens stortitel sågas av kritikerna för att man vill få ut det innan årets löner måste betalas ut blir det dessutom ett fantastiskt litet samtidsdokument.








Balloonfighter:
2010 har stundtals känts som ett segt spelår med en rad stora besvikelser (Mafia II, Bioshock 2, Endless Ocean 2 och framförallt Civilization V). 2011 hoppas jag att simulatorspelen gör comeback (ge mig ett ordentligt Game dev story till PC!) och att speldesigners upptäcker andra spelmoment än skjutande och bilkörande.


Mass Effect 2 (Xbox 360)

Värdig uppföljare med ett stort universum att utforska, karaktärer man faktiskt intresserar sig för och en välskriven story. Folk påstår att Halo är rymdeposet numero uno men de har sjukt fel. Mass Effect 2 är mycket mer än ett hjärndött fps i lila.

Osmos (iPhone)

Som en biologilektion och avslappningsövning i ett. Årets soundtrack.

Ilomilo (Xbox 360)

Malmö-baserade Southend Interactives Ilomilo är så indiepopsött att man då och då spyr lite i munnen men med ett soundtrack som för tankarna till Maher Shalal Hash Baz och ett riktigt underhållande och överraskande komplext pusslande är det också ett av årets allra charmigaste spel.


Red dead redemption (Xbox 360)

Filmåret 2010 bestod av ADHD-filmer som Inception och Scott Pilgrim vs. the World som tryckte in så mycket stimuli i varje scen att man efteråt kände sig fysiskt utmattad och intellektuellt dränerad. Red dead redemption var den bästa film jag spelade 2010 för att det lät mig rida runt och titta på bufflar mellan actionscenerna.


Splinter Cell: Conviction (Xbox 360)

Splinter Cell: Conviction når inte upp i riktigt samma nivå som de andra spelen på min lista. Det är ett spel med många idéer och även om en del är lite udda, som att projicera karaktärernas känslor och uppdrag som ord på väggarna, är det unika stealth-systemet briljant och smygandet sätter en helt ny standard. Smygattackerna är sjukt tillfredsställande. Att co-op-läget dessutom har en separat story är riktigt generöst.

En liten hög med bäst 2010

Balloonfighter:

Bästa album: The tallest man on earth - The wild hunt
Bästa låt: Blondes - You mean so much to me
Bästa återutgivning: Charanjit Singh - Ten ragas to a disco beat (CD)
Bästa TV-spel: Mass Effect 2
Bästa radioprogram: Spanarna (P1)
Bästa karaktär: Charlie i It's always sunny in Philadelphia
Bästa film: Fantastic Mr. Fox
Bästa dokumentär: David Attenborough's First Life
Bästa edutainment: An idiot abroad
Bästa skägg: Joaquin Phoenix
Bästa besvikelse: Mafia II
Bästa by: Sifferbo
Bästa konsert: Staff Benda Bilili i Malmö
Bästa upptäckt: Rödbetstzatsiki
Bästa TV-serie: Community
Bästa fågel: Alkekung
Bästa mat: Rå Epok.
Bästa sms från andra hälften av den här bloggen: "Det är lite som att bli ombedd att äta ett ansikte. det mesta är kött, eller i alla fall en del av det, men om annat skräp slinker med så gör det ingenting!"
Bästa tecknade serie: Sara Granér - Med vänlig hälsning
Bästa hälsningsfras: "Hello Mr. Friskbergers Syndrom (Y):D"
Bästa pryl: Undervattenskamera

Kantor Wilhelmsson:

Bästa tv-spel: VVVVVV
Bästa tv-serie: Breaking Bad
Bästa konserter: Joanna Newsom på Koncerthuset i Köpenhamn, The Tallis Scholars i Lunds domkyrka
Bästa inställda konsert: Anders Danman på Palaestra i Lund
Bästa besvikelse: Fallout: New Vegas
Bästa stad: Granada, Spanien
Bästa mandomsprov: genomlevde ett helt år utan att äta ett enda chips
Bästa tilltugg: Wasabinötter
Bästa mass-sociala aktivitet: Körsång
Bästa 40-årspresent: Jag
Bästa sms från andra hälften av den här bloggen: "The fuck is nigh. Lätt mitt coolaste mahjongskrik hittills."
Bästa stenbrott: Dalby
Bästa ångest: Nordiska Pianotävlingen



På bilderna: Två män med ett ägg, Två män med en vägg, Två män med ett inlägg

#197, #198

Svarthuvad mås i vinterdräkt. Den är bra mycket snyggare under sommaren.
En av de roligaste fåglarna jag har sett - nötkråka. Så oskygg att man kunde stå en meter ifrån och ta bilder. Det är rentav så att jag faktiskt har tagit bilden ovan till skillnad från alla andra fågelbilder på den här blöggen. Nöjd.

Första konserten 2011 är bokad

Jag insåg först nyligen att Trummor & Orgel är sådär 100 gånger mer intressanta än Sagor & Swing någonsin har varit*. Bröderna Ljunggren som utgör duon har ett helt annat djup i musiken i och med sina rötter i jazzmusiken, samtidigt som de förstås har hämtat flera skopor inspiration från Bo Hansson. Arcadian Flowers, till exempel, är en fantastisk småjazzig proggrockorgelkakofoni.

Eftersom jag just har insett Trummor & Orgels storhet gör det mig extra glad att de kommer och spelar på Babel i Malmö den 22/1. Med sig har de Ebbot. Jag föredrar, som alltid, när Trummor & Orgel kör utan sång men gläds ändå av tanken på att se Ebbot på riktigt.

* Trummor & Orgel har dock inte lika fina omslag som Sagor & Swing.

Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat

Dagens mest intressanta musikfynd är Charanjit Singhs Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat. Charanjit Singh är en indisk musiker som bland annat gjort mycket musik till Bollywood-filmer och spelar en rad olika instrument. Intresserad av ny teknik införskaffade Singh sig en Roland Jupiter 8 och en TR-808-trummaskin. 1982 spelade han in tio traditionella indiska ragor på sin nya synth som ackompanjerades av ett basic discobeat på trummaskin. Resultatet är ett album hypnotisk acid house som föregick både Chicago- och Detroit-scenerna med ett par år. Det är kanske inte så mycket disco som titeln påstår, men det finns ett minimalistiskt Moroder-skelett under de modala utsvävningarna.

Det ansågs länge vara en myt att Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat överhuvudtaget existerade. Det trycktes bara upp ett par hundra exemplar på vinyl och endast ett fåtal har klarat sig fram tills idag. I år gavs dock albumet ut på nytt på cd och som mp3. Charanjit Singhs legendariska album är kanske mer intressant än genuint bra, men det är tveklöst fascinerande att det här soundet utforskades i Indien innan det ens hade slagit genom på USA:s och Englands nattklubbar. Synthesizing: Ten Ragas To A Disco Beat är obligatorisk lyssning för alla som är intresserade av elektronisk musik.

Odd Future Wolf Gang Kill Them All

I slutet av 1980-talet hade heavy metal-genren förvandlats till ett deformerat monster. Man hade gett upp försöken att chockera eller att kommentera samhället och kvar fanns bara tomma poser och yta. Det skulle krävas att grunge-musiken slog genom och dräpte det deformerade pudelmonstret och för det förtjänar faktiskt tråkband som Nirvana, Pearl Jam och Mudhoney tacksamhet. Liknelsen mellan hårmetal och hiphop har gjorts förut men har aldrig känts lika träffande som de senaste åren. Texterna har tappat sin attityd och rappen har ersatts av gnällig autotune. I princip de enda som har levererat de senaste åren är veteraner som Wu-Tang Clan, Jay-Z och Nas. Jay-Z hade inte helt fel när han rappade att 30 är det nya 20, men det var snart 5 år sedan och både Jay-Z och namn som Method Man (personlig favorit) och Ice Cube antingen närmar sig eller har passerat 40-strecket.

Allt var förstås inte bättre förr och det finns en del intressanta yngre förmågor, som J. Cole (ladda ned hans grymma mixtape gratis här), men den riktigt attitydstinna hiphopen har lyst med sin frånvaro. Det kanske är symptomatiskt för 2010 och paralleller kan dras till hela hipsterkulturens "ironiska rebeller utan agenda".

Med detta som bakgrund kändes mina första genomlyssningar av OFWGKTA-kollektivets (Odd Future Wolf Gang Kill Them All) skivor som ett hårt slag i magen. Tyler, the creators Bastard har dykt upp på en rad årsbästalistor och det är onekligen en sorts lyssning som jag har saknat. Bastard är långtifrån ett jämnt album och flera spår går knappt att lyssna på men Tyler, the creator har den där attityden av att jag-skiter-i-allt-och-spelar-nhl2010-med-dvärgen som fanns hos unga NWA eller Wu-Tang Clan. Tyler, the creator är bara 18 år och förvirrad, deprimerad, frustrerad, förbannad och allt annat som hör åldern till. Han rappar om tjejer han hatar, om sin pappa som han hatar, om sig själv som han hatar och han öppnar albumet med raden "this is what the devil plays before he goes to sleep" och att han "i cut my wrist and play piano because i'm so depressed" samtidigt som han flashar ett hakkors i videon. Tyler, the creator må vara omogen och politiskt inkorrekt men han är också en väldigt lovande rappare och producent med en röst som påminner mycket om DMX. Hans röst är grym på Orange juice (andraversen).

Jag blir lite rädd för tonåringarna i OFWGKTA som påminner om Terrace boys eller något av de andra barngängen i The Wire, men det är väl också det som en är en del av tjusningen. Straight outta Compton var inte precis ett mysigt vykort den heller. För de av er som inte har skrämts bort av det här finns samtliga av gruppens album och de olika medlemmarnas sologrejer alla tillgängliga för nedladdning på deras hemsida. Det är väldigt rough och omoget men det är också en välbehövlig gangsta-injektion i en genre som glidit långt bort från sina rötter.

Shahram Shabpareh

Det här är inte mycket till inlägg men jag kan inte hålla det för mig själv. Mannen på bilden (Shahram Shabpareh) ligger nämligen bakom dagens synthriff. Det är nog ingen vild gissning att han har hämtat inspiration från ledmotivet till en populär 80-talsfilm.

Jag har lyssnat alldeles för mycket på den här låten inser jag. Det är inte riktigt okej.

Our Park

Det händer inte speciellt ofta längre att jag köper fysiska skivor, men jag kände att Our Parks album If not for you var värd att göra ett undantag för. Our Park är en svensk jazztrio med sättningen piano, bas och trummor. Det är rytmiskt och svängigt snarare än introvert och svårtillgängligt. Albumet är döpt efter den Bob Dylan-tolkning som finns på skivan och Our Park gör även en cover på Don't think twice, it's alright och lyckas med konststycket att faktiskt få den att kännas angelägen och rolig. If not for you är bland de bästa svenska skivorna jag har hört i år.

Our Park - Grön Gubbe from Damien Priest on Vimeo.

# 196

Bergstaigasångare! Och den var dessutom bara 300-400 meter från vår lägenhet i centrala Malmö så det var ett tacksamt drag. Det kändes lite underligt att springa runt i en flock med 20-25 andra skådare mellan husen i Malmö och dra på sig oförstående blickar men det hade absolut sin charm.

Det är för övrigt första gången som en fågel jag kryssat hamnat i tidningen.

Datakärlek

Om indiespelen är den nya indiemusiken, och Ilomilo är indiens svar på tween, så vågar jag påstå att Digital: A Love Story är motsvarigheten till skunkdagböcker och Murakami-dyrkan. Det är den introverta, manusdrivna indien. Inte hålla picknick i parken och lyssna på hemmagjorda kassettband, utan sitta ensam framför en dator, tycka synd om sig själv och förlora sig i anonyma chatrum.

Det är det garanterat sötaste men också ett av de mest konsekventa och välgjorda spel jag snubblat över i år, och bjuder på en historia med några riktiga överraskningar. Spelmekaniskt knyter Digital: A Love Story an till den långa traditionen av textäventyr till PC som sträcker sig ända tillbaka till mitten av 70-talet. Interaktionen är därför väldigt begränsad och upplevelsen är helt linjär, men inramningen är så övertygande att det precis som i Phoenix Wright-spelen inte gör någonting att man bara har illusionen av ett val.

Digital: A Love Story utspelar sig i ett primitivt operativsystem från 1988, då det riktiga internet fortfarande är en galen framtidsidé och att sända datormeddelanden mellan privata användare är förbehållet hackers eller folk med väldigt stora resurser. Användaren, det vill säga spelaren, det vill säga du, registrerar ditt namn och ringer sedan upp ett autentiskt modem som piper och tjuter och brusar precis som 28/56K-modemen gjorde på nittiotalet. Därifrån ansluter du till digitala anslagstavlor genom att skriva in deras adresser manuellt. Här finns det lokala nätverket med hemtrevlig ton, där du snabbt får kontakt med likasinnade Emilia, och här finns riktiga nördkanaler som THE MATRIX där folk utbyter codez och warez och awesome gamez. Du kommer vidare i storyn genom att svara på folks meddelanden - text du aldrig får se eller skriva själv, bara se konsekvenserna av. På det sättet slussas du snabbt vidare i något som snart börjar likna en riktig konspiration.

Det är ett bevis på hur bra presentationen fungerar att det känns meningsfullt att skriva in siffrorna till nätverken fast man får göra det väldigt många gånger. Samma sorts kick från att ha fått ett vanligt textmeddelande känns igen från ca 1996 då jag anslöt till min första mIRC-kanal. Digital: A Love Story bygger mycket på nostalgi, men inte enbart för de som upplevde den här speciella BBS-kulturen från slutet på 80-talet. Det är en nostalgi för vem som helst som har en upplevelse av ett primitivare, mer oskuldsfullt internet. Illusionen blir komplett när man i små pussel får lista ut lösenord till mer svårtillgängliga nätverk, ladda ner uppdateringar eller rensa ut ett datavirus som förorenar hela desktopen med vita raster.

Det måste sägas att det här är ett väldigt monotont spel, där det är lätt att köra fast för att man inte hittar vad som triggar nästa steg i historien. Men ärligt talat är det också en del av charmen, och datorkrånglet och vilsenheten vägs mer än upp av ett fingertoppskänsligt manus. Om modemnostalgin eller kärlekshistorien inte räcker kommer i alla fall slutet på spelet att dränka hela din desktop i melankoli, och göra det mycket, mycket svårt att återvända till Windows/MacOS/Linux.

Digital: A Love Story går att ladda ner gratis här. Det tar ett par timmar att spela igenom och är värt mycket mer än den tiden.

Det stora Konfucius-priset

Till vänster dagens kanske roligaste och mest bisarra bild.

Som bekant är den kinesiska regeringen inte särskilt glada åt att Nobels fredspris gick till Xiaobo Li i år - en av de mest framträdande kämparna för mänskliga rättigheter i landet. Idag skulle priset delats ut till Li under ceremonin i Oslo, men eftersom han sitter i kinesiskt fängelse och inte kan ta emot det valde Nobelpriskommittén att hedra honom med en tom stol.

Kina har protesterat mot det här priset på ett flertal sätt sedan det utannonserades i oktober. Genom att smutskasta Norge, och nu senast genom att hota typ alla länder som skickar folk till prisutdelningen med att deras relation till Kina kommer skadas. Men den barnsligaste - och samtidigt väldigt, väldigt kinesiska - reaktionen har varit att skapa ett eget fredspris i protest, "Konfucius fredspris", vars allra första prisutdelning passande nog var redan igår!

Problemet var bara att pristagaren, Lien Chan, en äldre Taiwanesisk politiker, "aldrig hade hört talas om priset och inte hade några planer på att komma". Istället för att då lite smakfullt ställa ut en tom stol valde kommittén att ersätta Lien Chan med en rekryterad och lagom söt sexårig flicka som här stjäl strålkastarljuset och får ta emot en buckla och senare även en check på motsvarande ca 100000 kronor.

Hon verkar inte så pepp.

(Från The Economist: www.economist.com)

# 195

Alkekung (Alle alle) i Ystads småbåtshamn! En liten och extremt söt släkting till bland annat lunnefågel. Ett av mina mest fröjdefulla kryss på ett tag.

Som bonus på vägen hem behagade en tofscaracara (Polyborus plancus) flyga över vägen. Den hör egentligen hemma i Sydamerika men har rymt från någon djurpark och hamnat i Sverige i år. Den är förvisso inte kryssbar men det är en himla fin och exotisk syn.

Jag hinner inte skriva mer nu. Hejdå.

Tween är inte död, den har bara bytt format

Xbox live-spelet Ilomilo av Malmö-studion Southend är beviset på att twee-musiken har blivit interaktiv (Pandaland räknas inte!). Man spelar som två söta karaktärer (ilo och milo, utan versaler) som varje dag går och äter småkakor och dricker te i parken. Problemet är att parken varje dag byter utseende så att man måste lista ut en väg som låter de två mötas och ha sin picknick. På banorna kan man samla på sig olika saker, som polaroidbilder och vinylsinglar med nya spelbara låtar som heter saker som Cozy sofa och My and my paper plane. Det är musik som låter ungefär som Maher Shalal Hash Baz med dragspel, klockspel, flöjter, kazoo, visslingar och handklapp. Jag gillade framförallt när en flöjt spelar ett helt solo falskt med flit = många indiepoäng.

Det är så sockersött att man spyr lite i munnen, men det är också ett väldigt roligt pusselspel som blir bra svårt efter ett tag. Jag föredrar också estetiken framför den interaktiva hårdrockens. Jag gissar på att jag kommer att ha många av låtarna på hjärnan ett tag framöver.

Än så länge är ilomilo bara smygsläppt så för att ladda ned det, gå till den här sidan, klicka på knappen och använd sedan koden du får genom redeem code på din 360 så laddas demot ner.

Babysitting mama

Jag lägger till Babysitting mama på min lista över spel jag måste prova.

Bli en av oss, bli en av oss, bli en av oss

Jag fick det här mailet idag. Är det bara jag som uppfattar det som oerhört obehagligt?