Vecka 51: Viva Riva! (Kongo-Kinshasa, 2010)

Mamma, vad är detta?

Kongolesisk action från 2010 om... äh, läs Kantorns text bara.

Men varför, pappa? 

Det går inte att komma djupare in i Afrika än Kongo. Filmen var en hit i både Kongo och i flera andra afrikanska länder. Not so much i resten av världen...

Kantor Wilhelmsson suktar efter svaren:

1. Vilken dude var egentligen coolast i den här filmen?

Lätt lesbiska militären.

2. Vilken skulle vara den bästa anledningen att turista i Kongo?

Virunga nationalpark! Savann, tropisk regnskog och snötäckta berg i samma område. En av de största populationerna av vilda bergsgorillor finns där!

3. Det här är den andra afrikanska filmen i rad som varit fixerad vid stora bilar och brottsliga män. Vad har du att säga till försvar för centralafrikas finkultur?

Kongo-Kinshasa är landet som gav oss ett av världens officiellt fetaste band - Staff Benda Bilili. Räcker det för att släta över Viva Riva? Jag känner att jag är ute på väldigt tunn is om jag drar paralleller mellan homoförbuden (ja, det diskuteras även i Kongo-Kinshasa) och de extremt heterosexuella alfahannar som gestaltas i filmerna.

Kantor Wilhelmsson berättar:

Mitt i det fulaste Kongo finns en man som heter Riva. Livet är ett party för honom. Han festar runt, ligger med horor och stjäl bensin från farliga banditer istället för att försörja sina föräldrar och fyra syskon. Men en dag går han över gränsen. Banditen César, en cool men farlig man i vit hatt och kostym, blir förbannad och hämndlysten när Riva stjäl hans leverans. César bestämmer sig för att ha ihjäl Riva och alla random människor han hittar på vägen.

Under tiden är Riva fullt upptagen med att förälska sig i Nora, en snygg tjej vars främsta meriter är att ha rött hår, dansa utmanande och vara ihop med ett svin.

Riva är trött på vanliga knull, berättar han för sin kompis. "Jag har legat med kvinnor från byn i tio år. De hade slappa bröst. Det var hemskt."

Men Nora besvarar inte hans inviter. Hon fortsätter vara tillsammans med svinet Azor, som dock råkar tappa bort hennes vigselring. Där går gränsen! Nora kastar bort sin värdighet och ger sig själv åt Riva, som smugit sig in i Azors villa och fram till Noras fönster. Precis som Aladdin gjorde med prinsessan Jasmine, om Aladdin dessutom hade gett henne cunnilingus.

Här zonade jag ut en stund... Men vänta! César och hans gäng har ihjäl Azor nu. De har hittat Riva. Nora är på rymmen. Streetsmarta Pojken och Mystiska Modersgestalten kan inte hjälpa Riva längre. Den enda som kan hjälpa honom är Lesbiska Militären, som tar saken i egna händer och skjuter ner samtliga skurkar på skärmen. Bara Riva verkar överleva. Vad skönt. Men det är fortfarande tjugo minuter kvar av filmen.

Riva går hem till sin familj och slåss med sin fosterpappa. Inte så konstruktivt. Under tiden hinner skurkarna resa sig upp och glömma bort sina fatala skottskador. "Vi måste bli mer hänsynslösa från och med nu" säger de i samförstånd. Mycket riktigt. De börjar jaga Riva och Lesbiska Militären. Nora tog pengarna, åkte för att återförenas med sin pappa och skrevs ut ur manuset. Det var väl bäst så.

Skurkarna hinner ifatt. Rivas kompis förråder honom, tror jag. Lesbiska Militären blir nerskjuten. Skurkarna sticker med bensinen, men Lesbiska Militären använder sin sista suck för att skjuta på lastbilen och allt exploderar.

Vad händer med Riva? Han blir uppeldad av en skurk och brinner levande till döds. "Livet är fortfarande gött", säger han med ett skratt innan han dör. Oklart varför. Detta får publiken fundera på under eftertexterna.

Men precis innan ridån går ner kommer Streetsmarta Pojken till olycksplatsen. Alla är döda, men Lesbiska Militärens stora SUV står fortfarande kvar.

Streetsmarta Pojken sätter sig i framsätet och ler. "Vilken bra bil", tänker han.

Ballonfighter kommenterar:

Det enda jag kan och behöver säga är att Kantorn inte hittat på ett enda ord.

Statistik:
Bechdeltestsresultat: Förvånande nog godkänt! Med nöd och näppe, men ändå.
Kongos Beyoncé: Ja, Manie Malone.
Sensmoral: ?
Övernaturliga händelser som det inte görs någon grej av: minst 1
Vågade sexscener: Ja (cunnilingus genom galler till exempel)
Problematiserande av prostitution: Eh, vad menar du?

Vecka 50: The Raid: Redemption ("Serbuan maut", Indonesien, 2011)

Vad är detta?
Indonesisk actionfilm från 2011 om en militärstyrka som ska infiltrera ett stort hyreshus fullt med gangsters.

Varför?
Indonesien. 7.5 på IMDb. Kantorn hoppades på fyndigt manus eller spännande regi eller både och.

Kantorn frågar Orpon: Vad Är Det För Fel På Oss Edition: 

1. Hur långt hade du gått för att slippa betala hyra? Dödat någon? Slagit någon i ansiktet? Satt ett tuggummi på någons dörrhandtag? 
Jag hade nog kunnat slå någon i ansiktet. För att få gratis hyra i resten av mitt liv hade jag kunnat tänka mig att ligga med en rik gammal tant en gång i månaden. Hellre det än att jobba på ett kontor liksom.

2. Avsluta följande mening. "The Raid: Redemption" hade en stark indonesisk karaktär, som bäst kom fram i... 
... de gälla mansskriken och den totala frånvaron av kvinnor. Nej, den gravida kvinnan utan repliker som syntes i drömska tillbakablickar gills inte!

3. Den här filmen innehåller ju väldigt många människor som slåss. Hade det inte varit roligare att titta på en film där en himla massa underliga djur slogs? Gör en topp tre över de roligaste fighting-djuren. Kampfisk är fusk. 
Jag vet inte om det hade blivit roligare i längden. Slagsmål går inte variera att så värst mycket. Min favorit bland djuren är blåmes vs. påfågelöga (fjärilen alltså) för det oväntade resultatet. När jag var liten brukade jag hämta pissemyror och sätta ner dem bland de vanliga svarta myrorna och se på när de slogs. Det var väldigt roligt tills jag fick dåligt samvete för resten av mitt liv. Sist säger jag krabbor för allt krabbor gör är instant comedy.

Orpon har åsikter: Inte Min Kopp Med Te Edition: 

Ja, vad fan ska man säga? Jag visste att The Raid skulle vara våldsam, men jag hade hoppats på något i stil med Tropa de elite och att våldet skulle vara motiverat. Men nej, här finns inget djupare än det som står efter "Vad är?" i inledningen av det här inlägget. Det är brutalt våld bara för det brutala våldets skull. The Raid är en film för lågbegåvade män som inte vill ha någon töntig handling eller intrig - en film för de där männen som ber sin fru att ropa på dem om det kommer en biljakt på TV. Bilentusiasterna har The Fast and the Furious, våldsentusiasterna har The Raid: Redemption.

The Raid: Redemption får instruktionerna till bokhyllan Billy att framstå som ett litterärt mästerverk. Jag överdriver inte när jag påstår att Call of Duty har mer välutvecklade karaktärer. Det finns i princip ingenting bakom våldet som gör filmen intressant. Om man gillar slafsig action och tight slagsmålskoreografi så levererar filmen oavbrutet. Personligen får jag inte ut mycket mer än några "oj, det där såg ut att göra ont". Jag hade lika gärna kunnat kolla sändningar från hoppreps-VM.

Kantorn har åsikter: Allt Detta Våld I Samhället Edition: 

Att spel gärna vill vara film har blivit en klyscha. Det är inte lika ofta jag ser en film som fullt ut beter sig som ett tv-spel. Hyreshuset som militärpolisen infiltrerar i The Raid: Redemption har tjugo våningar, men det kunde lika gärna ha varit tjugo nivåer i en actionbana. Slagsmålen är som hämtade ur ett gående beat'em-up, typ Double Dragon eller Dynamite Cop. Själlös klubbmusik dunkar på medan underhållningsvåldet pågår och pågår. I vissa scener kan jag nästan se knappkombinationerna framför mig på skärmen. Skillnaden är bara att spel brukar vara kul. 

Jag riskerar att dissa en hel genre här, men okej: The Raid: Redemption är inte en film för vuxna människor. Det är en film som 15-åringa wannabe-alfahannar ser och tycker är asball. Det är en film som man fastnar framför klockan halv två på ett hotell i Amsterdam för att man har suttit i en flygstol hela dagen och är för trött för att sova.

Det märkliga är att det hade kunnat mjölkas bra dramatik ur det här upplägget. Skurken i hyreshuset har kameror på varje våning och telekom-centraler vid varje dörr. En mer spännande film hade lekt med detta och låtit militärerna använda list och fantasi för att överlista systemet. Vad de gör är att hugga sig igenom ett golv vid ett tillfälle. Resten av filmen är ändlöst, tröstlöst, meningslöst våld. The Raid: Redemption är som Oldboy fast utan story eller spänning eller tematiskt innehåll. Karaktärerna är fullständigt utbytbara och fungerar bara som dockor i ett långt krockkuddetest. Deras motivationer kunde inte vara sämre uppbyggda.

Förlåt, men jag förstår inte poängen. Kanske är det så att jag inte förstår hela genren heller. Hur kan den här filmen ha 7.5 på imdb? Varför vill man titta på män som pucklar på varandra i en lång, gråtonad, monoton svit av stön och sprutande blod? Vad är nöjet i det? Varför anses såna här filmer vara "en adrenalinkick"? Är folk djur?

Statistik:
Komplexitet: 3%
Kill count: 100-200 äh vem bryr sig
Kamerafilter: Lila. VARFÖR?!

Vecka 49: Nairobi Half Life (Kenya, 2012)

Vad är detta? Kenyanskt drama från 2012 om en lantis som vill bli skådespelare och beger sig till Nairobi för att förverkliga sina drömmar.

Varför? Vi behöver fler filmer från Afrika! Nairobi Half Life såg ändå okej ut på screenshots.

Kantorn blåser ut ljusen på sin födelsedagstårta och önskar att han får svaren på följande frågor:

1. Vilka är de tre vidrigaste samhällena du sett porträtteras på film? Och vilken plats kommer Nairobi på? Vi har fått inblick i några riktigt vidriga samhällen bara under det här filmprojektet. Iran (A separation) och Saudiarabien (Wadjda) var vidriga i sin kvinnosyn och med sina opraktiska, religionsbaserade lagar. Jag skulle säga att Nairobi/Kenya hamnar på tredje plats efter de två, men jag har en film från Afghanistan kvar på listan över filmer vi ska se i år och jag gissar att den kan bräcka allt i vidrighet.

2. Vilken sorts tv-spel hade varit mest spännande om det var förlagt till Nairobi? Säg inte GTA för då börjar min hjärna gråta.
Visst utspelar sig delar av ett Halo-spel i Kenya och rentav i Nairobi? Men vi hatar ju Halo så det räknas inte. Jag hade gärna sett ett ångestladdat överlevnadsspel med inslag av vardagslidande. Tänk dig en blandning mellan I am alive-konceptet och Cart life.

3. Hur många afrikanska länder kan du utan hjälp eller statsgränser hitta på en karta?
Jag var tvärsäker på ungefär 25. På ett kartquiz fick jag 33 första försöket-rätt av 50. Det är väl ändå pretty fly for a white guy? Det är småstaterna i gyttriga västafrika som är svårast.

Kantor Wilhelmsson kantorar sig:

Efter "En man som skriker" och glimtar från "Last flight to Abuja" tar det emot att sätta sig ner och se en afrikansk film igen. Besvikelsen blir så mycket större när den gäller ett ballt men fattigt u-land än när den drabbar dryga fransoser eller meningslösa kineser.

Men Nairobi Half-Life är en klart godkänd rulle, enkel och helhjärtad. Historien om unge Mwah som vill bli stjärna i storstan är inte så originell, och manuset kanske inte hittar de mest subtila vinklarna på den, men det är ett berättande som fungerar och ett stadsporträtt som känns ärligt.

De bästa filmerna i de här projektet har fungerat lika mycket som sight-seeing. Oavsett om det gällt Colombias fantastiska vildmark eller de stiliga men otäckt kalla gatorna i Saudiarabien har filmerna gett mig nya upplevelser av obekanta delar av världen.

"Nairobi måste verkligen vara jordklotets absoluta rövhål" tänker jag när eftertexterna rullar här. Ändå är jag glad att jag fått ta del av staden, utan förenklingar eller försköningar. Det är helt klart värt en genomsnittlig film för att göra den erfarenheten.

Balloonfighter lägger sig på ribban och välter hela ställningen:

Ju längre in i filmprojektet vi har kommit desto svårare har det blivit att hitta filmer som uppfyller våra kriterier. Vi söker efter filmer som är:

1. Nya för oss båda
2. Gjorda i ett för projektet nytt land
3. Verkar intressanta på något sätt
4. Går att få tag på
5. Går att få tag på undertexter till

Afrika är, inte helt oväntat, den kontinent som har haft svårast att uppfylla dessa kriterier. På Youtube finns en rik flora av nigerianska Nollywood-filmer, men man står inte ut i 1½ timme med en film filmad med Nokia 3110 och med skådespelare som lärt sig allt de kan av att studera Äkta människors skådespelarensemble.

Kenyanska Nairobi Half Life är en av få afrikanska filmer som uppfyllt våra kriterier. Trots det var mina förväntningar väldigt lågt ställda. Jag fruktade en ny En man som skriker. Just därför blev jag också väldigt positivt överraskad.

Nairobi Half Life är knappast en jättebra film, men den har en ganska sympatisk story, en hyfsat charmig huvudkaraktär och ett stundtals fint och medvetet foto. Utförandet är inte det bästa, men det märks ändå tydligt att det är en inspirerad och ambitiös film. Det är också en film som får mig att aldrig vilja sätta min fot i Nairobi. Det är möjligt att filmen har producerats med syftet att fungera som antiurbaniseringspropaganda i Kenya, men den är helt klart sevärd för att få en liten inblick i det kenyanska samhället.

Statistik:
Turistbroschyrskänsla: 12%
Civilkurage hos befolkningen: 2% 
Soundtrack: Ganska mysig kenyansk hiphop
Vanligaste yrke: Biltjuv
Polis: Va?
Genomsnittligt BMI för kvinnor: 35
Genomsnittlig BMI för män: 15

Veckans förfilm: Braids on a bald head (Nigeria, 2010)

Vad är detta? Nigeriansk kortfilm om en bicurious kvinna med en kass make.

Varför? Någon, någonstans, påstod att den skulle vara fin och den har fått lite priser på afrikanska filmgalor.

Kantorn undrar:

1. Hur skulle "Blå är den varmaste färgen" slutat om den utspelade sig i Nigeria?
Blodigt... :(

2. På vilket språk låter gnolande finast?
Luganda, som bland annat talas av den judiska minoritetsbefolkningen abuyadaya i Uganda. Lyssna på Phyllis Nafuna till exempel.

3. Du har fått 3 miljoner dollar i budget för att höja kvaliteten på denna film på något sätt. Vad gör du? Obs! Du får inte förlänga speltiden.
Specialeffekter! Jag tror att några explosioner hade livat upp kemin mellan karaktärerna. Alternativt kunde man ha använt ansikts-CGI för att ge dem lite inlevelse.

Balloonfighter waäh waäh:

Länderna i centrala Afrika är knappast kända för sin humanistiska syn på homosexualitet. Braids on a bald head ska ha en eloge för att den vågar ge sig in på de för regionen extremt känsliga ämnen som kvinnlig sexualitet, homosexualitet och olyckliga äktenskap. Tyvärr är inte genomförandet något vidare. Skådespelarna är kassa och filmen hinner aldrig bli spännande under sina 25 minuter. Det känns som ett okej projekt av en filmskolestudent men inte mer än så. Jag borde inte rycka på axlarna och säga "jaha, det var det" åt en film som handlar om något så viktigt, men det är faktiskt inte mitt fel att jag gör det.

Kantor Wilhelmsson zum zum:

Jag har inget att tillägga.

Vecka 48: La vie d'Adèle ("Blå är den varmaste färgen", Frankrike, 2013)

Vad är detta?
Fransk kritikerrosad kärlekshistoria från 2013. Och bioaktuell!

Varför?
Den verkade bra.

Balloonfighter undrar:

1. Hur hade du som regissör gjort för att få ut så bra prestation som möjligt av dina skådespelare? Morot eller piska?
1. Piska. 2. Piska. 3. Piska. 4. Morot. 5. Piska. 6. Pis...nej Morot. 8. Piska. 9. Piska.

2. Den här filmen har 10 minuter långa och väldigt grafiska sexscener. Var fan går gränsen för porr egentligen? Existerar genren porrdrama?
Gränsen för porr går väl när scenerna inte längre bottnar i det känslomässiga eller artistiska, i storyn och dess uttryck, utan bara blir runkmaterial. Gränsen är hårfin här men jag tycker filmen klarar den.

3. Om du hade orkat färga ditt hår och skägg - vilka färger hade du valt?
Vitt!

Balloonfighter tycker grejer och sådär: 

På pappret är Blå är den varmaste färgen en konventionell historia om kärlek och om att hitta sig själv. Det borde egentligen inte hålla för en tre timmar lång film.

Blå är den varmaste färgen är en av de mest närgångna filmer jag har sett. Kameran smyger sig så tätt inpå huvudpersonen Adèle när hon sover att man ser dreggel i mungiporna och fokuserar alldeles för nära och för länge på människor som äter och blir slabbiga runt munnen. Och inte minst: de långa och mycket... grafiska sexscenerna. Till en början är det avskräckande, men efter ett par timmars närkontakt med Adèles framtänder och underliv så har man vant sig.

De flesta regissörer skulle antagligen kapa 1-1½ timme av Blå är den varmaste färgen. Handlingen skulle knappast behöva mer tid än så egentligen, men det skulle vara på bekostnad av filmens tempo och karaktärernas känsloliv. Jag hade definitivt varit mer distanserad och blasé om filmen hastat vidare till nästa händelseutveckling istället för att fokusera på en karaktär som gråter äckligt i 10 minuter. Man hade antagligen också gått miste om de klassaspekter som förekommer i filmen om man gjort den kortare.

Efter att Blå är den varmaste färgen släppts har det uppstått dispyter mellan Abdellatif Kechiche och de två huvudrollsinnehavarna Léa Seydoux och Adèle Exarchopoulos. Skådespelarna anklagar Kechiche för att vara sadistisk och ha drivit på dem alldeles för hårt och bland annat fått dem att ägna 10 dagar åt att spela in väldigt utlämnande sexscener. Säga vad man vill om hans metoder, men han har onekligen lyckats pusha sin skådespelarensemble till bra och trovärdiga rollprestationer.

Blå är den varmaste färgen lämnar mig lite förvirrad. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och under större delen av filmen ville jag ta några kliv tillbaka och hålla mig på ett tryggare avstånd till karaktärerna. Men eftersom Blå är den varmaste färgen fortsatte att hålla mig som tittare alldeles nära sina karaktärer alldeles för länge så blev jag också tvungen att lägga min egen obekvämlighet åt sidan.

Kantor Wilhelmsson tycker ännu mer grejer:
Några dagar efter att jag sett Blå är den varmaste färgen känner jag mig fortfarande lite omskakad av den.

Nej, omskakad är fel ord - påpucklad är bättre. Jag känner det som att jag varit i slagsmål och det fortfarande ömmar i lederna och suger i maggropen.

För Blå... är framför allt en fysisk film, en utmattande intim historia om kärlek och åtrå. Över hälften av speltiden är närbilder, åtminstone känns det så. När filmen är slut kan jag de båda skådespelerskornas ansikten (och framtänder) utan och innan. Det är tårar, kyssar, snor, sex och ett stort antal matscener som får mig att nästan rygga från filmduken.

Det här hade kunnat bli köttig känsloporr utan substans, men Blå... balanserar upp det kroppsliga med en annan historia, en story om klass och referensramar. Adéle kommer från en enkel bakgrund. Hennes pappa kallas skämtsamt för "köttfärskungen" och tycker det är viktigt att ha ett stadigt jobb och en partner. Emmas familj tillhör en överklass som omger sig med konst, äter ostron till middag och anser att man gärna kan fundera 10-15 år på hur man bäst uttrycker sig i livet.

Förutom någon enstaka klumpig eller larvig scen (när folk diskuterar kvinnans förmåga till sexuell njutning samtidigt som de slörpar i sig spaghetti) har filmen en behärskad känsla för vardagsprat och personkemi. Den är ofta rolig och sällan mindre än charmig, även när karaktärerna diskuterar Sartre. När klasskillnaderna börjar bryta igenom och dominera historien känns det därför genuint och förtjänat.

Blå... är tre timmar lång men slösar förvånansvärt lite av sin långa speltid. Den glömmer gärna bort hela storytrådar för att den är så uppe i det fysiska, i känslan som händer nu och gör ont. Jag kan tycka att vissa av sexscenerna är på gränsen till våldförelse på tittaren, eller att Adéle är lite för lam för att vara huvudkaraktär, men Blå... som helhet är en film med självförtroende och övertygelse som förtjänar tiden du ger den.

Statistik: 
Kroppslighet: 100%
Vackra landskap: 0%
Genomsnittligt avstånd till filmkameran: 30 cm
Bra musik: Ja, steel drums och Mozarts klarinettkonsert!

Vecka 47: Ve stínu ("In the shadow", Tjeckien 2012)

Vad är detta?
Tjeckisk noir-deckare från 2012 om en ensemble människor utan personligheter.

Varför?
Kombinationen av noir, Tjeckien, 1950-tal och övervakningssamhälle lät spännande och borde ha kunnat ge upphov till riktigt fint foto.

Kantorn kastar ur sig frågor:
1. Nämn tre karaktärer från andra filmer, spel, serier etc. som man hade kunnat kasta in i den här filmen för att göra den lite mer spännande.
Ralph Wiggum, betjänten James från Grevinnan och Betjänten, The Log Lady.

2. Vad är det mest dramatiska med päronbrandy?
Att det är som helt vanlig brandy, fast med det där lilla extra som gör det helt rimligt att tonsätta med extremt dramatisk orkestermusik.

3. Har du sett någon riktigt bra noir-film?
Räknas Kommissarie Palmun? Annars vet jag inte. Är inte noir lite töntigt? Vi kanske kan undersöka detta under... nästa år.

Kantorn blablablabla: 

"Vad kan en man vara beredd att offra i rättvisans namn?"
Detta är centralfrågan i "In the shadow", en mördande tråkig film där karaktärerna är så allvarliga och hemlighetsfulla att jag vill slå dem i ansiktet med en gädda. Vakna, filmen! Jag lyckas inte engagera mig hur hårt jag än försöker. Samtliga scener är hämtade ur Humphrey Bogarts patenterade slumpgenerator, där den sluge mannen med hatt säger något slugt till en annan slug man med en slug hatt, som i sin tur säger något hotfullt till en sträng polis som ser ut som en bulldog. Långa svarta skuggor faller över samtliga medverkande.

Problemen är många och filmen ger en gott om tid att fundera på allihop. Storyn har till exempel inget driv. Om man ville göra en genuin noir-thriller hade den åtminstone behövt vara lite spännande. Soundtracket är krystat dramatiskt hela tiden. Plattityder regnar över manuset. "Saker är inte alltid som de verkar" säger en av karaktärerna åtminstone tre gånger. Utseendet är märkligt okonstnärligt, varenda miljö ser ut som en livlös studio där alla ytor är polerade och rena.

I centrum för hela historien står Jarda, polismannen utan själ och motivation. Vad är det som driver honom? Varför gör han de saker han gör? Vilken musik gillar han att lyssna till? Ingen vet. Inga close-ups hjälper. Jarda är en småful storyleverantör som går runt mellan spegelblanka spårvagnar, vindlande trapphus och tomma gator och yttrar pliktskyldiga repliker. Ingen ska behöva följa med honom på den urtråkiga resan.

Balloonfighter blablablabla: 
In the shadow pissar på mina förväntningar (läs "Varför?"). Jag hade hoppats på en tät och paranoid noir-deckare i ett kommunistiskt övervakningssamhälle, men fick nöja mig med en ofokuserad historia om... ja, jag vet i fan. Jag hade också hoppats på ett snyggt foto i regniga och gråa östblockmiljöer men fick istället se fult belysta studiokulisser. De hade lika gärna kunnat vara gjorda i wellpapp.

Min teori om varför filmen heter som den gör är för att allt intressant som händer sker utanför bildrutan. Det händer trots allt en del spännande saker i In the shadow, eller kanske snarare i Tjeckien under tiden filmen utspelar sig, men filmen väljer att fokusera på det vardagliga och tråkiga istället. Det är lite som motsatsen till GTA5. I GTA5 kan spelaren växla mellan tre olika karaktärer. När det för tillfället är slut på uppdrag hos en karaktär så kan man växla till någon av de andra. På samma sätt fungerar det i In the shadow - fast tvärtom. Så fort man börjar hitta fragment av engagemang för en karaktär så väljer filmen genast att fokusera på något helt annat. När huvudpersonen Jardas fru blir misshandlad och hamnar i koma får vi istället se när Jarda handlar påskliljor. Och nej, det finns ingen dramaturgisk poäng i det upplägget. Regissören David Ondříček är bara slarvig och dum i huvudet.

Föreställ er att ni är på plats när Berlinmuren rivs, men står med ryggen till och missar allt. Så känns det att se In the shadow.

Bonusinfo: In the shadow vann 9 av 15 priser på den tjeckiska filmgalan. Jag tror att vi kan dra slutsatsen att Tjeckien inte är något bra filmland.

Statistik: 

Röd tråd: Vad för slags tråd? Sytråd eller koppartråd? Apropå koppar, jag älskar kaffe. Visste du att Brasilien producerar mest kaffe? Jag låg med en tjej från Brasilien en gång. Hon älskade gulliga hundvalpar. Jag gillar bara labradorer. Jag hade en labrador som hette Stefan, efter min morfar. Han var snickare. Just det, vad var det du frågade nu igen?
Östblocksstämning: 7%
Smuts: 4%
Karaktär: 3%
Nyskapande: 0%
Tonläge: Gravallvarligt

Vecka 46: The Secret of Kells ("Pojken med diamantkalsongerna", Irland 2009)

Vad är detta?
Tecknad film från 2009 om historien bakom Irlands nationalklenod "Book of Kells". Handlar även om att det är viktigt att rita och vara modig och sånt.

Varför?
Den tecknade stilen såg helt fantastisk ut!

Balloonfighter ringer en vän och frågar:

1. Vilket övernaturligt väsen hade du helst umgåtts med?
Kentaurer. Jag skulle bara bombardera dem med frågor om hur det är att vara häst.

2. På en skala mellan humla och regalskeppet Vasa - hur barnvänlig var den här filmen?
Ett större akterfartyg, får jag nog säga. Det blev rätt så mörkt mot slutet...

3. Vilken metod hade du valt för att hejda en invasion av vikingar?
Sitta och spela cembalo tills de blir frälsta av fransk barockmusik. Alternativt smitta dem med något lämpligt virus eller skadedjur som man själva gjort sig resistenta mot. Annars har jag hört att det funkar rätt bra att träna upp en armé att använda till självförsvar. 

Balloonfighter målar alla färger i en vind:

Alla känner väl till att keltiska biblar är sjukt snygga. The Secret of Kells handlar om ett av de mest kända verken och gör ett hedervärt försök att införliva den keltiska bibelestetiken i en modern animerad film. Bakgrunder och landskap är stundtals fantastiskt fina med sina klara färger och symmetriska mönster, men karaktärsdesignen skär sig ofta groteskt mot resten. Under ett antal sekvenser är filmen dock en fröjd att titta på.

The Secret of Kells imponerar knappast med sin handling och röstskådespeleriet känns nästan barnprograms-off. Kombinationen av superkristna munkar och irländsk skogsväsen känns inte heller helt rimlig. Ena sekunden föraktar munkarna hedniska väsen för att i nästan hänga med en älva som om det vore helt naturligt, för att i tredje sekunden säga åt älvan att "hallå det finns ju inte troll, det är bara hedningar som tror på sagoväsen!".

The Secret of Kells är rätt fin att titta på helt enkelt, men inte mycket mer än så. Jag saknar dessutom en dubbning på iriska!

Kantor Wilhelmsson tror han äger jorden som han står på: 
Jag hade höga förväntningar på The Secret of Kells - någonstans i området "en irländsk Princess Mononoke". Måste säga att jag blev lite besviken. Det visuella är förstås väldigt klipskt och klurigt och dekorativt och filmen har en uppsjö av bländande effekter, men tyvärr inte mycket till story. Jag förstod aldrig vad poängen med den där boken var, eller hur den skulle rädda samhället. Det kanske är underförstått om man är irländare och betraktar den som en dyrgrip.

Men framför allt är The Secret of Kells en film som lagt allt krut på sin presentation. När jag tittade på den fick jag ibland känslan av att navigera runt i en superintrikat websida i flash, med ugglor och möss som springer runt muspekaren och submenyer som kastar rödblå mosaik över footern. Vissa perspektivbyten är hisnande, som när huvudpersonen slåss mot en Tron-ål i ett abstrakt mörker. Men karaktärerna blir aldrig lika tredimensionella, vilket gör utseendet lite tröttsamt efter ett tag. Sluta ornamentera varje minsta grej och ge mig ett spännande innehåll istället.

Imorgon kommer jag ha glömt den här filmen, men jag ger den ändå stilpoäng för att 1) se ut som den gör 2) bli riktigt olämplig för barn i slutet. Det är ändå sällan man får se...

(SPOILERS COMING UP!)

...en tecknad massaker.

Statistik: 
Symmetri: 85%
Konsekvent kristendom: 16%
Karaktärsgestaltning: 2D
Riverdance: Nej
Sensmoral: ?

Vecka 45: "Et maintenant on va où?" ("Where do we go now?", Libanon, 2011)

Vad är detta? Libanesisk dramakomedimusikalrevy om en religiöst splittrad by som är omgärdad av minfält där kvinnorna försöker undvika att konflikter bryter ut.

Varför? Rolig premiss! Dessutom intressant med filmer regisserade av kvinnor från muslimska länder (se även Den gröna cykeln).

Kantor Wilhelmsson frågar Orpon: 
1. Vilka är de tre bästa anledningarna till att starta krig?
Tristess (första världskriget), för att sporra framtidens film- och tv-spelsindustri (andra världskriget), för att man är avundsjuk på att någon annan har en gyllene stol (War of the golden stool, 1900).

2. Libanon var under sin ekonomiska storhetstid känt som "Mellanösterns Schweiz". Dessförinnan var det en del av det ottomanska riket och landet ligger även nära mänsklighetens vagga. Vad får du för intryck av landet idag? Skulle du vilja besöka det?

Jag har faktiskt varit lite sugen på det! Jag har läst att det är mellanösterns enda demokrati och verkar vara ett av få någorlunda säkra länderna i regionen (tillsammans med Israel som vi ju redan har besökt). Det verkar finns många fina gamla städer och fet natur. Bra fågelliv också. Och hyrax!

UD avråder dock från att besöka delar av Libanon, så det får nog vänta.

3. Ge ett exempel på en musikalfilm som inte är dålig. Obs! South Park räknas inte.
Singin' in the rain är ganska rolig med sin skyhöga ADHD-faktor.

Kantor Wilhelmsson stirrar hålögt framför sig:

"Where do we go now?" - på svenska dåligt översatt till "Vad gör vi nu?" - har ett mycket angeläget ämne att berätta om. I en liten by i Libanon, isolerad av minfält, lever kristna och muslimer lyckligt sida vid sida. Men när inbördeskriget bryter ut i landet tilltar spänningarna även i byn, de två religiösa grupperna börjar anklaga varann, skuldbeläggandet trappas upp och till slut är ett blodbad nära.

Det är en konflikt som griper rakt in i verkligheten och är lätt relatera till. I dagens Sverige går det snabbt att hitta paralleller. Jag pratade bara ikväll med min roomie om hur man egentligen ska bemöta människor som drivs så hårt av sin religion/världsuppfattning att de demoniserar alla som inte delar den. 

Den här filmen har i alla fall en bra universallösning: Låt ett gäng smarta tanter dupera männen så att de inte krigar! En av tanterna kan fejka närkontakt med Gud medan de andra gömmer karlarnas vapen. Funkar inte detta, distrahera dem med snygga prostituerade. Om ingenting annat fungerar, droga dem med haschbullar!

"Where do we go now?" har ögonblick av djup sorg, scener som verkligen vill säga något om mänsklig grymhet och hämndlystnad. Sedan är det som att filmen byter kanal och blir en tecknad serie. Karaktärer börjar sjunga sina repliker, klippningen blir kitschig och hurtig, tanter drar fula vitsar. "Where do we go now?" går långt med sina könsstereotyper: kvinnorna är starka och råa, männen kåta och dumma och faller för vilket lurendrejeri som helst.

Jag har ingen aning om vad jag ska tycka om allt det här. Jag fattar inte riktigt hur man kan ta ett så livsviktigt material och punktera det med revykomik och såsiga musikvideor. Är det kanske en kulturell grej? Borde jag ha mer förståelse för det arabiska sättet att göra film? Är allt bara en del av filmens tema - att uppfostra oss till en förlåtande hållning gentemot saker vi inte förstår?

Balloonfighter fiser ur munnen:

Oj, den här filmen var inte alls som jag hade väntat mig - men vem hade kunnat vänta sig en film som var så lynnig i tonen som den här? Jag lockades av premissen med en by omgärdad av minfält och full av religiösa spänningar. Det är en intressant utgångspunkt, men Where do we go now? vinglar omkring som en alkis och verkar inte veta var den hör hemma.

Ena stunden är sorgen avgrundsdjup för att i nästa slå över i musikal där sjungande kvinnor bakar haschkakor till sina män för att de inte ska börja bråka med varandra (sic!). Sällan har en film varit lika oberäknelig i sitt anslag som den här. Som mörk komedi tror jag att filmen hade kommit till sin rätt. Som manodepressiv revymusikal? Nja.

Trots - eller tack vare - det så hade jag aldrig tråkigt under filmen och det är alltid nåt. Samtidigt blir jag milt provocerad av libanesiska män är djur-budskapet. Det är lite som en omvänd Lysistrate. I Lysistrate försöker kvinnorna få sina män att sluta kriga genom att vägra ligga med dem, i Where do we go now? hålls männen fogliga genom att serveras haschkakor och ukrainska prostituerade.

Statistik:
Könsstereotyper: 94%
Tvära kast: 83%
Normala samtal mellan män och kvinnor: 4%
Luftfuktighet: 2%
Bechdel-testet: Underkänt
Awkward dans: Ja

Vecka 44: In darkness (Polen, 2011)

Vad är detta: 
Förintelsefilm från Polen från 2011 om en man som hjälper judar att gömma sig i kloakerna.

Varför: 
Jag gillade titeln. Kloaker lät spännande. Tro det eller ej, men förintelsen är outforskat material för detta filmprojekt.

Balloonfighter undrar detta och mycket mer:  

1. Vilka tre grejer hade du tagit med dig om du varit tvungen att flytta ner i kloakerna? 
Ett litet cembalo, en stämnyckel och en tjock bok med barocknoter. Om dessa tre får räknas som ett "cembalopaket" hade jag tagit med mig detta paket, en tandborste och en skön madrass. Fast då saknas i och för sig en pianopall... Det hade nog blivit svårt för mig att bo i kloakerna.

2. Har polackerna rätt - är vokaler onödiga tidstjuvar? 
Va?

3. Kan du komma på en annan film som innehåller lika mycket kloaksex?
Nej! Det känns som ett outforskat ämne överhuvudtaget.

Balloonfighter tycker att ni bör veta:  

Till skillnad från Kantorn har jag svårt att komma på något att säga om In Darkness, svårt att hitta något nytt perspektiv på en film som handlar om förintelsen. Alla vet vi redan att det inte var särskilt kul o va jude under andra världskriget. In Darkness gör dock ett hyfsat jobb med att påminna oss om den saken.

In Darkness gör ungefär samma sak som Schindler's list. Den skildrar mänskligheten från sin mörkaste sida och hyllar de människor som vågar trotsa all rädsla och göra det rätta. Det är ett klassiskt upplägg och därför också förutsägbart.

In Darkness gör en del saker rätt. Fotot i de mörklagda kloakerna är snyggt, ett par skådespelarinsatser är bra och trovärdiga och filmen bränner till i några scener. Tyvärr känns det som att jag har sett det hela förut. In Darkness lyckas inte hitta någon ny vinkel på samma sätt som Lore gjorde.

Däremot fick väl jag och Kantorn en del av den där ångesten som vi har saknat hos de senaste filmerna.

Kantor Wilhelmsson torkar blodet från munnen:

Det är aldrig en bra film när man börjar önska livet ur huvudkaraktärerna. Men när dessa karaktärer är judar i en smutsig kloak under en Naziockuperad stad och man ändå önskar livet av dem, då är det riktigt illa. 

"In Darkness" har ett lovvärt material och åtminstone en bra skådespelarinsats. Det har lagts ner mycket arbete på filmen, det märks. I en scen spelades arian "Dido's Lament" och detta är ett fint klassiskt stycke av Purcell.

Sedan tar mina positiva ord slut. Jag har aldrig varit med om så många dumma människor i en och samma film. Judarna i denna skildring beter sig kortsiktigt och destruktivt, sätter sig själva och andra i livsfara gång på gång, slåss och bråkar och skriker och trotsar allt sunt förnuft. Mannen som beskyddar dem är inte bättre och gör halsbrytande idiotiska beslut, som sällan känns rotade i normalt mänskligt beteende.

Men det värsta är att filmen går med på allting!

Detta är alltså en film där en judisk man lyckas nästla sig in i ett koncentrationsläger för att leta efter systern till hans nya kloak-käresta. Sedan kommer han tillbaka igen - oskadd och obemärkt, givetvis, trots att han inte ens dolt sin identitet som jude - och sätter på kärestan mitt i avloppet.

Dumheten i det här händelseförloppet fick mig att skrika åt teven. Det här är inte trovärdig fiktion. Det här är att ta tag i mina axlar och kasta mig rakt ut genom fjärde väggen.

I en annan scen - jag spoilar, men jag bryr mig inte, för ni ska inte se den här filmen - bär kloakarbetaren upp ett av de gömda barnen genom brunnslocket för att göra henne lite gladare. Han lyfter alltså en judisk flicka rakt ut i dagsljuset, på öppen gata, efter att nazisterna flera gånger misstänkt att judar gömmer sig i just dessa kloaker.

"In Darkness" är full av liknande situationer, som bara existerar för att göra det lite spännande i tio sekunder, men som i längden raserar hela filmens illusionsapparat. En soldat mördas lite hux flux. En dödfödd bebis från kloakerna grävs ner i fullt dagsljus, medan sjungande judar tittar på. Kloakarbetaren slår ner sin vän efter ett bråk om judarna - och går bara därifrån.

"In Darkness" är en lång film som utspelar sig i ett monokromt avloppsmörker. Den har redan oddsen emot sig. Det hade behövts ett stringent manus som motvikt till filmens trista utseende.

Vad vi istället får är en samling löst ihopkopplade vinjetter med lobotomerade karaktärer och tv-spelslogik. Herregud. Till slut önskar jag bara att ryssarna ska rulla in i stan med sina tanks så att allt ska vara över.

Statistik special: Vad man får om man planterar en bebis:
1 bebisträd, som kan ge upphov till
25-30 bebisfrukter om året, av vilka man kan göra
0,5 kg bebissylt eller
300 g bebiskräm.
4-5 bebisfrukter torde ligga kvar på marken som fallbebisar, som älgar kan äta och bli fulla.

Vecka 43: Djúpið ("Djupet", Island 2012)

Vad är detta? Isländskt drama om en fiskare som plumsar i vattnet.

Varför? Den isländska naturen är så brutal och fascinerande, men kanske mest för att den var tillräckligt kort för att jag (läs: Balloonfighter) skulle hinna se den under en hektisk vecka i Bangkok.

Kantorn har alltid velat veta men aldrig tidigare vågat fråga:

1. Hur skulle du sälja in den här filmen till ett produktionsbolag?
Som Titanic, fast med smutsiga skägg.

2. Vilken plats i Sverige hade det varit coolast om det blev vulkanutbrott på?
Högskoleområdet i Kristianstad är helt klart den plats som förtjänar det mest, men det vore coolare om hela Kebnekajse bara sprängdes.

3. Vad hade du gjort med bara en dag kvar att leva?
Den rimligaste är att jag grips av förlamande dödsångest och lägger mig under soffan och skräpar medan jag inväntar döden. Vad jag borde göra är att äta choklad oavbrutet och se om Arrested Development.

Balloons y'all:

Ett fiskesamhälle på Island under mitten av 1980-talet är en tilltalande setting. Det är vulkanutbrott, arga hav och karga landskap som räcker långfinger åt allt som försöker leva i närheten av dem. Jag är kanske något mindre förtjust i alla dessa sjukt manliga män som dricker kopiösa mängder sprit och diskuterar Betamax överlägsenhet i bildkvalité gentemot VHS, men det har väl sin charm. Tyvärr slarvas tidsepoken och det isländska landskapet bort i Djupet.

Filmen är baserad på en verklig händelse om en fiskare som trillade ner i iskallt vatten och överlevde längre än normalt - och det är ärligt talat inte mycket mer än så. Till skillnad från andra filmer med samma raka upplägg (127 Hours och Castaway till exempel) så fattas Djupet intressanta lager. Huvudpersonen Gulli står inte inför något svårt beslut och han drabbas varken av psykisk sjukdom, depression eller skuldkänslor. Jag saknar, än en gång, svärta och ångest. Och några som helst efterdyningar.

Det kändes lite som att jag såg på ett inslag i 112 - på liv och död. Djupet skildrar en anmärkningsvärd bedrift men undviker effektivt att gå in på allt som gör händelsen verkligt intressant och personlig. Det borde onekligen finnas stoff i Gullis berättelse.

Kantor-Z:

Jag gick in i Djupet utan att ha läst en enda rad om filmen. Länge tycktes detta val vara det bästa jag kunde ha gjort. Storyn börjar med en olycksbådande flashforward, följt av en presentation av en spretig samling isländska fiskare. Allt verkar hinta om skräckfilm. Vem kommer att dö först?

Desto mer överraskande när Djupets stora olycka tar en helt annan vändning. Filmen levererar här en oväntad närvaro och dödsångest. Halvvägs in i historien har jag ingen aning om var den ska leda. Det är sällan jag känt huvudpersonens olycksöde så påtagligt.

Tyvärr kommer denna höjdpunkt minst en halvtimme för tidigt. Andra halvan är en betydligt tristare historia, där filmen byter skepnad ännu en gång - nu till en evighetslång epilog som får en att klia sig i skägget. Vad var poängen?

Djupet är en vilsen film som inte vet vad den ska göra med sitt starka källmaterial. Den är inte tillräckligt psykologisk för att bygga en bra enmansshow, den har ingenting att säga om människan och vetenskapen, som spänningsfilm är den bortslösad efter fyrtio minuter och det enda den har att säga om döden är att man kan lura den ibland.

Det är inte alltid som verkligheten blir den mest gripande fiktionen. Här önskar jag att regissören vågat ta större friheter med manus.

Statistik:
Antal ljussättningar: 12+ under havsscenerna. Ibland var det som att åka jolle i en ljusshow.
Försupna isländska fiskare: 100%. Vi fick även se en del av nästa generation.
Mänsklig säl: 1
Väderprognos: -2 grader och underkylt regn + storm

Vecka 42: Contracorriente ("Undertow", Peru 2009)

Vad är detta?
Peruanskt triangeldrama från 2009 om en fiskare som väntar barn med sin tjej men samtidigt blir kär i en konstnär.

Varför? 
"Contracorriente" har fått fina ord för sin magiska realism, en grej Kantor alltid går igång på. Dessutom har vi inte haft några homosexuella kärlekshistorier i det här projektet hittills.

Balloonfighter ropar ner i en lång tunnel:

1. Om jag dog, hade du gärna sett att jag kom tillbaka och hängde med dig som spöke?
Ja. Fast kanske inte i arbetslivet? Du hade lätt kunnat hänga med mig på eftermiddagarna och se konstiga filmer. Bäst hade förstås varit om du bara besatte en mobil och skickade mig 100 spök-sms om dagen. Ja, det hade knappt varit någon skillnad mot hur det är nu.

2. Om du blev ett spöke och ville få min uppmärksamhet och samtidigt avslöja din identitet så att jag inte blev rädd, hur hade du gått till väga?
Tråkigt svar: sms tror jag. Allt annat - till exempel om jag besatte dina mjukisdjur, eller ritade fula paint-fiskar i din dator - hade varit lite creepy, men sms hade du inte reagerat på. Du hade bara "haha, kantorn är så ball" och först senare, när vi fått igång en konversation, hade du kommit på att just ja, han lever ju inte längre.

Ett reservalternativ hade varit att dyka upp i ett tv-spel. Jag hade kunnat springa runt i till exempel minecraft och kommunicera med skyltar, eller vara en liten soldat som alltid sprang åt fel håll i Shogun-spelen...
Gud vad roligt det här verkar, nästan så man blir lite sugen på att dö.

3. Hur homofobisk verkade den peruanska fiskebyn som filmen utspelade sig vara?
Inte överdrivet homofobisk, måste jag säga. Det fanns viss utfrysning och baktalande men det förekom inget direkt hat eller våld. Det känns som att man lätt hade kunnat bo där som bög om man stod ut med lite sneda blickar ibland - tyvärr inte så stor skillnad mot resten av världen...

Balloonfighter har åsikter också:

Contracorrientes främsta styrka är dess skildring av människorna i den lilla peruanska fiskeläget. Det är en berättelse om Miguel som brottas med sin homosexualitet i ett traditionellt och mansdominerat samhälle. Det hade kunnat vara som dukat för klichéparty, men filmen lyckas ett flertal gånger undvika att gå de redan inslagna vägarna. Både Miguel och människorna i hans samhälle känns trovärdiga.

Det finns en del fina inslag i Contracorriente men jag hade önskat att filmen stannade kvar längre i Miguels förvirring och ångest. Det finns förutsättningar för en betydligt mer kreativ riktning här. När filmen är slut så lämnas jag med en känsla av att "ja, det där löste ju sig bra till slut". Kanske är det mig det är fel på, men jag hade gärna serverats en liten klump i magen som efterrätt.

Kantor Wilhelmsson är även han en man med åsikter:

Efter några veckor med hafsigt skissade huvudkaraktärer är det skönt med en film där folk äntligen beter sig som riktiga människor. "Contracorriente" är ett triangeldrama - med en övernaturlig twist! - men lyckas ändå rota sin handling i trovärdigt mänskligt beteende och svåra frågor om skuld, trohet och förlåtelse.

Precis som förra veckans "The Orator" är den här filmen intresserad av vad vi gör med våra avlidna. Hur vissa människor kan styra oss mer som döda än vad de någonsin gjorde i livet. Den stränga manskulturen och familjebanden i det peruanska samhället etableras med lätt hand och kontrasteras med fina bilder på klippor och stränder.

Om "Contracorriente" ändå inte hamnar i det riktiga toppskiktet bland filmerna vi sett i år är det kanske för att andra halvan blir väl förutsägbar och konventionell. Atmosfären i den lilla fiskebyn är i och för sig skön. Men tillsammans med det sentimentala soundtracket, som inte tycks veta när det är dags att hålla tyst, slinker filmen ner lite för lätt.

"Contracorriente" har en väldigt avslappnad vibe även när den jobbar med sorg och kärlek. Det kanske är mitt eurocentriska perspektiv, men med en strängare regi och lite mer vilande i ångesten hade filmen nog gjort starkare intryck.

Japp, jag skrev just vilande i ångesten. Har en känsla av att vi kommer se mycket Bergman nästa år.

Statistik: 
Tacky konst: Minst 14

Blåa husväggar: Överallt
Sex on the beach: Ja
Biotop: Havsnära sandlåda

Vecka 41: O le tulafale ("The Orator", Samoa, 2011)

Vad är detta? 
Samoanskt (!) familjedrama från 2011 om en skitsur dvärg.

Varför? 
Samoa är ett av världens minsta länder (både till yta och befolkning) så jag (Balloonfighter) blev väldigt glad när jag hittade en riktig samoansk film som inte var filmad med en Nokia 3110. Spännande att få en inblick i ett mycket avlägset lands seder och bruk. Och det där med den sura dvärgen lät ju väldigt bra i teorin.

Kantor Wilhelmsson gömmer sig i ett enmanstält utanför Balloonfighters dörr:
1. Ranka Barfi, Mannen som skriker och dvärgen i den här filmen efter grad av vidrighet. 

1. Skrikmannen (som tyckte det var okej att hans son dog bara han fick tillbaka sitt jobb som poolskötare).
2. Dvärgen (som bara var håglös och tråkig).
3. Barfi (som stal godis från barn, gifte sig med en gravt förståndshandikappad kvinna och i farten passade på att förstöra allas liv). Men jag skulle ändå säga att cykelkräket var drygare än alla dessa.

2. Tycker du det är viktigt att hedra de döda? Varför/varför inte? 
Det är det viktigaste. Om man inte gör sitt liv mycket opraktiskt så kommer man att hemsökas av döda släktingar som kanske rasslar med kedjor och får dörrarna att gnissla.

3. Vilken hiphop hade passat bäst i den här filmen? 
Hiphop är sällan tafatt och apatisk, men Fashawns Life as a shorty hade funkat i eftertexterna.

Kantor Wilhelmsson borstar sig själv över axeln: 

Jag har stor respekt för vad The Orator försöker göra. Den vill visa upp Samoas strikt traditionsbundna samhälle precis som det är, utan försköningar. Vad händer när en värld som styrs av hövdingar och ritualer, med en övertro på de dödas makt, kolliderar med moderna viljor? Finns det någon plats för minoriteter i den här kulturen? Kan man vara dvärg och behålla sin värdighet?

The Orator är en intressant film i teorin. Problemet, som så många gånger tidigare, är karaktäriseringen. Jag måste få någon anledning att bry mig om de här människorna. Jag vill sätta mig in i deras situation. Jag vill se dem i deras mest privata stunder, skratta med dem och känna deras sorg.

Vad jag istället får är en sur, introvert och extremt dryg dvärg som går runt och förstör andras plantager, muckar gräl utan anledning och sällan svarar på tilltal. Vad jag får är en fru som vägrar överge sina principer och istället gör sig själv dödssjuk. Karaktärerna i The Orator är hårt, överdrivet ritade och det blir snabbt svårt att se dem som riktiga människor. Filmtittarens frustration tar vid: Varför gör han sådär? Kunde hon inte ha...?

Filmen utspelar sig i ett vackert, bergkantat landskap som ofta får rama in karaktärerna på effektfulla sätt. Men innanför ramen är det långsamt, ofokuserat och bitvis urtråkigt. När storyn går mot sitt slut börjar dramat blåsa upp lite men då är det för sent för att förtjäna mina känslor. The Orator är framför allt en odynamisk film som flaxar över en mängd spännande ämnen men aldrig griper tag i dem och gör dem engagerande.

Balloonfighter skrubbar sitt gamla pessar:

Någonstans i den gäspning som är The Orator finns en bra film. Skildringen av den samoanska kulturen är intressant. Kanske är det mest anmärkningsvärda med den att döda människor är betydligt viktigare att ta hänsyn till än levande. Dessvärre är det inte så jävla lätt att engagera sig i en film som låter en skitsur och dryg dvärg vara i bild nästan hela tiden - Kantorns roomie gav upp efter 15 minuter, min sambo somnade efter 20.

Om man vill ge tittarna en inblick (om än en kritisk sådan) i sitt lands traditioner så finns det väl inget sämre sätt att göra det på än att ha världens tråkigaste och suraste huvudkaraktär? The Orator genomsyras av en otroligt frustrerande uppgivenhet. Och jag vågar påstå att det är en ganska omotiverad sådan. Filmens regissör, Tusi Tamasese, borde se Den gröna cykeln och lära sig ett och annat.

Statistik: 
Bitterhet: 96%
Regn: 88%
Lättmutade hövdingar: 2-3 st
Människor som slåss med stenar och machetes: De flesta :(
Gravar: Orkade inte räkna
Avstånd till Nya Zeeland: 240 mil

Vecka 40: Mal día para pescar ("Bad Day to Go Fishing, Uruguay, 2009)

Vad är: Uruguayansk ("Uruguayisk"? "Urugisk"? "Ugg-gurr-urrgh..."?) film från 2009 om världens f.d. starkaste man, hans svindlare till manager, och deras äventyr på diverse landsorter. 


Varför: Efter fantastiska The Wind Journeys var det svårt att motstå en annan sydamerikansk film med lokal arom.

Balloonfighter måste få veta:
1. Varför påstår en människa på IMDB att man älskar den här filmen om man älskar Hemingway och Mark Twain? 
För att den handlar om (vill handla om) manlighet, manlig stolthet osv., med en mustigt humoristisk underton.  
2. Behövs Uruguay? Varför kunde det inte bara nöja sig med att vara en brasiliansk delstat? 
Uruguay verkar rätt så litet och menlöst, men förtjänar faktiskt självständighet för sin roliga flagga. 
 
3. Hur mycket tar du i bänkpress?
Två mjölpaket (1kg) fästa vid en pinne av ihålig kork.

Balloonfighter dånar: 

Vissa filmer går en bara förbi. Jag hade bara inte väntat mig det av just Uruguays bidrag. På IMDB har flera personer hyllat Bad day to go fishing för sina mustiga karaktärer och miljöer, den mörka handlingen och inte minst den fina personkemin mellan de två huvudpersonerna. Jag vet inte om jag såg något av det där. I ärlighetens namn minns jag knappt något av filmen så här några dagar senare. Det kan väl inte vara ett gott betyg?

Det finns stunder när Bad day to go fishing verkar vara på väg mot något i stil med bröderna Coen och jag gillar tidseran (tidigt 1960-tal) och soundtracket, men jag blir aldrig engagerad. Jag bryr mig inte om någon av karaktärerna men jag blir samtidigt inte provocerad av någon heller. Kanske ligger felet i att regissören nöjde sig med att ge karaktärerna tydliga yttre attribut och någon catchphrase och glömde bort att tillskriva dem personligheter.

Jag tror inte på någon av karaktärerna i Bad day to go fishing och den är varken tillräckligt konstnärlig, rolig, mörk eller dum i huvudet för att stanna kvar i mitt minne.

Kantorn basunerar ut: 
Jaha, det här var ju inte så kul. Efter meditativa The Wind Journeys gick jag in i Bad day to go fishing med hopp om roliga miljöer och färgstarka personligheter, oavsett vad själva storyn gick ut på.

Istället är karaktärerna det överlägset svagaste kortet i denna enkla genrefilm. Wrestlaren och hans manager är karikatyrer, och den kaxiga kvinnan som utmanar dem är provocerande platt skriven. Storyn är så enkel och framåtriktad att den faktiskt blir det enda som håller intresset uppe i en evighet av tråkig regi. Den lokala aromen stannar vid trista pubar, nedgångna teaterscener och en ful gammal bäck.

Det fina med det här filmprojektets många olika länder är att de bästa filmerna fungerar som ren och skär turism. Men i Bad day to go fishing får jag aldrig känslan av att någon haft en stark vision om Uruguay på 60-talet. Att filmen får oss båda att tvivla på landets existensberättigande kan inte vara något gott betyg.

Statistik: 
Skäggiga damen: Nej
Kalven med två huvuden: Nej
Siamesiska tvillingar: Nej
En dansande dvärg: Nej
Världens starkaste man: Ja, typ