Dagens skiva: Jamie xx - In Colour

Artist: Jamie xx
Album: In Colour
Utgiven: 29 maj 2015
Innehållsförteckning: chillout-electronica, synth-arpeggion, 
Sagt om skivan: "Och som alla ljudspår till brustna hjärtan är receptet baserat på en uppsjö av olika men beprövade sentimentala knivhugg, som alla lenar lika flyktigt som de samtidigt vältrar sig i smärta. Det är en svår och paradoxal konst. The Xx har på sina två album bemästrat den med en imponerande precision." - Andres Lokko, Svenska dagbladet
Varför? På grund av storslagna hyllningar som den ovan.

Kantor Wilhelmsson: En del musik vi lyssnar på i det här projektet (Malin Wättring) har helt uppenbart skapats för att erbjuda upplevelse och reflektion. Annan (Måns Zelmerlöw, James Bay) verkar bara vara till för att fylla upp utrymmet mellan reklampauser, eller få en korvkiosk att framstå som mindre skendöd.

När vi pratade om Jaakko Eino Kalevis skiva hade jag lite svårt att förstå vilken kategori den föll inom. För avancerad för att vara radioslask, för frånvarande för att aktivera öronen. Jag har samma problem här. Du som har en kandidatexamen i musik, kan du berätta om Jamie XX skiva från ett sociologiskt perspektiv? Vem är målgruppen här? Vad är användningsområdet för musiken? När ska man lyssna på den? Vad ska jag känna?

Orpon: Tack för att du ställer så enkla frågor. Det uppenbara svaret vore musikrecensenter eftersom In Colour har hyllats till skyarna. Jag ser vissa musikaliska likheter med Four Tet på den här skivan, även om Jamie XX ligger närmre ren chillout-electronica. Jag kan dock tänka mig att, precis som med Four Tet, musiken blir betydligt mer pulserande och dansant när den framförs live. I så fall kan vi väl trots allt vaska fram tre kategorier av människor som skivan riktar sig: musikrecensenter, de som vill ha avkopplande electronica i bakgrunden och de som vill dansa till något creddigare än Avicii. Själv hamnar jag närmst gruppen i mitten och tycker att In Colour är rätt trevlig när den väl har melodier och driv, som i Obvs med sina oljefatstrummor. 

Jaha, är det nu jag ber dig att göra en harmonisk analys eller?

Kantor Wilhelmsson: Tja, en harmonisk analys blir tämligen lätt i det här fallet eftersom låtarna har max två ackord som går om och om igen... Jag känner att jag har svårt att sympatisera med "avkopplande electronica i bakgrunden" - eller musik i bakgrunden överhuvudtaget - och den här skivan tappar mig rätt ofta. Ändå har jag gillat album av Four Tet och The Field, men där var låtkonstruktionerna ofta lite tajtare och arrangemangen lite mer skimrande. Jag kunde lyssna med i långa utvecklingar, eller känna att det fanns ett flow. 

Närmast på den här skivan kommer The Rest is Noise, som också får lov att breda ut sig lite längre än de andra spåren. Sämst blir det i frånvarande låtar som Sleep Sound, där det känns som jag lyssnar på någon slags demomix som artisten ska lägga riktig musik över sen.

Orpon: Jag håller med dig, särskilt i jämförelser med nämnda artister, men jag tycker ändå att In Colour är helt okej även om den är tämligen ointressant musikaliskt. Som bäst funkar skivan i hörlurar på morgonbussen.

Kantor Wilhelmsson: 2
Orpon: 3

Dagens skiva: Muthoni the drummer queen - MDQ Upgraded

Artist: Muthoni the drummer queen
Album: MDQ Upgraded
Utgiven: 15 februari 2015
Innehållsförteckning: rap på swahili, smäktande piano, skryt, Wyclef Jean
Sagt om skivan: "It’s a well put together album with interesting and diverse collaborations [...]. The production is nothing less than superb." - Lizzie Farida, KenyanVibe
Varför? Orpon hade hört Baby don't go i Klingan i P2 och gillat.

Orpon: Så vitt jag förstår är Muthoni the drummer queen ett av den kenyanska hiphop-scenens största namn. MDQ Upgraded är hennes fjärde album och det verkar som att Muthoni tar sikte på den internationella marknaden med storslagna anthem-hits och tydlig amerikansk accent. Tyvärr är det när hon gör tvärtom och rappar om livet i Nairobi och slänger in verser på swahili som hon är som bäst. 

Det finns stora likheter mellan MDQ Upgraded och Angel Hazes album Dirty gold. Det är hiphop med stora känslor som handlar lika mycket om hjärtesorg som om samhället och rent skryt. Personligen har jag väldigt svårt för emo-rap, men det finns en del spår på MDQ Upgraded som funkar. Kaxiga Hail the queen, störiga swahili-rappen Nai ni ya who och framförallt singeln Baby don't go med sina snygga samplingar av Rose Mitchells version av blues-standarden Baby please don't go. 

Du som är rasist, kan du ta till dig en afrikansk kvinnas musik?

Kantor Wilhelmsson: Som rasist måste jag säga att det här var en pigg och kul skiva! Produktionen är lite träig och fantasilös och skiljer sig inte särskilt från mängden, men Muthoni själv har ett personligt tilltal och bra intensitet. 

Jag gillade de låtar som satte mest fokus på hennes röst och rap. Ett återkommande klagomål på de senaste albumen har varit att huvudpersonens röst - oavsett om det varit Kendrick Lamars störiga rap, Dawn Richards soulviskning eller Malin Wättrings saxofon - gått förlorad i bruset. 

Här är som omväxling en skiva där rapen hela tiden är i strålkastarljuset. Då blir en såsig låt som Reconditioned ändå lyckad eftersom man hela tiden lyssnar på Muthonis stavelser, och Nai Ni Ya Who, som annars hade varit årets överlägset störigaste skivspår, charmig och lite kaxig. 

Du som kan bedöma sånt, hur står sig Muthonis rap mot konkurrensen?

Orpon: Jag tycker att hon klarar sig väldigt bra i jämförelse med andra samtida rappare. Jag gillar hennes förmåga att växla mellan fläckfri amerikanska (stundtals i t.ex. Game Changers), swahili och vad jag antar är engelska med kenyansk dialekt (engelska och swahili är de två officiella språken i Kenya). Dessutom tycker jag att hon sköter sig utmärkt som sångerska på vissa av spåren.

Hiphop är ytterst sällan album-musik utan fokuserar istället på enstaka hits så det hör ju till att det finns flera svaga spår på en hiphop-skiva. Jag hade dock gärna sett att reggae-influerade Get up och dancehall-spåret Secret millionaire hade bytts mot något annat, typ vad fan som helst.

Kantor Wilhelmsson: 3
Orpon: 3

Dagens skiva: Malin Wättring 4 & 8 - Glöd

Artist: Malin Wättring 4 & 8
Album: Glöd
Utgiven: 1 april 2015
Innehållsförteckning: saxofon, piano, bas, trummor, flöjt, klarinett, cello och sång
Sagt om skivan: "Musikaliskt är det en ganska vemodig jazz de presterar med kvartetten medan oktetten har mer av filmiska kvaliteter och med Karin Verbaans röst även inslag av pop och rock, om än den bottnar i jazz." - Magnus Nygren, Orkesterjournalen
Varför? Orpon bad Kantorn att välja en spännande skiva från Liras hemsida. Kantorn valde denna. 

Kantor Wilhelmsson: Efter att ha avverkat Måns Zelmerlöw, Florence + The Machine och The Tallest Man on Earth på samma vecka är det oerhört befriande att nu komma till en skiva med gediget musikaliskt innehåll. En skiva där det är möjligt att känna in stämningar och uttryck, där instrumenten lever och andas och där det inte går att förutsäga var låten kommer ta vägen efter femton sekunder. 

Glöd är ett kort dubbelalbum med saxofonisten Malin Wättrings två ensembler. På den första skivan spelar hon kvartett med trummor, piano och bas och på skiva två släpper hon dessutom in klarinett, sång, flöjt och cello. Det är organisk, bitvis stökig, ofta melodisk frijazz som framför allt intresserar sig för instrumentens växelspel. Detta är en ensembleskiva i första hand, och Wättrings egen saxofon tar inte jättemycket plats. Ibland är den näst intill sval och man börjar önska att hon kunde haft en tydligare profil. Å andra sidan är det en skiva som heter Glöd och inte Eld... och på vissa spår blir hennes tyst surrande saxofoneffekter stämningsfulla, som att röra om försiktigt i en eldstad.

Vad tyckte du om denna lågmälda ensemblejazz? Är det en genre som tilltalar dig?

Orpon: Ja, definitivt. Det känns skönt att få lyssna på en skiva som ligger närmre det vi båda lyssnar på till vardags. 

Jag gillar verkligen Glöd, den vemodiga tonen och det lite försiktiga samspelet mellan musikerna. Vid något tillfälle önskar jag förvisso att framförallt trumslagaren skulle våga ta mer plats, men samtidigt uppskattar jag att Glöd undviker jazz-klyschan med ett Buddy Rich-orgiastiskt trumsolo. 

Något som jag verkligen uppskattade med albumet är den avskalade och naturliga produktionen. Jag har lite svårt för den åtstramade rockproduktion som präglar många samtida jazz-album. Glöd känns väldigt organisk och spontan i jämförelse. 

Glöd är övervägande instrumental, men det finns ett par inslag av sång. Har du någon åsikt om det?

Kantor Wilhelmsson: Jag blev lite tveksam först när det lät som att sången skulle gå i Alice Babs-riktning, men den sällade sig snabbt till ensemblen och blev där ytterligare ett suggestivt lager. Jag gillar verkligen det stökiga crescendo som avslutar skivan, där sången först framträder sönderklippt, i små fragment, för att sedan förena hela stycket med några upprepade rader på skånska. 

En av de finaste komplimanger jag kan ge Glöd är att skivans bökighet alltid känns levande och väl integrerad. Samtidigt är de lyriska delarna - som titelspåret - bara helt utsökta. Till skillnad från dig är detta ingen genre jag lyssnar på så mycket till vardags, men jag får känslan av att jag borde göra det. Glöd är projektets bästa skiva hittills. 

Kantorn: 4

Orpon: 4

Dagens skiva: Kendrick Lamar - To pimp a butterfly

Artist: Kendrick Lamar
Album: To pimp a butterfly
Utgiven: 15 mars 2015
Innehållsförteckning: frijazz-saxofoner, smurfröster, bitches, politik, fläskiga elgitarrer
Sagt om skivan: "To Pimp a Butterfly is a densely packed, dizzying rush of unfiltered rage and unapologetic romanticism, true-crime confessionals, come-to-Jesus sidebars, blunted-swing sophistication, scathing self-critique and rap-quotable riot acts." - Greg Tage, Rolling Stone
Varför? 9.3 i betyg på Pitchfork, galen hype i hiphop-kretsar och önskemål från Basse.

Orpon: Jag säger det direkt: jag hatar det här. Under albumets första 10 spår fick jag verkligen kämpa för att inte stänga av och ge upp. Inte för att skivan, liksom Måns Zelmerlövs Perfectly damaged, var provocerande slätstruken utan på grund av att den är så otroligt enerverande att den påverkade mig rent fysiskt. To pimp a butterfly är en extremt stressande skiva med låtar som består av off-beat rap med smurfröst, autotune-refränger, frijazz-saxofoner i bakgrunden och smetig George Clinton-funk. 

Jag har väldigt svårt att få grepp om det här. Jag älskar jazz och hiphop, men det är här är fruktansvärt. Är hela skivan ett skämt - en drift med den moderna hiphopens konventioner? Är det musik skriven av en sinnessjuk människa? Är det Konst? 

Kantor Wilhelmsson: Vad ska jag skriva om det här egentligen? Det låter oerhört effektsökande, rastlöst, omoget och in-your-face. Institutionalized är som en konstig blandning av Outkast och Snoop Dogg fast utan humor. Goofy synthar och röstförvrängningar överallt som känns som hiphopens motsvarighet till pruttljud. Men framför allt är Kendricks röst... riktigt... jobbig?

Orpon: Ja, den är riktigt enerverande. Om man ska säga något positivt om honom så är det väl att han åtminstone har en hyfsat mångsidig röst. Allt han gör med rösten är skit, men det är åtminstone en hyfsad variation. Som hela Bristol-skalan på en gång.

När hörde du senast en skiva som var så påträngande och jobbig att lyssna på?

Kantor Wilhelmsson: Längesen. Jag läser att Kendrick vill få lyssnaren att känna sig obekväm, och det lyckas han ju bra med. Det är alltid något i ljudbilden som stör och fuckar runt - om inte det är Kendricks egen röst, eller ful-pitchade versioner av den, så är det skränande saxofoner eller sönderklippta pianoackord eller elgitarrer som just kommit in i målbrottet. I 78 minuter och 51 sekunder.  
Jag vill säga något lovvärt om skivans blandning av stilar, men det är för mycket, för grällt och migränframkallande. Lila och grönt och brunt på en gång. 
Har du något fint att säga om texterna?

Orpon: Nej,men enligt andra recensenter finns det tydligen en stark berättelse om afroamerikaners situation på To pimp a butterfly. Synd att det är så svårt att lyssna på Lamars störiga rap med bebisröst.

Det enda jag fastnade för var "Critics want to mention that they miss when hip hop was rappin’/ Motherfucker, if you did, then Killer Mike'd be platinum". Herregud vad jag saknar tiden när hiphop faktiskt innehöll rap.

Kantor Wilhelmsson: 1
Orpon: 1

Dagens skiva: Jaakko Eino Kalevi - "Jaakko Eino Kalevi"

Artist: Jaakko Eino Kalevi
Album: Jaakko Eino Kalevi
Utgiven: 15 juni 2015
Innehållsförteckning: Mjuk disco, synthar, elektronisk pop, fuzz, eko 
Sagt om skivan: "Kalevi speaks softly but moves boldly, and Jaakko Eino Kalevi feels like a refinement of his own unique spirit." - Louis Pattison, Pitchfork
Varför? Svenska poprecensenter har rosat Kalevi och det är väl aldrig fel med lite finsk rymddisco. 

Kantor Wilhelmsson: Jaakko Eino Kalevas skiva är den första i projektet där jag saknar tillräckliga verktyg för att bedöma musiken. För mig låter den spontant som loj, övervintrad 80-talsdisco med inslag av nutida indie och elektronisk danspop. Den känns inte helt olik de fina skivor som Glass Candy och Chromatics kom med för ett antal år sedan.

Men det släpiga tilltalet förvirrar mig, och jag är osäker på skivans syfte. 

Är detta musik jag ska lyssna aktivt på, känna med och ta på allvar? 

Eller är det musik som ska fylla ut ett fancy rum med personlig ambiens? 

Bitvis lever Jaakko upp och gör en poplåt men för det mesta är det snygga, behagliga och lite suddiga ljudkulisser. Välproducerat, men det blir lite som att jag ser musiken genom frostat glas. 

Vad kände du?

Orpon: Samma. Det är en väldigt kylig och distanserad skiva som sällan ändrar varken tempo eller stämning. Kalevi har skapat ett hyfsat eget sound någonstans mellan Fujiya & Miyagis hypnotiska nykraut och Daft Punks minst dansanta låtar. 

Jag tyckte rätt bra om albumet, men jag saknade något spår som stack ut. Antingen genom att göra lite mer väsen av sig eller genom att dra den myspysiga rymdiscon längre åt det minimalistiska och utsvävande. Sen hade det nog inte skadat om Kalevi hade en mer personlig röst. 

Kantor Wilhelmsson: 3

Orpon: 3

Dagens skiva: Måns Zelmerlöw - Perfectly damaged

Artist: Måns Zelmerlöw
Album: Perfectly damaged
Utgiven: 29 maj 2015
Innehållsförteckning: eld, demoner, radiopop, snygg kille, eurovision-vinnare
Sagt om skivan: "Aldrig blir det svårlyssnat, och det är väl tanken. Det ska vara helt oförargligt och sterilt. Man ska lyssna och känna att Måns verkar vara en trevlig kille, att han ju kan sjunga, att refrängerna är medryckande, produktionen sådär semielektronisk och modern, att han har ett trevligt leende." - Hannes Lundberg Andersson, Smålandsposten
Varför? Tja, det är väl sånt här vanligt folk lyssnar på, eller? Samt att Lena bad oss att göra det.

Orpon: Tro mig, jag försökte lyssna på det här med öppet sinne. Jag gjorde mitt bästa försök att hypea upp skivan genom att tänka på en gammal akustisk live-version av Måns hit Hope and glory framförd med gitarr och fiol. Den var ändå okej. Det är inte Perfectly damaged. 

Jag avskyr verkligen Eurovision-vinnarlåten Heroes som var en av de absolut sämsta låtarna i årets startfält. Jag kunde inte ens glädjas åt att Sverige vann för att jag skämdes för låtens uselhet. Ni kanske tror att Heroes med sin äckliga fejk-country-sång och påklistrade sensmoral och förljugna berättelse om Måns Zelmerlöws liv var illa nog så väntar en obehaglig överraskning i studioversionen av låten: den innehåller allt det där OCH en barnkör. 

Resten av albumet kör på i samma stil. Det är Westlife-ballader som gör sitt bästa för att låta lite upphottat Avicii-aktiga. Hur dålig musiken än är (t.ex. Disney-balladen While we're alive) så är det texterna som dräper mig och torrjuckar mitt lik.  

"Demons cry but I can't hear it [...] This is my kingdom in the sky"

"Once upon a time this was yours and mine 
Nothing mattered but you 
Then bombs fell from the sky, looked me in the eyes 
Every tear was a truth"

"We're like fire and gasoline, in the final movie scene"

"I love the way our hearts collide"

Vad har du att säga om albumets tema? Varför sjunger Måns om eld och demoner i nästan varenda låt?

Kantor Wilhelmsson: Haha, jag ogillade också Heroes. Det är lite synd om Måns, han får två arga skägg på sig den här gången. Eller vänta nu här - det är inte alls synd om Måns. Hans hitlåt är bland de mest spelade i Europa och han har utsetts till hedersmedborgare i sin födelsestad. Han kan nog ta lite kritik. 

Ändå var inte Perfectly Damaged riktigt lika kass som jag väntat mig. Kanske är det Tallest Man on Earths affekterade stämma som fotfarande ekar i mina öron, eller bara att jag slipper titta på Måns medan jag lyssnar, men jag tycker faktiskt hans röst är helt okej. Behaglig, neutral, hade kunnat användas till rätt mycket. ESC-vinnarlåten Heroes låter (trots barnkör!) inte alls lika störig när man slipper sängkammarblickar och streckgubbar med ballonger. Jag kan till och medge att den är catchy.

Men skivans otacksamma uppgift är ju att visa att Måns är mer än bara Heroes. Och det går alldeles åt helvete. Ingen låt är riktigt usel (Unbreakable och smått pinsamma balladen I should have gone home kommer dock nära) men alla är fullständigt platta. Jag tvivlar på att Måns själv kommer kunna nynna på dem om några år. Minst ocatchy är Someday som har chans att bli en kortlivad radiohit. I övrigt saknas hakar, melodier, roliga idéer, vågade inslag eller helt enkelt BRA LÅTAR tvärs över hela skivan. Det är bara ljummet vatten som sköljer över öronen. För att svara på din fråga hade jag önskat att det var lika mycket "eld" i musiken som i texterna. Kanske försöker Måns kompensera?

Orpon: Antagligen. Jag vet inte varför han envisas med att försöka vara djup. Jag hade tyckt mindre illa om den här skivan om den var fylld av låtar som Cara Mia: låtar lika obekymrade och ytliga som Måns Zelmerlöws liv och själ. Perfectly damaged är bara ett jävla hån mot alla som någon gång har upplevt hur det känns att inte vara snyggast och mest populär i varenda givet sammanhang.

Kantor Wilhelmsson: 2
Orpon: 1

Dagens skiva: Florence + the Machine - How big, how blue, how beautiful

Artist: Florence + the Machine
Album: How big, how blue, how beautiful
Utgiven: 29 maj 2015
Innehållsförteckning: Känslostark rock, dramatiska stråkar, blås
Sagt om skivan: "It's a voice built for drama, and on this album its emotional range has never been wider." - Greg Kot, Chicago Tribune
Varför? Vi var nyfikna på lite arena-indierock och ville fortsätta bästsäljarspåret en liten bit till. Florences album kommer troligen ha sålt bäst av alla när det här året är slut.

Kantor Wilhelmsson: Vi två skägg pratade lite om hur det stora Jag-narrativet tagit över kulturlivet mer och mer. Programmen i Sommar i P1 för tjugo år sedan t.ex. handlade mer om att presentera något intressant för publiken - nu handlar de enbart om de egna känslorna och gärna något utlämnande om personens barndom, sjukdom eller sexualitet. Biografierna går om romanerna i popularitet, selfiesarna tar över instagram...

...och så har vi såna här skivor. How Big, How Blue, How Beautiful handlar om Florence Welchs stora känslor. Det är en musikalisk värld där dessa känslor blåses upp till operatiska nivåer. Detta navelskådande musikerfokus är förstås inget nytt utan har varit bestående sedan romantiken, men det finns ändå gradskillnader i hur storslagen och svulstig jag-fixeringen kan bli.

Saknade du ett annat perspektiv än Florences i dessa låtar eller blev du gripen av hennes känsloberättelse? Eller har du ett annat perspektiv?

Orpon: Haha nej, jag blev inte gripen. Jag ska inte gå händelserna i förväg allt för mycket men vi har även lyssnat på Måns Zelmerlövs senaste album - och det finns stora likheter i låtskrivandet. Allt är så fruktansvärt dramatiskt utan att ha någon som helst tyngd. Det behövs en sångare som kan ge dessa superdramatiska texter ett djup och en autenticitet. Visst, Florence funkar bättre än Måns men inte mycket. Florence hade funkat bättre om hon drog ner på de teatraliska känslostormarna. Jag tyckte t.ex. att lågmälda St Jude var rätt okej. 

Vad tyckte du om det rent musikaliska? Funkar arena-"indierock" som genre?

Kantor Wilhelmsson: Jag har väldigt svårt att se var indie-stämpeln kommer ifrån (t.ex. på Wikipedia) i det här fallet...? Musiken är varken quirky, lågbudget eller utgiven på ett indiebolag. Tvärtom är det stora gester och konventionellt tilltal och skivan ges ut på ett bolag som står för några av världens största rockartister. Vafalls??

Ändå måste jag säga att jag inte har något direkt emot den här skivan, förutom att den är väldigt fyrkantig. Och det finns saker jag gillar. Titelspåret zonar ut några minuter efter sista refrängen och ersätts av en instrumental blåspassage som är stämningsfull. Delilah är det närmsta albumet kommer rent sväng, med en call-and-response-vers som funkar bra de första minuterna. Sedan blåser även den upp till rockdramatik...

Orpon: Den där indiestämpeln känns väldigt frikostig. Visst, det var längesen indie upphörde att vara synonymt med egenutgivet, men att kalla Florence + The Machine och Imagine Dragons för indierock känns oerhört fel. Kanske började det med Coldplay som snabbt växte ifrån sin indiebakgrund och blev ett framgångsrikt arenarockband?

Nåväl, jag håller med om att Florence ändå hade sina stunder, om än kortvariga sådana.

Kantorn: 2
Orpon: 2

Dagens skiva: The Tallest Man on Earth - Dark bird is home

Artist: The Tallest Man on Earth
Album: Dark bird is home
Utgiven: 12 maj 2015
Innehållsförteckning: återhållsam indiefolk, gitarr, piano, lite dragspel
Sagt om skivan: "Samtidigt saknas den där gnuttan sinnessjukdom som lät som framinavlad på den amerikanska obygden. För [...] trots sin egenhet [låter han] som så mycket annat vid det här laget." - Emil Viksell, Gaffa
Varför? Tallest Mans två första album Shallow Grave och The Wild Hunt var väldigt bra folkpop och vi vill förstås se hur han har utvecklats sedan dess.

Orpon: Jag gillade verkligen The Tallest Man on Earths två första album Shallow Grave och The Wild Hunt. I synnerhet hans debutalbum imponerade på mig. Om man, liksom jag, har Clarence Ashleys och Doc Watsons "The coo-coo bird" som låtideal är det sällan man får uppleva att en nutida artist kommer i närheten av det. Än mindre att en spinkig kille från Leksand gör det. Shallow Grave innehöll uttrycksfull och rå folkmusik, inspelad med enkel utrustning i en stuga och med fågelkvitter i bakgrunden vilket fick den att kännas som en uråldrig Alan Lomax-inspelning. Kristian Matssons musik lät inte bara som tidiga Bob Dylan utan snarare som den unge Dylans influenser. Tyvärr har den hesa, nasala rösten, banjon och gitarrplocket tonats ner sedan dess och är i och med Dark bird is home i princip helt försvunnet och ersatt av studioproduktion och kompband. Kvar blir en indiefolkpop som låter som en rad andra nutida band (Edward Sharpe, Bowerbirds, Great Lake Swimmers etc). Det är inte dåligt genomfört på något sätt och som textförfattare har Matsson vuxit, men det är så jäkla anonymt. Är du med mig eller emot mig?!

Kantor Wilhelmsson: Jag är emot dig, för jag tyckte det här var betydligt sämre än bara anonymt. Vi pratade om klyschor och entoniga känslolägen när det gällde radiovänliga James Bay, men fan vet om inte Tallest Man on Earth bockar av varenda ung-melankolisk-man-med-gitarr-klyscha i hela boken. Det tar emot att kalla det manipulativt, men musiken är insmickrande och affekterad och texterna förutsägbara rader om kärlekstörst och att vara en osäker drifter, gärna i ett vagt amerikanskt landskap som slitits ner av betydligt starkare röster inom americana, folk och country. Mest är det faktiskt luftslott om hopp och tvivel och drömmar och sprit och platser som varit.

Tallests första skiva var så rå och oslipad att den gav en känsla av originalitet, men bar också på betydligt bättre låtmaterial än den här. Dark bird is home puttrar på med sitt blöta gitarrkomp utan att någon gång slänga in en idé som bryter av eller skär lite i stilen.

Det är något provocerande över hur bekväm skivan är inom sin egen genre. Men framför allt är det riktigt jobbigt att lyssna på en person som sjunger i samma blåögda tonläge exakt hela tiden. Beginners flörtar lite med ett lekfullare tonfall men då är det redan för sent och jag har blivit sur av överexponeringen för folky manligt vemod.

Orpon: Hmm, tveksam om det räknas som emot mig... Med bättre textförfattare menade jag främst att skavanker från det första albumet filats bort - hans engelska hade vissa brister då och han hade en del textrader som var väldigt klumpigt uttryckta, både språkligt och uttalsmässigt. Men samtidigt är det ju ett ytterligare tecken på att han för varje album förlorar delar av sin personlighet. 


Jag tror att jag tyckte bäst om Timothy. Den låter inte alls som Tallest Man egentligen, men jag fastnade för det nästa distade och väldigt störiga riverdance-blåset. Det var en av få gånger som skivan vågade sticka ut. 

Kantor Wilhelmsson: 1
Orpon: 2

Dagens skiva: Dawn Richard - Blackheart

Artist: Dawn Richard
Album: Blackheart
Utgiven: 15 januari 2015
Innehållsförteckning: maskiner, dramatik, vocoders, rastlös producent, en gnutta r'n'b
Sagt om skivan: "Blackheart is ongoing and nearly seamless, unselfconscious in its refashioning of 80s guitar licks, steel drums, 256-bit EDM, flutes, and trap snares." - Pat Beane, Tiny Mixtapes.
Varför? Orpon gillade Richards Armor on och hoppades på mer modern och elektronisk r'b'n.

Orpon: Blackheart innehöll precis det jag hade hoppats på: maskinell och modern r'n'b med experimentlusta. Det glädjer mig att Dawn Richard har fortsatt att odla sin särart och vågat bli än mer svårtillgänglig - för det här är en ganska märklig skiva. Stundtals låter den nästan som The Knife (Calypso) medan den andra gånger närmar sig radiovänlig pop (Phoenix). Mina personliga favoriter ligger någonstans mellan ytterligheterna, som Swim Free. Allt är inte bra på skivan, men den är sällan tråkig.

Blackheart är full av effekter, inte minst på rösterna. Sången trycks genom kompressorer, distas, autotuneas, filtreras och pitchas på alla möjliga sätt. Det är nästan lite teknikdemonstrationsvarning. Tycker du att det stör?

Kantor Wilhelmsson: Ja, helt klart. Hmm, känner du mig så väl? 

Jag har stor respekt för producenternas kreativitet på Blackheart. Släpig r'n'b samsas med elektronisk dansmusik samsas med aggressiva virveltrummor, autotune, syntar, brötiga elgitarrer och NRJ-refränger. Mitt i allt detta kan det svårt att höra en klar röst. Dawns egen är ganska mjuk och sällan i fokus, vilket gör det extra frustrerande att när hon väl sjunger eller rappar så klipps tonhöjderna sönder och samman. 

Bitvis blir jag nästan åksjuk av alla vokala tricks. En kul låt som Calypso fördärvas av högpitchad smurfröst - ett grepp som fortfarande känns väldigt billigt för mig. En fin ballad som Adderall / Sold hade klarat sig ännu bättre om det bara varit klagande sång och inte Daft Punk-robotröster och wailande med autotune. Jag är lite förvånad över att du inte reagerar starkare över autotune-orgierna här? Minns dig som en AT-kritiker. 

Orpon: Jo, det stämmer. Jag har extremt svårt för autotune, men om man ska vara petig rör det sig i Dawn Richards fall mest om vocoders och digitala filter och inte auto-tune. Auto-tune används för att pitcha falsksång till rätta vilket ger ett vidrigt metalliskt vibrato. 

Jag hade önskat att Blackheart var mer konsekvent och monoton. Det slängs hela tiden in nya rösteffekter i både för- och bakgrund och det blir, precis som du säger, ganska tröttsamt. Å andra sidan är det på radiovänliga Phoenix och Warriors jag tycker att skivan är som sämst. Jag fortsätter att hoppas att Richard tillsammans med rätt producent kan utvecklas till r'n'b-genrens svar på Björk. 

Kantor Wilhelmsson: 3
Orpon: 3

Dagens skiva: Donnie Trumpet & The Social Experiment - Surf

Artist Donnie Trumpet & The Social Experiment

Album Surf

Utgiven 28 maj 2015

Innehållsförteckning Soft jazz, brass, rap, mjuka beats, gospelinfluenser, chill-outproduktion

Sagt om skivan: "...so vibrant, so alive with triumphant vibes and unadulterated joy" . Evan Rytlewski, The A.V. Club

Varför? Kantorn ville ha lite hiphop eller jazz för att hamna utanför sin comfort zone. Med denna skiva fick vi både och!

Kantor Wilhelmsson börjar:

Det här var svårt att bedöma. Jag läste om Surf på en lista över hiphopreleaser från i år, men betraktat som hiphop har hela skivan väldigt loj attityd och låg energi. Och som jazz är musiken så suddig att den nästan glider över i muzak. 

Jag uppfattar en välkomnande attityd och en varm blandning av stilar, men hela uttrycket känns uddlöst och opersonligt. Vad var dina spontana intryck av det här? Och som hiphop-expert, hade du hört talas om Chance The Rapper som står bakom projektet? 

Orpon: Ja, men jag har inte fattat tyckte för honom. Det är lite för lite hiphop i hans hiphop för min del. Surf lider av samma problem. Det är väldigt lite rap för något som kallas hiphop. Och för lite jazz för något som fått cred för sina jazzinfluenser.

Surf är ett extremt ofokuserat album vilket gör att lyssnarupplevelsen blir väldigt splittrad. Jag tycker att det till övervägande del är en popskiva, med inslag av hiphop och lite vilsekommet jazzblås. Några av låtarna, som Wanna be cool, är direkt pinsamma och skulle lika gärna ha kunnat vara framförda av Justin Bieber. Det finns bra stunder på skivan, men den är så jäkla rastlös att låtarna ofta byter skepnad för fort för sitt eget bästa. Jag vet inte riktigt vad Surf vill, vet du? Om ambitionen är att blanda hiphop och jazz så har det gjorts väldigt mycket bättre av bland annat Guru på hans Jazzmatazz-skivor. Och precis som du säger känns det som ett väldigt opersonligt och därtill fegt album. Jag hade velat att Donnie Trumpet & The Social Experiment hade vågat göra mer än krydda popen med lite hiphop och jazz och istället kört på för fullt och utmanat lyssnarna.

Kantor Wilhelmsson: Ja, attityden var det jag mest saknade. Jag säger inte att all hiphop behöver ha stort ego och hävdelsebehov, men jag kunde aldrig höra någon autentisk röst bakom textraderna på Surf. Kanske är Chance helt enkelt för töntig för att hans rap ska hålla. Sunday candy innehåller rader om att gå till kyrkan för att ens farmor är så ball, och att ens tjej är som lördagsgodis. Det funkar inte alls. 

Kantor Wilhelmsson: 2
Orpon: 2

Dagens skiva: Tame Impala - Currents

Artist: Tame Impala
Album: Currents
Utgiven: 17 juli 2015
Innehållsförteckning: 80-talssynthar, falsett, elektronisk pop, blöt produktion, fuzzy ljud
Sagt om skivan: "There’s a lushness to every instrumental and vocal decision here of a tone smacking of eternality." - Mack Hayden, The Guardian
Varför? Efter James Bay ville vi gå åt det kreddigare hållet och plocka en ren Pitchfork-hype.

Kantor Wilhelmsson har en åsikt:

Det här hade stor potential. Jag har inte följt Tame Impalas tidigare karriär, men den allmänna uppfattningen verkar vara att Currents tagit honom från gitarrbaserad psykedelia till varm, lyssnarvänlig elektronik. 

Spontant verkar det ha varit ett utmärkt val. Öppningsspåret Let it happen börjar som en vemodig melodisk poplåt om att känna sig kvävd i vardagen, men ger snart allt fokus åt ett syntmotiv som låter som ett hyperaktivt PC-modem från 90-talet, för att sedan bryta sig loss i snyggt överproducerad klubbmusik med flera polyfona lager. Det är skivans stora anledning att existera och min första favoritlåt från det här projektet.

För min del hade det gärna fått vara mer av den sortens energiska, ambitiösa pop. Eller mer av catchy melodier överhuvudtaget. För efter en övertygande inledning smälter skivan ihop i en serie makliga och lite formlösa låtskisser. Jag läste att bandets maestro Kevin Parker skulle vara perfektionist. Kanske är han mer introducerad av syntarnas olika lager än av själva låtskrivandet?

Orpon:
Man får ju, under skivans senare del, lätt intrycket att han främst är ute efter att testa varenda ful chorus-inställning på sin 80-talssynth. 

Precis som du tyckte jag att Let it happen var väldigt bra, men ju längre skivan pågick desto sämre blev det. Efter inledningsspårets många infall blev det snabbt monotont och såsigt, som en balearisk mixning av 80-tals-BeeGees komplett med falsettsång. Jag har svårt för falsett...

Pitchfork gav Currents extremt höga 9.3 i betyg. Kan du förstå varför?

Kantor Wilhelmsson har en åsikt: 

Jodå, jag kan förstå att man blir smittad av skivans starka identitet. Och ibland blänker den ju till - som på korta, poppiga Disciples. Kanske hade recensenten samma estetiska ingång som Parker själv. För mig är Currents en stundtals fin popskiva som blir för monoton rent musikaliskt för att fungera i längden.

Kantor Wilhelmsson: 3

Orpon: 3

Dagens skiva: James Bay - Chaos and the calm

Artist: James Bay
Album: Chaos and the calm
Utgiven: 23 mars 2015
Innehållsförteckning: Man med känslor, soulig rock, dramatiska refränger
Sagt om skivan: "James Bay's album is so formulaic it could have been generated by a computer programme" - Helen Brown, The Telegraph
Varför? Chaos and the calm är hittills det mest sålda album som släppts 2015. Låten Hold back the river har i skrivande stund 135 miljoner spelningar på Spotify. Och ingen av oss hade någonsin hört talas om James Bay tidigare...

Orpon: Jag har aldrig haft så fel som när jag fick ett recensionsexemplar av James Blunts debutalbum och förutspådde att han var alltför mjäkig för att kunna generera några hits. Det här säger en del om hur dålig koll jag har på vanliga människors musiksmak och jag hade kunnat göra exakt samma spådom om James Bay (nästan samma namn!). Chaos and the calm är så otroligt meningslös och harmlös balladrock att jag inte kan se det som annat än musik för människor utan personlighet. Albumet puttrar på i samma mainstream-vemodiga känsloläge hela tiden och det enda jag kan känna är irritation och förvirring. Vilka Stora Känslor väckte den här skivan inom dig?

Kantor Wilhelmsson: Jag är beredd på att inte ha någon koll på vad som är populärt. Ändå blev jag förvånad över att just denna skiva sålt bäst i år, för den låter inte riktigt tidsenlig. Rihanna, Avicii, Beyoncé, Kanye West - detta är min bild av hur samtidens mainstream låter. Men James Bay, med sina söndertvättade och torktumlade mansrockrefränger, låter som att vrida klockan tillbaka. Denna skiva kunde ha gjorts för tio år sedan - och frånsett de slipade produktionsvärdena, säkert tio år innan dess. Det är provocerande harmlös vuxenrock som lånar produktion från Coldplay när det ska vara stämningsfullt och från Bon Jovi när det krävs muskler, men helt saknar känslan av något spontant eller eget. Har du något att säga om sångarens känslouttryck? Vad är influensen där?

Orpon: Han låter precis på det sätt som alltid får domarna i American Idol att utbrista "egen röst och originellt uttryck!". Att de hör flera killar med exakt samma röst och sångstil varje säsong verkar inte rucka på deras uppfattning. Jag vet inte vem som startade trenden för jag har för dålig koll på mainstream-singer/songwriters. Ed Sheeran? Sam Smith? Jag tyckte dock att James Bay på en del lugnare spår lät som en tonårspojke som försökte låta som Ray Lamontagne. Mycket luft i rösten. 

Best fake smile fick mig att må fysiskt illa. Vilka låtar tyckte du var bäst respektive sämst?

Kantor Wilhelmsson: Sämst var kanske Collide där James Bay växlar över i ren muskelrock. Bäst... alltså, innan allsångsrefrängen och den sista framkrystade versen är Hold back the river ganska catchy. Den har också (i början) lite fler nyanser än bara KÖTT och KÄNSLOR... Kunde han inte ha döpt albumet till KÖTT OCH KÄNSLOR istället? Det hade genererat goodwill hos mig. 

Orpon: 1
Kantor Wilhelmsson: 1

Varje vardag med start 27 juli kommer Två män med ett skägg att recensera en aktuell skiva. Enda kravet är att den är utgiven 2015. Betygskalan går upp till fem. Läs mer här.

Dagens skiva: Vasas flora och fauna - Släkt med Lotta Svärd

Artist: Vasas flora och fauna 
Album: Släkt med Lotta Svärd
Utgiven: 13 maj 2015
Innehållsförteckning: Finlandssvenska, gitarr & piano, texter om att vara vuxen och vilsen, Österbotten, bilresor, Fänrik Ståls sägner-referenser
Sagt om skivan: "Skaparglädje och originalitet ... En synnerligen fängslande skiva!" 
- Stefan Warnqvist, Upsala Nya Tidning
Varför? En av de mest hyllade svenskspråkiga skivorna i år. Orpon hade hört låten Levi & The Leavings och charmats.

Orpon tycker till: Jag kan tänka mig att det här är en skiva som du skräms bort av. Både omslag och bandnamn känns lite proggiga och inledande Gudförälder skulle onekligen kunna vara hämtad från sent 1970-tal med sin pratiga text och lite dramatiska känsla. Jag har själv ganska svårt för flera av låtarna, men jag tycker att några av de gitarrbaserade låtarna fungerar, till exempel Levi & the Leavings och smått sarkastiska Varje lördag. Och självklart är det pluspoäng på finlandssvenskan.

Kantor Wilhelmsson svarar: Din magkänsla är helt rätt. Under första genomlyssningen hade jag ärligt talat svårt att hålla mig för skratt. Det vemodiga tonfallet och dialekten, den banala trallvänliga popen och textrader som "även då man inombords är ett skämt (...) / jag har gylfen lite på glänt" fick mig att fnissa och lägga handen över ögonen. 

Det är kanske en orättvis nidbild av Vasas flora och fauna, som säkert inte menar något illa med sin musik. Problemet är nog att jag växt ifrån texter om vara ung vuxen i vardagen, om att dricka, vara socialt tafatt, gå och deppa och inte våga bjuda upp på dansgolvet. 

Men ett annat problem måste vara arret och produktionen, som är besvärande coverbandsvanliga. Har du något intelligent att säga om de snälla pianojinglarna och den puttrande fyrtakten?

Orpon: Njae, det är inte så mycket att reagera på, om man säger så. Jag hade tänkt fråga dig om pianoklang etc. för jag tyckte att det lät lite väl plastigt, men det finns risk för att inlägget blir evighetslångt i så fall. Jag tyckte att det funkade betydligt bättre med gitarr hur som helst.

Det var främst texterna som stack ut för min del. Jag har svårt för nostalgiska texter skrivna av människor som egentligen är för unga för att vara så djupt nostalgiska, men jag blev ändå lite glad av vissa småsaker, som att Dennis Lyxzén nämns i något av spåren.

Fanns det några låtar du tyckte lite bättre om på skivan?

Kantor Wilhelmsson: Skivan hade bäst energi i början för mig, innan den blev för melankolisk. "Gudförälder" var ganska söt. 

Orpon: 3
Kantor Wilhelmsson: 2

Varje vardag med start 27 juli kommer Två män med ett skägg att recensera en aktuell skiva. Enda kravet är att den är utgiven 2015. Betygskalan går upp till fem. Läs mer här. 

Dagens skiva: Två män med ett skägg går tillbaka till rötterna

Många vet inte om det, men Två män med ett skägg - och många andra med dem - träffade varandra för första gången på ett internetforum kallat Dagens skiva. Året var 2003 och internet befann sig i slutet av sin barndom. Dagens skiva var en samlingsplats för intellektuella musikintresserade, men det var - kanske ännu viktigare - en oas av anonymitet och integritet innan facebook, spambotar och näthat slog igenom.

Så naivt och vackert var internet på den tiden, att Dagens skiva-forumet inte ens räknade med att man behövde inloggning. Folk respekterade varandras smeknamn, som skrevs in på nytt för varje inlägg. Man lärde känna varann på språkrösten och märkte ofta direkt om någon försökte utge sig för att vara någon annan (vilket förvånansvärt sällan hände). 

Jag minns att jag många gånger diskuterade musik med människor på en hög och sansad nivå utan att veta deras namn, kön, ålder, hemort eller bakgrund. Den situationen är helt otänkbar idag. 

I en lång nattlig forumtråd, efter att kommit hem från att ha brutit med min dåvarande flickvän, stötte jag för första gången på nicket Benjamin Orff. Själv hette jag One-eyed midget, senare Kantor Wilhelmsson. Orff, eller Orpon, skulle långt senare starta en blogg där han kallade sig för Balloonfighter. 

Efter att skäggen nu ägnat två hela år åt överambitiösa och självdestruktiva filmprojekt, tänkte vi ett antal veckor gå tillbaka till rötterna. 

Vi kommer att recensera en skiva om dagen, måndag-fredag, på samma sätt som det brukade gå till på forumets webbplats. Det här blir ett sätt att uppdatera sig lite med nutida populärmusik och försöka stävja vårt långsamma inträde i medelåldern, där man till slut bara bryr sig om sånt man lyssnade på när man var 18. 

Varje dag - ny skiva. Enda kriteriet är att det ska vara utgivet 2015. Vi kommer slå fritt mellan genrerna och försöka röra oss utanför våra comfort zones. Nyfikenheten får styra.

Orpon kommer att använda sin stora kunskapsbank och sin mångåriga erfarenhet som musikjournalist och fälla objektiva, helt adekvata omdömen om varje album. 

Kantor Wilhelmsson kommer vara skeptisk och inkonsekvent, lyfta fram "de själsliga aspekterna" (???) och troligen hata på allt som inte har konstmusikaliska ambitioner.

Betygen ges i den så kallade Bra-skalan:
1: Inte alls bra
2: Inte helt bra
3: Ganska bra
4: Bra på riktigt
5. Alldeles utomordentligt gôrbra

Vi ger det här fem veckor till att börja med. Sedan får vi se.
Varmt välkomna att önska skivor!! 

DET HISTORISKA FILMPROJEKTET 2014 - SUMMERING

Det historiska filmprojektet 2014 
Summeringar och topplistor

Filmprat den 16 januari 2015:

Balloonfighter: Under 2014 såg vi tillsammans 100 filmer. De klockade in på drygt 173 timmar vilket motsvarar 7 dygn och 5 timmar eller 4,5 arbetsveckor. Hur svår är din filmtrötthet efter det här?

Kantor Wilhelmsson: Lägg därtill alla timmar för att diskutera, skriva inlägg, leta bilder osv. så har du nog närmare 8 arbetsveckor...

Min filmkänsla är mer mätt än trött. Jag känner inte att jag behöver fylla på med mer inspiration och har inget akut behov efter fler filmer, men mitt intresse och fascination höll sig nästan hela vägen. Det var först under den sista halvan av 90-talet som jag började checka ut mentalt... Hur var det för dig? Det kändes som att du tappade orken tidigare än vad jag gjorde? 

Balloonfighter: Nja, jag har uppskattat projektet rakt genom men vi hade en streak i mitten av 1970-talet när majoriteten av filmerna var över 2 timmar långa som det till och från kändes ganska motigt. Det var inte helt lätt att kombinera med heltidsarbete och i princip all min vakna fritid gick åt till att se film, läsa på om film, vänta på att få prata om film och prata om film. Jag har ju annars fortsatt att se filmer utanför projektet och efteråt också, men det är skönt att få "dumtitta".

Var det någon period du kände var svår att ta sig genom? Bortsett från de väldigt långa filmerna mot slutet tyckte jag att det var oväntat smärtfritt från 30-talet och framåt.


Kantor Wilhelmsson: Jag hade faktiskt lite problem under 70-talet - dels på grund av höga förväntningar på årtiondet, men också på grund av att stilidealen blev väldigt likartade - grälla färger, övervintrade hippies, mycket droger, samma sorts kvalitet på fotot, många filmer som var samhällsmedvetna och urflippade på likartade sätt.
De tidiga decennierna på 1900-talet hade jag inte samma problem med. Överlag var det ändå ganska spännande att betrakta tidiga försökskaniner till filmer, utan samma slipade produktion som idag. Det var kul att se folk testa sig fram.

Har det historiska projektet förändrat någonting i din syn på andra filmer? För min del har jag faktiskt fått sämre tålamod med snabba filmer.

Balloonfighter: Svår fråga. Jag tror att den största skillnaden före och efter är en förbättrad allmänbildning. Men jag har lärt mig att jag aldrig någonsin mer i varken detta eller nästa eller nästnästa liv vill se en noir-deckare igen.

Vi har precis frigjort mer än 8 veckors fritid för det här året. Vad ska vi göra med all den tiden?

Kantor Wilhelmsson: Jag tror det vore en bra idé för den här bloggen att ägna sig lite mer åt spel igen. Vi fick trots allt pris för det en gång i tiden. Och det vore kul att göra något lite mer aktuellt. Med tanke på hur sällan Blogemup uppdaterar så finns det en viss lucka att fylla också, även fast de flesta svenskar skiter blankt i den luckan...

Sista frågan: Vad har varit det bästa med det historiska filmprojektet? Min överlägset bästa grej var att du tyckte så mycket om 8½!!

Balloonfighter: Oooh, det bästa måste ha varit att lida genom riktigt kassa filmer med grumpy Kantorn!

 Topplistan:


 1. Paris, Texas 
2. 8½ 
3. Cykeltjuven 
4. Stalker 
5. Den stora illusionen 
6. Cabirias nätter 
7. Menschen am Sonntag
8. Sullivans travels  
9. Körkarlen 
10. 12 edsvurna män 
11. Satantango
12. Easy Rider
13. Aguirre - Guds vrede
14. Kniven i vattnet
15. Black narcissus











Bottenlistan

1. Pandora's Box 
2. Salò
3. Antonias värld 
4. Floden
5. Bikupans ande 

6. Kvinna utan samvete 
7. Beshkempir 
8. Tokstollen 
9. Broken blossoms 
10. Rom - öppen käft


 

Totalt antal filmer: 93 st (100 med kortfilmerna)
Totalt antal filmer som klarade Bechdel: 7 st
Högst imdb-snitt: 8.9 (12 edsvurna män)
Lägst imdb-snitt: 5.1 (Karl-Alfred)
Den längsta filmen vi såg: Satantango (7:30 timmar)
Den kortaste filmen vi såg: Freaks (1:14 timmar)
Den mest obskyra filmen vi såg: Beshkempir
Bästa djuret: Paddorna i Holy Mountain
Bästa soundtrack: Kniven i vattnet Bästa galning: Klaus Kinski x 2  
Sämsta land: Kirgistan 
Mesta regissör: Hitchcock (3 filmer)
Största överraskning: Menschen am Sonntag
Bästa åktur: Sullivan's Travels