Veckans historiska film: Vecka 27: 1960-1961: "Psycho" och "Viridiana"

1960. Psycho

Vad är detta? Hitchcocks historiska skräckis från 1960.

Varför? Kantorn hade ännu inte sett denna enormt betydelsefulla film, och Orpon hade inte sett den på länge. Dessutom ville vi ge Hitchcock en tredje chans efter genomkassa "The 39 Steps" och halvljumna "Notorious!"

Information till läsaren: Balloonfighter vill meddela på förhand att han "skriver som en apa för att han är en apa".

Balloonfighter: Psycho är en av de mest klassiska och stilbildande filmerna. Även om man, till skillnad från mig, inte tidigare har sett filmen torde handlingen och vissa scener inte vara någon större överraskning. Finns det någon film som har spoilats lika mycket på förhand? Jag tror att Kantorn kan berätta mer om det. Hur överraskad blev du av filmen och hur mycket visste du om redan från början?

Kantor Wilhelmsson: Jag läste faktiskt att hemlighetsmakeriet kring filmen var väldigt stort just för att biobesökarna inte skulle bli spoilade (och vi ska heller inte spoila här). Åskådarna ombads komma i tid till salongen för att inte missa inledningen, som redan den innehåller en slags överraskning, och små Hitchcock-dockor i papp stod utanför i foajén och manade folk till att hålla tyst om vad de sett.

Den stora vändningen i filmen kände jag inte till - däremot har jag sett så mycket film inspirerad av Psycho att jag kunde gissa mig till slutet efter halva speltiden. Jag känner att de här gamla Hitchcock-filmerna överlevt mer på konstnärliga meriter än på chocker och genrebrott. Den ökända "dusch-scenen" var inte särskilt läskig men det svartvita fotot levererade.

Vad tyckte du om filmens konstnärliga kvaliteter?

Balloonfighter: Jag gillade framförallt fotot, men jag tyckte att filmen hade åldrats väldigt väl och den var faktiskt ganska spännande trots att jag hade sett den förut. Anthony Perkins är väldigt bra i sin roll också. Bildmässigt så var det ingen scen som imponerade på samma sätt som den kända inzoomningen från Hitchcocks Notorious!, men tydligen var det en chock i sig 1960 att en film visade en toalett.

Kantor Wilhelmsson: För min del dog filmens spänning ganska tidigt, men Psycho var aldrig mindre än underhållande att titta på. Den var också befriande ofånig - tidigare Hitchcocks vi sett har haft väldigt larviga karaktärer, men Norman Bates var en genuint tragisk figur som filmen behandlade med viss värdighet.

Balloonfighter: Jag tyckte att Psycho bottnade något mer i sin psykologiska aspekt än Hitchcocks tidigare filmer, där handlingen typ har varit "någon är ute efter en oskyldig man!" eller "en oskyldig man träffar en lömsk femme fatale som är ute efter honom!". Sen blev det ganska fånigt att filmen inkluderade en psykolog som i princip tittade rakt in i kameran och förklarade den psykologiska bakgrunden - men det ökade likväl min respekt för Hitchcock.

Kantor Wilhelmsson: Hade du kunna tänka dig en fjärde Hitchcock-film i projektet eller är vi nöjda nu?

Balloonfighter: Nej, jag tycker att vi lämnar plats åt andra, mer intressanta regissörer. Jag tror att Vertigo och North by northwest (trots Hitchcocks standardformel: A hapless New York advertising executive is mistaken for a government agent by a group of foreign spies) är bra, men det får bli en annan gång i ett annat filmprojekt med en annan slags kyrkomusiker i en annan värld.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 7

1961. Viridiana

Vad är detta? Luis Buñuels satiriska drama om en ung nunna som besöker sin världslige och labile farbror.

Varför? Roy Andersson (som båda skäggen älskar) har pratat om den här som en av sina favoritfilmer. Kantorn blev nyfiken. Buñuel var dessutom outforskad.

Kantor Wilhelmsson: Viridiana var filmad under Franco-regimen i Spanien och har säkert en mängd underliggande budskap som jag missar för att jag a) inte är spansk, b) inte är född före 1940 och c) inte bor i en fasciststat.

Vad jag istället kan uppskatta är filmens råa, starka uttrycksvilja. Det finns ett uppdämt raseri i botten på Viridiana, en ilska över sakernas tillstånd som hela tiden är på väg att bubbla över. Det finns en vision här som tillhör det häftigaste jag upplevt i filmprojektet.

Buñuel kritiserar fromma religiösa och välmenande troende, han ritar fula, hatiska karikatyrer över världsliga män i maktpositioner och han spyr galla till och med över samhällets lägsta skikt, tiggarna och de utstötta, som i filmens (årets?) mäktigaste scen missbrukar allt sitt förtroende.

Med trubbiga, bitvis klumpiga religiösa symboler målar Buñuel upp en fallen värld där ingenting är heligt längre. Det är en värld där religion inte löser några problem, där altruister framstår som skrattretande och där en utsugande materialism är på väg att ta över hela samhället. Viridiana är Spelets reglers mörka fortsättning - där Renoirs charmanta överklassdrama behåller sin värdighet ända in i dekadensen är Viridiana vad som hänt när fasaden rämnar och det totala kaoset tar vid. Det är oerhört modigt filmskapande.

Jag ber om ursäkt för att jag breder ut mig, men Viridiana var för mig en av de mest inspirerande filmer vi sett i år. Den är inte perfekt, verkligen inte, och ibland är den rätt så krass, men efter att vi såg den för en vecka sedan har jag inte kunnat sluta tänka på den.

Jag vet att du inte delar min åsikt om filmen. Kan du se var jag kommer ifrån eller är Viridianas kvaliteter helt obegripliga för dig?

Balloonfighter: Jag har haft mer inspirerande upplevelser i vårdcentralen Lingonets väntrum. Viridiana klickar aldrig riktigt för mig. Den religiösa symboliken, alla snuskiga gubbar och Den unga Viridianas lidande fångar aldrig min uppmärksamhet. Mot slutet av filmen kan jag förstå vad det är du ser i den. Jag gillar när filmen blir till en cynisk och religionskritisk version av Snövits dans med de sju dvärgarna och jag uppskattar slutet, men vägen dit är för lång och seg.

Kantor Wilhelmsson: Minsann! Man får glädjas åt att vi för en gångs skull tycker olika.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 5

Veckans historiska film: Vecka 16: 1946: "La Belle et La Bête", "Die Mörder sind unter uns" och "Notorious!"

Vissa år har extra många filmer som vi är nyfikna på. Eftersom varken Kantorn eller Balloonfighter har heltidsjobb (om än heltidsstudier) kan vi ibland unna oss en bonusfilm. Den här veckan fick vi med bidrag från såväl USA som Frankrike och Tyskland.

1946. La Belle et la Bête

Vad är detta? Tidig filmatisering av Skönheten och Odjuret-sagan, 45 år före Disneys version. I regi av Jean Cocteau.

Varför? Kantorn tyckte den verkade spännande och hoppades på ett uttrycksfullt bildspråk.

Kantor Wilhelmsson: Sedan några veckor tillbaka har vi rört oss i en friktionsfri del av filmhistorien. 1940-talets filmer har inte varit svåra att förstå sig på eller komma in i, och har generellt hållit en hög lägstanivå för regi och skådespel.

La Belle et la Bête, som kontrast, känns som en film som är minst tio år äldre. Dialogen är tafflig och många av effekterna löjeväckande. Där odjuret i Disneys version är hotfull och välgestaltad är Cocteaus odjur en patetisk och förvirrad figur som lufsar runt och svamlar.

Men kanske på grund av de underliga kulisserna, kanske på grund av språkbarriären, blir den här filmen ibland en lite kuslig upplevelse. Det är så mycket som känns off i La Belle et la Bête att den får en egen stämning som nästan övertygar.

Vad tyckte du?

Balloonfighter: Filmen befann sig ofta någonstans mellan skrattretande och lätt obehaglig, men jag gillade att den stack ut så mycket från filmerna vi sett både innan och efter. Det finns onekligen en stark känsla av b-film över La Belle et la Bête, men den är knappast på samma nivå som Freaks.

Det som gjorde mest intryck på mig var egentligen kulisserna. Jag gillade verkligen att kandelabrar hölls uppe av händer som stack ut genom väggen och alla analoga lösningar som filmteamet fick ta till. Till exempel skulle ljusen i en scen magiskt tändas och det löste man genom att filma hela scenen baklänges. Jag blir kanske lite väl lätt imponerad av pre-CGI-specialeffekter.

Tyckte du det gjorde något att filmen i princip var identisk Disneys version storymässigt?

Kantor Wilhelmsson: Det störde lite eftersom jag inte kunde låta bli att jämföra dem. Disneys "Skönheten och Odjuret" från 1991 är en av de bättre animerade musikalerna jag sett, med färgstarka scener, roliga sidekicks och bra låtar. Den här filmen fick inte historien att hänga ihop och hade inte så mycket att komma med på karaktärsfronten heller. Dessutom var slutet bland det märkligaste jag sett. Men ja, någon slags stämning har den ju.

Kantor Wilhelmsson: 5
Balloonfighter: 5

1946. Die Mörder sind unter uns

Vad är detta? Psykologiskt Berlin-drama i efterdyningarna av andra världskriget.

Varför? Det verkade intressant med en film som gjorde upp med det tyska folkets trauma så kort inpå krigsslutet och spelades in på plats i ett sönderbombat Berlin.

Balloonfighter: Den historiska kontexten gör Die Mörder sind unter uns till en väldigt intressant film. Åtminstone teoretiskt. Jag hade föreställt mig en film i stil med Lore, där det tyska folket vaknar upp till en helt ny verklighet efter andra världskrigets slut och sakta inser vilka brott mot mänskligheten som de står kollektivt ansvariga för.

Sådant stoff finns här, men det utvecklas inte alls i den utsträckning som jag hade önskat. Vi får till exempel veta att en av filmens centralgestalter har befriats från ett koncentrationsläger, men därefter nämns händelsen inte igen. Vi får inte se hur hon hanterar traumat och det verkar inte bekomma henne det minsta. Istället väljer filmen att fokusera på en f.d. tysk soldat som vill hämnas på sitt korrupta befäl.

Känns det inte lite för lättvindigt? Är det för mycket begärt av en tysk film från 1946 att den ska peta lite mer i såret?

Kantor Wilhelmsson: Hm, jag håller med dig om att kvinnans historia är outvecklad, men inte att filmen är lättvändig. Det här är helt klart en film som behandlar skulden efter kriget, om än med smalt fokus.

I skildringen av den tyske doktorn har Die Mörder... byggt in frågan om huruvida det är möjligt att gå vidare - om det går att glömma och förlåta (som kvinnan vill) eller om man bör dra krigets bödlar inför rätta - och hur livet någonsin kan bli detsamma igen? På andra håll har vi karaktärer som utnyttjar folks olycka för egen vinning genom att sälja dem seanser och falskt hopp.

Men om storyn ibland blir lite väl didaktisk, tyckte jag framför allt om filmen för den konstnärliga regin. Det här är en post-expressionistisk film, med skarpa kontraster, våldsamma klipp och skeva kameravinklar. Kameran ligger ofta på sned mot horisonten, som för att betona att det här är en värld som inte bara bombats sönder, utan vars hela perspektiv har blivit snett.

Balloonfighter: Ja, jag menade inte att filmen är lättsam och ytlig, snarare att jag hade velat se ett bredare perspektiv där vi fått veta mer om Susannes motiv. Jag tror inte att filmen hade mått dåligt av att vara lite längre. Jag gillar berättelsen om en nazistsoldat som söker upprättelse genom att söka upp ett befäl som är ansvarig för avrättningen av en hel by i Polen, men hade gärna sett mer av människorna omkring honom och hur de påverkar honom.

Sen är det väldigt fint att det här är filmen som regissören Wolfgang Staudte valde att göra efter att han under Hitlers styre tvingats vara delaktig i nazistiska propagandafilmer. Det är uppenbart att det här är lika mycket en personlig uppgörelse som något annat.

Jag tror att vi kan enas om att Die Mörder sind unter uns vinner på knock-out mot Rom - öppen stad (som också är en samtida skildring av nazisterna). Även om filmen skyndar förbi en del intressanta frågor så har filmens karaktärer känslor och kan uttrycka sig i annat än plattityder. Och de tillbringade inte hela andra världskriget med att sitta i en soffa och dricka vin och äta ostsnittar och tycka synd om sig själv.

Kantor Wilhelmsson: Dessutom fungerar filmen som en fin motpart till Menschen am Sonntag (1929), som var ett dokument över Berlin före kriget, medan den här visar Berlin efteråt.

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6

1946. Notorious!

Vad är detta? Tidig Hitchcock om en tysk nazi-dotter (Ingrid Bergman) som rekryteras av en amerikan (Cary Grant) för att bli amerikansk agent. Hennes uppdrag är att nästla sig in i en nazistfamilj, men var ligger egentligen hennes sympatier?

Varför? Uppföljning på både Hitchcock (som vi var kluvna till 1935) och Ingrid Bergman (som vi gillade 1938).

Kantor Wilhelmsson: Jag hade en diskussion med min pappa (född 1950) om mord. Han berättade att när någon mördades på hans tid var det en jättegrej, en rikshändelse. Om det så skedde i andra ändan av landet kom det alltid med på nyheterna.

Kanske är det därför så många filmer i projektet handlat om mord och "dåliga kvinnor". I kärnfamiljernas storhetstid var det helt enkelt det häftigaste och mest förbjudna. Vi sitter och gäspar oss igenom mordhistorierna och den dåliga kvinnosynen, men då var det helt enkelt motsvarigheten till GTA eller Game of Thrones.

Till en början är jag lite less på karaktärerna i Notorious! - ytterligare en film där kvinnan anses "dålig" om hon dricker alkohol eller ligger med fler än en man - men successivt blev den mer och mer spännande, kanske mest genom Ingrid Bergmans stora dedikation och utstrålning.

Jag måste dock säga att jag har svårt för Cary Grant, som sportade ett smådrygt leende hela speltiden igenom. Det är inte en schtick som funkar på mig.

Vad tyckte du om radarparet?

Balloonfighter: Jag tyckte så klart exakt som du, så jag raskar istället vidare till Claude Rains som spelade nazisten Alexander Sebastian som Ingrid Bergmans agent gifter sig med. Jag tyckte väldigt mycket om hans utstrålning och sätt att prata. Han hade mer karisma i mungiporna än Cary Grant har i hela ansiktet.

Hur tyckte du att kombinationen av triangeldrama och spionthriller fungerade?

Kantor Wilhelmsson: Det har nästan blivit en grej att vi dissar stora skådespelaren från den här tiden (se även Fred MacMurray och till viss del Peter Lorre).

Jag: Uttråkad av romansen, engagerad av spionaspekten. Det blev lite maffiadrama när nazistens "vänner" blandades in, och det är alltid spännande.

Precis som med Greta Garbo och Queen Christina vill jag påstå att den kvinnliga huvudrollen bar hela filmen. Utan en storspelande Ingrid Bergman hade Notorious! inte varit alls lika spännande. Jag är fortfarande (1946) ljummet inställd till Hitchcock. Du också?

Balloonfighter: Ja. Jag kan se vad som gör honom så nyskapande (inzoomningen från ett balkongräcke, ner i en folksamling, vidare in mot Ingrid Bergman och till slut fokus på hennes hand som håller i en nyckel är ju rätt snygg), men han måste göra något betydligt fetare för att jag ska vilja uppsöka närmsta filmvetenskapliga fakultets Hitchcock-runkbås.

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6

Veckans historiska film: Vecka 9: 1935-1936. "The 39 Steps" och "Kameliadamen"

Trettiotalets mitt är en seg period i historien. Hitler har tagit över makten i Tyskland och filmprojektet levererar bara trista såpor och proto-Hitchcock med fil.kand i trams. Vi återkommer nästa vecka med det betydligt bättre året 1937, då med en dubbel - Renoir och Disney!

1935. The 39 Steps

Vad är detta?
Brittisk spion-thriller av Alfred Hitchcock innan han flyttade till Hollywood och blev en superstjärna.

Varför?
Intressant med relativt tidig Hitchcock. The 39 Steps har hyllats som en av de bästa brittiska filmerna genom tiderna.

Kantor Wilhelmsson: Innan vi börjar stycka den här filmen skulle jag vilja påpeka två saker:

1. Hitchcock hade en karriär som spände över mer än femtio år. The 39 Steps kom ut två hela decennier innan Psycho, Fåglarna eller till och med Fönstret åt gården. Även om filmen var en succé på sin tid får man inte glömma att Hitchcocks rykte vilar på betydligt mognare verk.

2. Jag tyckte största delen av The 39 Steps var effektivt berättad och den slutade aldrig vara underhållande. Bra foto och roliga dramatiska klipp.

Okej Orpon, yxan är din!

Balloonfighter: Provocerar du mig? Jag kan helt klart se att The 39 Steps är en föregångare till moderna thrillers, men varken handling eller skådespelare övertygade mig. Presenterades det överhuvudtaget någon bakgrund till konflikten? Fanns det en konflikt? Med reservationer för att jag är en mycket obegåvad människa - är inte i princip det enda som utspelar sig i filmen att Richard Hannay blir oskyldigt jagad av poliser och åker en himla massa tåg och springer över myrar?

Jag tyckte att Mr. Memory var lite rolig, men gick filmen verkligen mycket djupare än att Hannay hamnar "i konspirationens öga"?

Kantor Wilhelmsson: Nej. Och det hela är så utstuderat larvigt att jag inte tvekar att utnämna The 39 Steps till det dummaste manuset vi tagit del av i år (spoilers följer):

En ärkeskurk med stympat lillfinger försöker smuggla ut hemlig information ur landet. Richard Hannay råkar befinna sig på samma teater som en kvinnlig superspion, som fått nys om informationen och nu använder Hannay som täckmantel för att gömma sig från skurkarna. När dessa ändå lyckas knivmörda henne medan hon befinner sig i Hannays lägenhet (genom en teleporterande kniv?) blir Hannay misstänkt för mord. Hannay flyr ut på landet och hänger med de grövsta stereotyp-lantisar jag någonsin sett, innan han kidnappar en tjej han tidigare överfallit med en kyss på ett tåg. Den hemliga skurk-organisationen får dock fatt i dem båda och de tvingas övernatta på ett vandrarhem handklovade till varandra medan värdinnan bara tror att de är jättekära och håller på med någon S/M-akt... Ska jag fortsätta?

Balloonfighter: The 39 Steps har verkligen inte åldrats med värdighet. Snarare framstår den som en parodi på thriller-genren. Jag blev väldigt besviken på slutet också. Jag hade hoppats att åtminstone orsaken till konspirationerna skulle vara lite spännande, men icke. Blev du också besviken på att det supertopphemliga for british eyes only-dokumentetet inte var... något fetare?

Kantor Wilhelmsson: Jag fattade aldrig riktigt vad det var - något slags vapen?

Hannay stoppade en kula med en fickbibel i alla fall. Den grejen har ju inte gjorts till döds sedan 1935.

Balloonfighter: Jag avslöjar det (spoilers för alla som inte vill få en film från 1935 spoilad): hela konspirationen handlade om att en mystisk organisation hade ritningar till en .... wait for it... tyst flygplansmotor.

Kantor Wilhelmsson: Är du säker? Det var inte bara en vanlig köksfläkt?

Balloonfighter: Industrispionage på hög nivå.

Kantor Wilhelmsson: Det sämsta för mig med The 39 Steps var att Hannay som karaktär kändes så dryg och bortkopplad. Ju längre filmen gick, desto mer struntade han i vad som hände, kände det som. Detta är kanske en vanlig trop inom genren - en huvudperson som hela tiden driver med manuset - men det skapar en väldig distans till filmen och det blir bara svårare att engagera sig i den. Kanske är det som du säger någon slags parodi, men då kunde den väl varit rolig?

Balloonfighter: Ja, ett gäng poliser som trillar ner i ett kärr på skotska höglandet är vad The 39 Steps hade behövt. Jag vill dock ge Hitchcock åtminstone en chans till i det här projektet.

Kantor Wilhelmsson: 4
Balloonfighter: 3

1936. Kameliadamen

Vad är detta? Romantiskt drama med Greta Garbo och Robert Taylor, baserat på en bok och pjäs av Alexandre Dumas.


Varför? Vi fick mersmak för Garbo efter "Queen Christina". Och 1936 års filmutbud såg inte så kul ut i övrigt...

Balloonfighter: Mitt främsta intryck av Kameliadamen är att vi befinner oss djupt inne i något av det glättigaste 1930-talets Hollywood har att erbjuda - Greta Garbo till trots. Det är en banal kärlekshistoria om en societetsdam i Paris som inte kan bestämma sig för om hon ska gifta sig med en jätterik baron eller en jätterik ung, snygg man som hon älskar. Vi känner väl alla igen oss i det scenariot. Livet... det är svårt det. Ett liknande upplägg funkar ändå i Stolthet och fördom, men Kameliadamen är dränerad på all personlighet och charm.

Kantor Wilhelmsson: Som kulturarbetare är jag alltid beredd att försvara det mänskliga allmänvärdet hos en dikt, en film, en sång eller ett musikstycke, oavsett om vi skulle befinna oss i krig eller i ekonomisk kris. Jag tror helt enkelt att konstnärliga uttryck är grundläggande mänskliga behov, och att det alltid är meningsfullt att relatera till andra människors tankar och känslor.

Kameliadamen är därför en sällsynt film för mig. Jag kan inte på något sätt motivera att man ska engagera sig i de här ointressanta överklassmänniskorna. De är karaktärssvaga, förutsägbara och själviska men framför allt oändligt tråkiga. Deras plattityder om kärlek får mig att vilja måla fingerfärg med mina egna spyor.

Greta Garbo gör det bästa hon kan med materialet men kom igen, vad fan är budskapet här? Kärleken övervinner allt? Det är aldrig för sent att ångra sig? Hellre lite fattig men i ett bra förhållande än olyckligt bunden till en elak baron? Man tycker ju att den sista meningen skulle säga sig själv.

Balloonfighter: Ja, det är en av de dummaste Romeo och Julia-historierna som någonsin har berättats. Grow a pair, Marguerite! Och som det inte vore nog med att Marguerite (Garbos karaktär) är en lobotomerad velpotta så slutar filmen på ett av de fånigaste av alla tänkbara sätt. Tyckte människor verkligen att det här var romantiskt?

Kantor Wilhelmsson: (spoiler!)

Döden är väl alltid romantisk. Om man inte har någon fantasi. Vad tror du hon hade för sjukdom egentligen? 30-something som blir svag och hostar med jämna mellanrum?

Balloonfighter: Stenlunga.

Kantor Wilhelmsson: Sista frågan innan vi glömmer den här filmen:

Tror du att Wes Anderson hade kunnat göra något bra av manuset?

Balloonfighter: Om det är någon som kan ge överklassmänniskor personlighet så är det Wes Anderson.

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 3