w h o k i l l

Nu när året börjar närma sig vägs ände är det dags att börja betrakta saker i backspegeln. 2011 har utkristalliserat sig som ett tämligen mediokert år för popmusik. Alldeles för få artister har försökt bryta sig loss från rådande trender i ett försök att uppnå något nytt. Jag kan egentligen bara komma på en artist som har skapat något överraskande - Merrill Garbus i tUnE-yArDs.

tUnE-yArDs har sina rötter någonstans i slamrig lofi men har i och med albumet w h o k i l l närmat sig något mycket mer komplext än så. w h o k i l l är inget lättlyssnat album och det kan stundtals vara direkt provocerande med sina märkliga loopar, irriterande disharmoni och frijazz-saxofoner som attackerar utan förvarning. Man vet sällan vad som ska hända härnäst. Ibland börjar musiken plötsligt att låta som grötig punk, ibland blir det frijazz och andra gånger blir det oväntat finstämt. Jag gillar i synnerhet när musiken närmar sig afropop.

Garbus androgyna röst är tillräckligt stark och originell för att hantera de plötsliga vändningarna. Hon kan i ena stunden låta som en rejäl karl för att i nästa sjunga i flickig falsett. Wailandet i slutet av Powa är min personliga favorit.

tUnE-yArDs överraskar med såväl oljud som ren och skär Paul Simon-pop. Det finns en överhängande risk att man blir åksjuk av w h o k i l l men ingen annan popmusik under året var i närheten så bångstyrig, egensinnig eller medryckande.