Veckans historiska film: Vecka 13: 1940-1941: "Diktatorn" och "Sullivan's Travels"

Skäggen kastar sig in i 1940-talet, ett stort decennium för Hollywood, som bland annat gav oss Humphrey Bogart, början av Hitchcocks USA-karriär, samt en viss Citizen Kane... Den struntar vi i här. Båda hade sett den, och ärligt talat finns det roligare saker att titta på. Till exempel Chaplins tour de force Diktatorn, eller uppstickaren Sullivan's Travels - två av de bästa komedierna vi sett hittills.

1940. Diktatorn

Vad är detta? Charlie Chaplins första ljudfilm, en vågad Hitler-satir och en diss av hela Tredje Riket.

Varför? Diktatorn - och Charlie Chaplin för den delen - är en av av våra största klassikerluckor. Det har gått 15 år sen Guldfeber och vi ville se hur Chaplin klarat övergången till ljudfilm. Och en Hitler-satir från 1940 blir per automatik intressant.

Kantor Wilhelmsson: Inget av skäggen var helt övertygade av Chaplins tidiga Guldfeber, en serie småroliga vinjetter med en fånig luffare. Men Diktatorn levererade! Den här filmen har heller inte mycket till story, är alldeles för lång och trampar vatten långa sträckor, men jag har aldrig sett Chaplin så bra som när han pratar gibberish-tyska. Jag fnissade okontrollerat åt hans fejkade ord och hans aggressiva uttal av "struts" och "wienerschnitzel" och "garbitsch". Skulle lätt ha kunnat titta på det i en hel film!

Balloonfighter: Man får helt klart ge Chaplin att han klarar övergången till ljudfilm alldeles utmärkt. Jag blev överraskad av hur rolig filmen faktiskt är emellanåt. Det säger sig själv att den inte är värd sin längd på 2 timmar och 4 minuter, men hade man klippt ner den till 1½ timme hade den kunnat bli riktigt bra.

Låtsastyskan och jordglobsdansen har förtjänat sin status som klassiska scener, men det var en fånig liten scen som fick mig att skratta allra mest. Hynkel (Chaplin) drabbas av hybris när han inser att han kan ta över hela världen, tar ett ballerinaskutt mot ett fönster, ler lyckligt och börjar sen klättra upp i en gardin som en kattunge hög på kattmynta. Jag har sett om den scenen 30 gånger.

Kantor Wilhelmsson: Jag blev överraskad av hur mycket jag skrattade åt Chaplin, för egentligen har jag lite svårt för hans utstrålning. Mycket riktigt var den judiska barberaren - klassiskt bortkommen Chaplin - inte lika spännande som Hynkel. Där kände jag att flera scener blev ganska sega, som när han druttar på ändan, eller börjar raka en kvinnlig kund utan att tänka på det... Adenoid Hynkel däremot var kul i nästan varje scen. Vad tyckte du om jude-Chaplin vs. Hitler-Chaplin?

Balloonfighter: Lätt Hitler-Chaplin. Barberaren var väl egentligen bara en uppdaterad version av Chaplins klassiska stumfilms-figur The Tramp? Jag tror att jag skrev det efter att vi hade sett Guldfeber också men jag ser inte det komiska i den figuren. Jag försökte fråga min 97-åriga mormor vad som var så roligt med Charlie Chaplin men hon verkade inte förstå frågan utan malde bara på med "Ooooh vad rolig han var, han var inte klok!". Man kanske bara fattar om man är född före 1930.

Utan att ha sett särskilt mycket Chaplin vågar jag ändå satsa mina bästa långkalsonger på att Diktatorn är hans bästa film på alla sätt. Tror du att någon av hans andra filmer hade kunnat utmana Diktatorn? Är det någon du känner att vi missat?

Kantor Wilhelmsson: Den största Chaplin-film vi nonchalerat är i så fall Moderna Tider... Kanske värd att ta på en andra runda genom filmhistorien. Å andra sidan verkar det som ännu en film där man ska tycka synd om luffaren. Det fantastiska med Diktatorn är ju att Chaplin är så aggressiv och utåtriktat självgod här. Det klär honom mycket bättre.

Diktatorn är en lång film och precis som du säger hade den behövt klippas ner till halva längden för att slippa dödkött. Om du fick göra en director's cut, hade du behållit slutet? Det är onekligen ett rätt stort avbrott mot resten av filmen, om vi ska tillåta oss milda spoilers.


Balloonfighter: Om man är rädd för att få en 74 år gammal film spoilad så får man väl sluta läsa här, men i korta drag:

Barberaren - utklädd till Hynkel - håller ett långt tal om alla människors inneboende godhet. Det är en scen som har blivit nästan lika klassisk som låtsastyskan och jordglobsdansen, men det är också en scen som känns väldigt off i en parodi. Hade jag fått bestämma hade jag inte inkluderat scenen, men jag förstår verkligen att publiken 1940 uppskattade och behövde höra Chaplins innerliga brandtal om demokrati och människors lika värde. För mig personligen kändes det som ett lika tråkigt och fegt slut som "Och sen vaknade jag och insåg att allt bara var en dröm".

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 7

1941. Sullivan's Travels

Vad är detta? Komedi med socialrealistiska undertoner av Preston Sturges. Handlar om en regissör av lättsmälta filmer som nu vill sätta upp ett svårt drama (med titeln Oh brother where art thou?) om människans villkor. Han bestämmer sig för att leva som luffare för att bli autentisk.

Varför? Historien verkade rolig och Preston Sturges är känd för sina rappa manus. Värt att utforska!

Kantor Wilhelmsson: Jag skulle vilja inleda med en fråga:

När såg du senast en 70 år gammal film med ett sånt här tempo och kvickhet? Hela första kvarten skakade vi bara på huvudet av skratt. Intelligent premiss - hyperaktiv dialog - slapstick - bil som kör jättesnabbt - husbilen tar upp jakten - det ambulerande köket i husbilen kollapsar - kärleksintresset introduceras! - alla trillar i poolen - ledsna luffare - socialrealistisk fulhet - ooh, ett metaskämt -

Balloonfighter: Haha, Sullivan's Travels introducerar oss för ett helt nytt tempo i filmprojektet. Jag hade inte alls höga förväntningar på filmen och såg 1941 som ett trist mellanår, men det är möjligt att det här är projektets största överraskning.

Jag blev också förvånad över hur pass bra slapstick-humorn funkade. Det var så mycket dumhet i filmens första hälft att överjaget inte orkade stå emot. Vi såg flera gånger skämten komma långt i förväg, men skrattade ändå. Som när de två huvudkaraktärerna trillat i poolen och butlern kommer ut... och ja, han trillar också i poolen. Varför, kära Kantor, skrattar vi åt detta?! Har vi gått sönder?

Kantor Wilhelmsson: Ja, men glöm inte att det var mycket mer än slapstick i filmen. Det var liksom bara en ingrediens i kakan. Framför allt blev jag imponerad av hur mycket filmen hämtade inspiration från trovärdigt mänskligt beteende. Regissören och hans musa försöker flera gånger leva hårt luffarliv, men de är så sjukt lata och bekväma att de inte kan hålla sig från lyxen en enda dag. Sedan tar historien en vändning in i väldigt mörk komedi när en olycka inträffar. Arbetsläger och svarta församlingar ute i obygden är inget man väntar sig i en solig Hollywood-film, men på något sätt lyckas Sturges hitta komedin och människovärdet här också. Jag tycker att sista halvtimmen är på gränsen till genial.

Balloonfighter: Absolut. Den första halvan av filmen är mer regelrätt screwball-komedi, men sista halvan växer den till något betydligt större. Regissören Preston Sturges har en nattsvart humor som jag inte trodde existerade på den här tiden. I en av filmens bästa scener går de två huvudpersonerna på romantisk promenad vid en sjö upplyst av månljuset. I ett av träden de passerar hänger ett lik. Det har ingenting med storyn att göra, det kommenteras inte och de flesta tittarna märker det antagligen inte ens men det finns där.

Och det är inte en enskild händelse. Filmen går från bröderna Marx-fyndiga samtal och slapstick till skämt som är så jävla mörka. Stundtals känns det som något Roy Andersson hade kunnat göra om han tvingades göra kommersiell Hollywood-film under en tid med stenhårda censurlagar. Kritiken mot Sullivan's Travels har främst grundats på att den är så splittrad i sitt tonläge. Jag ser det snarare som filmens främsta styrka.

Kantor Wilhelmsson: Helt klart - det är så befriande att se en film från den här tiden som inte underskattar sin publik. Jag funderade lite på om det här är första filmen i sitt slag som är så tydligt meta. En komediregissör (Sturges) bryter av mot sina tidigare filmer för att göra en något mörkare film - om en komediregissör (Sullivan) som vill bryta av mot sina tidigare filmer för att göra en mörkare film. Mina tankegångar går mot betydligt senare metafilmer av Woody Allen och Fellini.

Sensmoralen för Sullivan blir ändå att komedin vinner, vilket den också gör i själva filmen Sullivan's Travels, som är ett lovprisande av komedin som konstform. Det är ett slut som känns väldigt förtjänat!

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8

Veckans historiska film: Vecka 12: 1939. "Spelets regler" och en liten summering av 1930-talet

Det här blev lite av en mellanvecka för det historiska filmprojektet, då vi gick och såg Wes Andersons "Grand Budapest Hotel" på bio. Våra åsikter om denna film... är höljda i dunkel. Istället följer vi upp "Den Stora Illusionen" med ännu mer Renoir, och pratar lite om de tolv filmer vi hann se från 1930-talet.

1939. Spelets regler

Vad är detta? Jean Renoirs überhyllade film om franska överklassmänniskor i en societet som snart ska slås sönder av kriget.

Varför? Kantorn älskade "Den stora illusionen" (och även Balloonfighter tyckte den var mycket bra). "Spelets regler" rankas väldigt högt av filmkritiker världen över.

Balloonfighter: Spelets regler var en ganska udda filmupplevelse. Trots att den utspelade sig i franska överklassmiljöer på 1930-talet så lyckades den kännas förhållandevis modern tack vare alla konstigheter som pågick. Det som stack ut mest i filmen var dels mängden karismatiska karaktärer, dels att så mycket utspelades i bakgrunden. Bokstavligt talat. Det fanns knappt en enda scen där två människor kunde samtala utan att det sprang omkring en hel aristokratsläkt och deras tjänstehjon bakom dem. Och framför dem.

Kantor Wilhelmsson: Ja, jag fick nästan lite Wes Anderson-vibbar av detaljnivån på varje scen och hur mycket spännande som hände "i djupled". Det är lätt att förstå varför det var en nydanande film för sin tid. Jag gillade också manuset, som behandlade karaktärerna älskvärt och aldrig cyniskt, trots att hela karaktärsgalleriet bestod av ryggradslösa kräk.

Balloonfighter: Det är lätt att se varför filmen framstår som nydanande men den har på flera listor nämnts som en av tidernas 5 bästa filmer. Det har jag svårt att förstå. Spelets regler är lustig, dialogen är rapp och en del scener skrattade jag rentav åt, men jag såg inte mycket mer än så i filmen. Finns det några lager i den här filmen eller är det bara en överskattad halvmysig film? OBS! Ej retorisk fråga.

Kantor Wilhelmsson: Det finns definitivt lager och jag tycker att den har ett bra grepp om sitt ämne - den gammeldags aristokratin, och dess bisarra värld, där takt och ton alltid går före normala känsloreaktioner. Mycket görs av att karaktärer "räddar ansiktet" inför folk - fastän alla vet att de egentligen är otrogna och illojala. I en scen springer en man genom ett dansgolv och skjuter med pistol och ingen av de dansande rör en min. Däremot uppstår djup oro och olust bland gästerna när ingen hittar sina skor.

Balloonfighter: Tydligen förbjöds Spelets regler av franska staten på grund av sin skarpa satir av överklassen. Det är nog ett tema som har stått sig sämre än den humanistiska krigsskildringen i Den stora illusionen.

Nu har vi sett två filmer av Jean Renoir. Har vi lärt känna honom än?

Kantor Wilhelmsson: I alla fall tematiskt! Han har kanske inte riktigt lika distinkt visuell stil som många andra regissörer - eller så är det bara att de här två filmerna såg väldigt olika ut (jag tyckte Den Stora Illusionen var mycket snyggare). Några gemensamma nämnare verkar vara: Älskvärda personligheter från hela klasspektrat, rolig dialog och sorg över den tid som flytt.

Och ja, den här filmen var inte på samma nivå som Den Stora Illusionen. Det finns många bra enskilda scener, men på något sätt så nådde den inte upp till samma starka helhet. Har du någon aning om varför?

Balloonfighter: Personligen har jag lite svårt att känna medlidande med fransk överklass. Det gör väl inget om den försvinner med sina löjliga ideal? Jag älskade stundtals kaoset i Spelets regler, men det gjorde det också ganska svårt att engagera sig i vad filmen berättade. Jag blev lite trött av alla karaktärer som jag hade väldigt svårt att skilja åt - förutom Renoir som själv har en roll i filmen och är nästan lika ful som Bert Karlsson. Dansande män i björnkostymer, uppstoppade fåglar som täcker hela golvytor och random skottlossningar i all ära men jag hade velat ha liiiite mer struktur.

Kantor Wilhelmsson: Ja, den farsartade sista halvtimmen var väl på något sätt både filmens styrka och svaghet.

Om vi går över till att prata om 30-talet som helhet? Vi har sett tolv filmer. Jag antar att vi kan vara överens (vi brukar vara överens) om att förra Renoir var bäst och "Kameliadamen" var sämst, men hur skulle du klassa filmurvalet överlag? Har det varit ett bra decennium? Vad har varit de framträdande dragen hos de första tio åren ljudfilm? Många svåra frågor på en gång!

Balloonfighter: Jag kommer antagligen att säga det här varje gång vi har "klarat av" ett decennium, men 1930-talet kändes lite som att komma hem. De äldre filmerna kändes exotiska och teatraliska, men 30-talet har bjudit på en del filmer som inte alls är svåra att sätta sig in i. Vi har sett den första filmen som klarar Bechdel-testet, en animerad film, technicolor, en film med bara kvinnor i, proto-thriller, proto-noire och en tvättäkta b-film. 30-talet bjöd på en helt annan mångfald än tidigare decennium. Och fan vad skönt det var att höra skådespelare prata igen.

Kantor Wilhelmsson: Förvisso sant! Samtidigt har flera filmer varit rejäla besvikelser för mig. M var mycket tristare än väntat och första Hitchcock var långt under all kritik. Men jag tror ändå urvalet har speglat en viss bredd. Och vi undvek Shirley Temple helt, vilket hedrar oss.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 8

Den totala rankningen av 1930-talets filmer: 

1. Den Stora Illusionen
2. Menschen am Sonntag
3. Queen Christina
4. Spelets regler
5. En kvinnas ansikte
6. Snövit och de Sju Dvärgarna
7. The Women
8. M
9. L'Atalante
10. Freaks
10. The 39 Steps
12. Kameliadamen

Veckans historiska film: Vecka 11: 1938-1939: "En kvinnas ansikte" och "The Women"

1937 var inget dåligt år för det här filmprojektet, men rätt så ojämlikt. Snövit och de sju dvärgarna hade två kvinnliga karaktärer - en retarderad hemmafru, och en elak häxa - och Den stora illusionen hade nästan inga kvinnor i bild överhuvudtaget. Med denna veckas filmer hoppas vi kompensera. The Women är den första film i historien som helt saknar män, och En kvinnas ansikte stoltserar med en gangsta Ingrid Bergman.

1938. En kvinnas ansikte

Vad är detta? Dramathriller av Gustaf Molander om en bitter gangstertjej som lär sig värdet av mänsklig omtanke.

Varför? En ung Ingrid Bergman spelade huvudroll. Den verkade lite kul.

Balloonfighter: Vi bestämde oss för En kvinnas ansikte mest för att få se en ung Ingrid Bergman, men jag blev positivt överraskad. Jag hade inte väntat mig att en svensk film från 1938 skulle kunna kännas så pass film noir-ig. En kvinnas ansikte har inte världens mest intelligenta intrig, men jag var faktiskt underhållen från början till slut och älskade hur gaggiga filmen tillät en del karaktärer att vara.

Kantor Wilhelmsson: Ja, det här var kul! Många scener var larviga, men filmen hade en rapphet och en charm som lyste igenom. Det kändes lite som att titta på en modern såpa, typ... Äkta Människor? Det är roligt, så man ursäktar att det också är väldigt fånigt. Hur bra tyckte du Bergmans skådespel höll?

Balloonfighter: Hon hade knappast samma pondus som Greta Garbo, men å andra sidan var hon bara 22-23 när En kvinnas ansikte spelades in. Jag tyckte att hon var helt okej utöver ett par oväntade raseriutbrott som kom från ingenstans. Dramaten-ilska är så olik riktig ilska.

Vad tyckte du var det dummaste i handlingen?

Kantor Wilhelmsson: Det dummaste var att hela plotten byggde på att döda en sexårig pojke. Det är verkligen cartoon evil. Det var svårt att få någon riktig känsla för karaktären Torsten, han var bara ett slemmigt destillat av ondska som filmen behövde för att fullborda fröken Holms resa, kändes det som.

Balloonfighter: Men jag gillade det! Ingrid Bergmans kriminella karaktär kontrakterades för att mörda en rik arvinge, men fick senare veta att det rörde sig om en jättesöt sexårig pojke. Det var såp-smaskigt (svenskans vackraste ord?) spännande. Det var väldigt roligt att fröken Holm försökte framkalla sin bitterhet genom att skälla ut pojken för hans bortskämdhet. Gossen hade alltså fått en fotboll, ett par skidor och en cykel under totalt två års tid. Det är så jävla långt från dagens en-ipad-i-veckan-ungar.

Jag tyckte nog annars att det dummaste var att Anna Holm var en total outcast för att hon hade några ärr i ansiktet. "Ingen vill anställa ett monster som mig!". Jag förstod inte varför hon inte bara kunde jobba i telefonväxel eller på verkstad. Och sen var ju själva sensmoralen ganska märklig.

Kantor Wilhelmsson: Ja och ja. Men man måste gilla att sånt här händer i svensk film och att filmen fullt ut står för det. Ingen svensk rulle hade vågat ett sånt här manus idag - inte utan fjorton Robert Gustafssons och fyrtio minuter slapstick och förväxlingshumor. En kvinnas ansikte vågar vara lite melodramatisk och rå och spännande, och det känns osvenskt på något sätt.

Balloonfighter: Och osvensk är det finaste man kan vara i Sverige.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 7

1939. The Women

Vad är detta? Komedi-drama med enbart kvinnlig ensemble - mer än 130 talande kvinnliga roller, och inte en man så långt ögat kan nå! Storyn, som bygger på en pjäs, handlar om otrohet och skilsmässor i en glamourös Manhattan-miljö.

Varför? Allt ovan är intressant. Vi hoppades på en feministisk film med smart manus.

Kantor Wilhelmsson: The Women är en problematisk film för mig. Skildringen av alla dessa kvinnor är väldigt energisk och engagerad, och filmen kommer med förvånansvärt nyanserade porträtt av otrohet och skilsmässa. Men alla historier verkar ändå landa i sensmoralen att en kvinna inte klarar sig utan sin man, vilket förstör den goodwill som filmen byggt upp.

Balloonfighter: Ja, det är en film som glattar omkring över hela skalan. Efter en mängd titlar i det här projektet där kvinnor har haft en undanskymd roll var det befriande att se en film som klarade Bechdel-testet inom ett par minuter. Filmen tog också upp intressanta och för tiden kontroversiella åsikter som kvinnors lika värde, bara för att i nästa stund komma med moralkakor i stil med "det är alltid kvinnans fel om det blir skilsmässa" och "kvinnan måste offra allt för att hålla samman äktenskapet".

Trots att det inte finns en enda man i The Women så utvecklas den ganska snart till en film som handlar om hur en skara kvinnor påverkas av sina män. Jag tycker det är ganska kul rent berättartekniskt, men just i en film som handlar om män vs. kvinnor känns det inte så jäkla fräscht.

Kantor Wilhelmsson: Feministisk kritik har nästan blivit ett tema i det här filmprojektet. Vi noterade den dåliga kvinnosynen redan i Broken Blossoms och senare Pandora's Box. Om vi bortser från jämlikhetsaspekten, är The Women en bra film, tycker du?

Balloonfighter: Mm, det är inte meningen att göra någon genusanalys av varenda film vi ser men det är tyvärr lite svårt att bortse från den dåliga kvinnosynen. Det är stor skillnad mellan Sverige 2014 och Hollywood 1935 och kvinnobilden är den som skaver mest. Förutom att icke-vita människor inte inkluderas. Nåväl.

Jag tyckte The Women var underhållande! Jag gillade den rappa dialogen och de många gliringarna som främst förekom i början. Det var lite bröderna Marx-tempo stundtals, fast utan 120 ordvitsar i minuten. Och så fick man se en kvinna spöa en häst. Det var ju ball. Vad tyckte du? (ursäkta fantasilös fråga men jag vill ju veta)

Kantor Wilhelmsson: Häst-fajten var episk. Och alla filmer borde ha en vinjett där huvudkaraktärerna porträtteras som olika djur.

(små spoilers)
Trots allt gillade jag filmen bättre i teorin. De ständiga otroheterna blev tjatiga, och det var frustrerade att inte en enda kvinna i hela filmen var nöjd med att stå på egna ben. Bitvis var manuset rätt så fyndigt, men vad var det du sa vid något tillfälle...? Något om att detta kändes som en klichébild av hur kvinnor betedde sig? Det lät sant för mig. The Women vinner framför allt på ett gott humör och ett bra koncept, men det är lite för mycket ihåligt skvaller och lite för lite substans.

Balloonfighter: Jag kollade upp att det faktiskt var kvinnor som skrev manuset och pjäsen som filmen bygger på, men det kändes lite som att ett gäng filmbolagsmän suttit i ett mötesrum och fördomsfullt tänkt ut att kvinnor gillar skvaller, glamour och mode (man fick se en tio minuter lång modeshow i technicolor!!!).

Vilka djur skulle vi vara om vi hade varit med i The Women-vinjetten?

Kantor Wilhelmsson: Jag skulle vara en räv. Du - lätt en björn. Detta är kanske den finaste komplimang jag kan ge någon!

Kantor Wilhelmsson: The Bear and the Fox - Adventures in Technicolor

Balloonfighter: Jag som drömmer regelbundna mardrömmar om björnar! Men du kanske tänkte något i stil med att jag är min egen värsta fiende? Okej, då säger vi så.

Kantor Wilhelmsson: Jag kan också tänka mig en gädda och en lax, men det hade inte blivit en lika bra film.

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6

Veckans historiska film: Vecka 10: 1937: "Den stora illusionen" och "Snövit och de sju dvärgarna"

Mot slutet av trettiotalet börjar filmhistorien med ens bli lite spännande! Så spännande att vi inte kunde nöja oss med en enda film för 1937, utan tog två. Det var nog tur, för annars hade vi kanske missat Den Stora Illusionen, en stor höjdpunkt i det här projektet.

1937. Snövit och de sju dvärgarna

Vad är detta? Disneys första tecknade långfilm, där en oskyldig brunett hänger med dvärgar och jagas av en ond drottning.

Varför? Kantorn hade inte sett den. Dessutom var den i färg!

Balloonfighter: Okej, vi har gett oss på en av de mest ikoniska Disney-filmerna. Jag är uppvuxen med Snövit och de sju dvärgarna på VHS, men har inte sett den på närmre 20 år. Mitt omdöme är förmodligen solkat av nostalgi, men jag blev glad av att se filmen igen - och att få se en färgfilm i filmprojektet! Jag är imponerad över hur väl humor och animation står sig än idag. Till skillnad från mig hade du inte sett filmen förut: vilka var dina främsta intryck?

Kantor Wilhelmsson: Milt besviken, måste jag säga. Det mesta av humorn står sig förstås bra och det är kul att se embryot till Disneys långfilmsmall - här finns redan djur med stora ögon som sjunger, roliga sidekicks och musikalsekvenser. Samtidigt är det svårt att komma runt att filmens bästa scen går på SVT varje jul. Resten av Snövit... känns ganska seg, den flortunna storyn håller inte för 90 minuter och det blir många transportsträckor. Snövit själv är provocerande menlös och känns som ett hån mot bra kvinnliga huvudpersoner. Hur mycket tycker du året 1937 kan ursäkta kass plot och urblåst prinsessa?

Balloonfighter: Bröderna Grimm + 1930-tal + Disney är inte direkt den ekvation som resulterar i bäst kvinnosyn. Till viss del får man ju ha förståelse för att den här berättelsen har sitt ursprung i medeltiden, nedtecknades på 1800-talet av bröderna Grimm och gick genom Disneys barnvänliga Hollywood-filter på 1930-talet men det är svårt att ignorera det faktum att Snövit är en av filmhistoriens allra dummaste karaktärer.

"En främmande tant försöker med väsande röst och allt för stor iver få mig att äta det här äpplet så jag gör väl det - nämen oj jag hamnade i koma!".

Trots att Snövit är en i det närmaste misogyn film, med dagens mått, så var det den första filmen i år som vi överhuvudtaget kunde diskutera om den klarade Bechdel-testet eller inte. Hur löd domen?

Kantor Wilhelmsson: Domen var kluven - Snövit och häxan pratar i och för sig om äpplen och paj, men det är bara en löjlig plot device för att båda vill ligga med prinsen. Tekniskt sett blir det väl ett Bechdel-ja, men det känns oh så fel i en film där målet är att en man ska komma på en vit springare och göra kvinnan salig... Även Snövits hemmafru-beteende hos dvärgarna är ganska unket.

Hur tycker du Snövit står sig mot moderna Disney-klassiker som Aladdin, Skönheten och odjuret eller Björnbr- förlåt jag menar Kogäng- eller jag menar Rapunzel? Ja den är helt ok -

Balloonfighter: Jag tror inte att Snövit platsar på min topp 10-lista över Disney-filmer. Jag har sett de allra flesta, men min topplista består huvudsakligen av nyare titlar. Spontan topp 5 (Pixar exkluderat):

1. Kejsarens nya stil
2. Aladdin
3. Lejonkungen
4. Djungelboken
5. Mulan

Pallar du kontra med egen lista eller vill du bara avrunda med att avslöja vem som var din favoritdvärg i Snövit?

Kantor Wilhelmsson: Grumpy var väl den enda med integritet?

...hm. Det känns lite spontant som jag är fel målgrupp för den här filmen. Allt jag vill ha är en sund kvinnosyn och karaktärer med "integritet". Vilken Disney-film tror du jag hittar det i?

Balloonfighter: Vad du behöver är Ursula i Den lilla sjöjungfrun.

Kantor Wilhelmsson: Ingår den i filmprojektet?

Balloonfighter: Nej, vi har båda sett den. Men vad sägs om den tjeckiska filmatiseringen från 1976 med titeln Malá mořská víla? Den ser väl fet ut? 

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 6

1937. Den Stora Illusionen

Vad är detta? Jean Renoirs klassiker om två tillfångatagna soldater som försöker fly från ett tyskt läger. 

Varför? Precis som med Snövit... var filmens höga status en anledning att ta med den i projektet. 

Kantor Wilhelmsson: Det tar lång tid innan jag fattar Den Stora Illusionen - vad det är för en historia, och vad den vill säga. Det här är alltså en krigsfilm, men man får aldrig se skymten av något krig, och varför är alla officerare så stolliga och oseriösa? Var är den jämntjocka ångesten, lidandet, tortyren och brotten mot all folkrätt? Den Stora Illusionen framstår som en fars eller ett småputtrigt M.A.S.H.-medley.

Så stor är alltså kulturkrocken mellan första världskriget och vår brutala, våldsfixerade Game of Thrones - ålder. Här är en tidsepok där länder är måna om sitt anseende, där det är viktigt att inte vara för barbarisk mot fienden och där vardera sidans ledare kan bjuda varandra på cognac och prata om tider som flytt.

"Snälla, bespara mig lidandet att behöva skjuta dig" ropar fängelseväktaren till en flykting i en av filmens nyckelscener. Det är en väktare som hade varit ärkeskurk i vilken annan film som helst. Här är han en riktig människa - mild och sympatisk, om än fast i sin otacksamma roll. Detsamma kan sägas om alla filmens karaktärer. Det finns inte tillstymmelse till svartmålande - inte av soldaterna, fångarna, bödlarna, arbetarklassen, aristokratin, grekerna, tyskarna eller fransmännen. Renoir bjuder på en slags super-humanism som skiner genom hela filmen. Det är oerhört fascinerande, och jag vet inte om jag någonsin sett något liknande?

Balloonfighter: M*A*S*H (som du så klart redan nämnt) var det enda jag kunde komma på som kan riktigt jämföras med Den Stora Illusionen. Jag vet inte hur väl filmen faktiskt avspeglar ett fångläger under första världskriget - jag anar att det inte alltid bjöds på brittiska soldater i kvinnokläder som sjöng It's a long way to Tipparary - men med tanke på att Europa kontrollerades av inte särskilt sympatiska män (Hitler, Mussolini, Stalin) så framstår Den Stora Illusionen som ett väldigt fint och humanistiskt manifest. Jag läste bland annat att Renoir inkluderade en judisk karaktär som en kommentar till antisemitismen i Tyskland. Rosenthal är dessutom en av filmens mest sympatiska karaktärer. Det enda jag reagerade lite på var att ingen verkade vilja kännas vid den svarta krigsfången. De svarade inte ens honom när han pratade. Om det är rasism, en kommentar från Renoirs sida eller bara lite dumhet är svårt att säga.

Kantor Wilhelmsson: Tyckte du om filmen?

Balloonfighter: Jag tyckte mycket om den. Första timmen, innan jag fick grepp om filmen, var jag inte särskilt engagerad men därefter utvecklade den sig till en av de finare feelgood-filmerna jag har sett. Det var svårt att inte le under filmens sista halva. Särskilt under fina små infall som när den tyska soldaten knackade på ett fönster och mycket artigt sa... vad fan sa han? Jag har glömt.

Kantor Wilhelmsson: Ja, det var en av de där stunderna där filmen spelade med våra olycksbådande förväntningar. Man tror att våra hjältar är i fara när ett tyskt soldatband knackar på dörren, men soldaten bara frågar efter vägen, säger att de gärna skulle stanna, men "du vet, plikten kallar". Han säger det med ett leende och är med ens lite charmig. Jag gillade att Renoir så konsekvent vägrade göra någon sida till fiende. Som när de pratar om landsgränser i slutet - "Ser det inte likadant ut där borta? Naturen verkar skita i våra frontlinjer."

Mer än någon annan film i projektet har jag en känsla av att Den Stora Illusionen kommer belöna att man ser den fler gånger. Här fanns en massa sidospår som jag ser fram emot att utforska mer - som filmens kommentar på olika språk. Karaktärer byter ofta språk mitt i meningar när de pratar med varandra, som för att kommentera på hur banal nationalismen är, och en av de sorgligaste scenerna är när Marechal försöker förklara för en engelsk soldat att det finns en flykttunnel, men språkförbistringen gör att informationen inte når fram.

Balloonfighter: Och inte minst tjänar nog den första timmen av filmen på det! Min favoritreplik i filmen, apropå att naturen skiter i fronter, var när tyskarna jagade två fransmän genom landskapet. Till slut höjer en tysk soldat sitt gevär, konstaterar sen att fransmännen redan gått över den osynliga gränsen till Schweiz och säger sen lite nöjt "Ja, det blir bättre för dem där". Det är svårt att inte bli glad av en film som leker med våra uppfattningar på det sättet. Det är också lite nedslående att en film från 1937 fortfarande är den kanske mest överraskande krigsfilmen.

Kantor Wilhelmsson: Ja. Den enda kritik jag kan komma på är att Renoir kanske är lite för ljus i sin människouppfattning. Samtidigt är det svårt att argumentera mot en film som lämnade mig med ett stort dumflin i över en timmes tid.

Balloonfighter: Erich von Stroheim som spelar en av huvudrollerna förtjänar också lite kritik. von Stroheim har tyska som modersmål men kunde likt förbannat inte prata tyska vid inspelningen. Hans tyska med bred amerikansk brytning är svår att ta på allvar.

Kantor Wilhelmsson: Summa summarum: Eventuellt lite för människokär, och en av tyskarna pratar sitt modersmål dåligt, men i övrigt kanske den bästa film vi sett i år.

Kantor Wilhelmsson: 9
Balloonfighter: 8

Veckans historiska film: Vecka 9: 1935-1936. "The 39 Steps" och "Kameliadamen"

Trettiotalets mitt är en seg period i historien. Hitler har tagit över makten i Tyskland och filmprojektet levererar bara trista såpor och proto-Hitchcock med fil.kand i trams. Vi återkommer nästa vecka med det betydligt bättre året 1937, då med en dubbel - Renoir och Disney!

1935. The 39 Steps

Vad är detta?
Brittisk spion-thriller av Alfred Hitchcock innan han flyttade till Hollywood och blev en superstjärna.

Varför?
Intressant med relativt tidig Hitchcock. The 39 Steps har hyllats som en av de bästa brittiska filmerna genom tiderna.

Kantor Wilhelmsson: Innan vi börjar stycka den här filmen skulle jag vilja påpeka två saker:

1. Hitchcock hade en karriär som spände över mer än femtio år. The 39 Steps kom ut två hela decennier innan Psycho, Fåglarna eller till och med Fönstret åt gården. Även om filmen var en succé på sin tid får man inte glömma att Hitchcocks rykte vilar på betydligt mognare verk.

2. Jag tyckte största delen av The 39 Steps var effektivt berättad och den slutade aldrig vara underhållande. Bra foto och roliga dramatiska klipp.

Okej Orpon, yxan är din!

Balloonfighter: Provocerar du mig? Jag kan helt klart se att The 39 Steps är en föregångare till moderna thrillers, men varken handling eller skådespelare övertygade mig. Presenterades det överhuvudtaget någon bakgrund till konflikten? Fanns det en konflikt? Med reservationer för att jag är en mycket obegåvad människa - är inte i princip det enda som utspelar sig i filmen att Richard Hannay blir oskyldigt jagad av poliser och åker en himla massa tåg och springer över myrar?

Jag tyckte att Mr. Memory var lite rolig, men gick filmen verkligen mycket djupare än att Hannay hamnar "i konspirationens öga"?

Kantor Wilhelmsson: Nej. Och det hela är så utstuderat larvigt att jag inte tvekar att utnämna The 39 Steps till det dummaste manuset vi tagit del av i år (spoilers följer):

En ärkeskurk med stympat lillfinger försöker smuggla ut hemlig information ur landet. Richard Hannay råkar befinna sig på samma teater som en kvinnlig superspion, som fått nys om informationen och nu använder Hannay som täckmantel för att gömma sig från skurkarna. När dessa ändå lyckas knivmörda henne medan hon befinner sig i Hannays lägenhet (genom en teleporterande kniv?) blir Hannay misstänkt för mord. Hannay flyr ut på landet och hänger med de grövsta stereotyp-lantisar jag någonsin sett, innan han kidnappar en tjej han tidigare överfallit med en kyss på ett tåg. Den hemliga skurk-organisationen får dock fatt i dem båda och de tvingas övernatta på ett vandrarhem handklovade till varandra medan värdinnan bara tror att de är jättekära och håller på med någon S/M-akt... Ska jag fortsätta?

Balloonfighter: The 39 Steps har verkligen inte åldrats med värdighet. Snarare framstår den som en parodi på thriller-genren. Jag blev väldigt besviken på slutet också. Jag hade hoppats att åtminstone orsaken till konspirationerna skulle vara lite spännande, men icke. Blev du också besviken på att det supertopphemliga for british eyes only-dokumentetet inte var... något fetare?

Kantor Wilhelmsson: Jag fattade aldrig riktigt vad det var - något slags vapen?

Hannay stoppade en kula med en fickbibel i alla fall. Den grejen har ju inte gjorts till döds sedan 1935.

Balloonfighter: Jag avslöjar det (spoilers för alla som inte vill få en film från 1935 spoilad): hela konspirationen handlade om att en mystisk organisation hade ritningar till en .... wait for it... tyst flygplansmotor.

Kantor Wilhelmsson: Är du säker? Det var inte bara en vanlig köksfläkt?

Balloonfighter: Industrispionage på hög nivå.

Kantor Wilhelmsson: Det sämsta för mig med The 39 Steps var att Hannay som karaktär kändes så dryg och bortkopplad. Ju längre filmen gick, desto mer struntade han i vad som hände, kände det som. Detta är kanske en vanlig trop inom genren - en huvudperson som hela tiden driver med manuset - men det skapar en väldig distans till filmen och det blir bara svårare att engagera sig i den. Kanske är det som du säger någon slags parodi, men då kunde den väl varit rolig?

Balloonfighter: Ja, ett gäng poliser som trillar ner i ett kärr på skotska höglandet är vad The 39 Steps hade behövt. Jag vill dock ge Hitchcock åtminstone en chans till i det här projektet.

Kantor Wilhelmsson: 4
Balloonfighter: 3

1936. Kameliadamen

Vad är detta? Romantiskt drama med Greta Garbo och Robert Taylor, baserat på en bok och pjäs av Alexandre Dumas.


Varför? Vi fick mersmak för Garbo efter "Queen Christina". Och 1936 års filmutbud såg inte så kul ut i övrigt...

Balloonfighter: Mitt främsta intryck av Kameliadamen är att vi befinner oss djupt inne i något av det glättigaste 1930-talets Hollywood har att erbjuda - Greta Garbo till trots. Det är en banal kärlekshistoria om en societetsdam i Paris som inte kan bestämma sig för om hon ska gifta sig med en jätterik baron eller en jätterik ung, snygg man som hon älskar. Vi känner väl alla igen oss i det scenariot. Livet... det är svårt det. Ett liknande upplägg funkar ändå i Stolthet och fördom, men Kameliadamen är dränerad på all personlighet och charm.

Kantor Wilhelmsson: Som kulturarbetare är jag alltid beredd att försvara det mänskliga allmänvärdet hos en dikt, en film, en sång eller ett musikstycke, oavsett om vi skulle befinna oss i krig eller i ekonomisk kris. Jag tror helt enkelt att konstnärliga uttryck är grundläggande mänskliga behov, och att det alltid är meningsfullt att relatera till andra människors tankar och känslor.

Kameliadamen är därför en sällsynt film för mig. Jag kan inte på något sätt motivera att man ska engagera sig i de här ointressanta överklassmänniskorna. De är karaktärssvaga, förutsägbara och själviska men framför allt oändligt tråkiga. Deras plattityder om kärlek får mig att vilja måla fingerfärg med mina egna spyor.

Greta Garbo gör det bästa hon kan med materialet men kom igen, vad fan är budskapet här? Kärleken övervinner allt? Det är aldrig för sent att ångra sig? Hellre lite fattig men i ett bra förhållande än olyckligt bunden till en elak baron? Man tycker ju att den sista meningen skulle säga sig själv.

Balloonfighter: Ja, det är en av de dummaste Romeo och Julia-historierna som någonsin har berättats. Grow a pair, Marguerite! Och som det inte vore nog med att Marguerite (Garbos karaktär) är en lobotomerad velpotta så slutar filmen på ett av de fånigaste av alla tänkbara sätt. Tyckte människor verkligen att det här var romantiskt?

Kantor Wilhelmsson: (spoiler!)

Döden är väl alltid romantisk. Om man inte har någon fantasi. Vad tror du hon hade för sjukdom egentligen? 30-something som blir svag och hostar med jämna mellanrum?

Balloonfighter: Stenlunga.

Kantor Wilhelmsson: Sista frågan innan vi glömmer den här filmen:

Tror du att Wes Anderson hade kunnat göra något bra av manuset?

Balloonfighter: Om det är någon som kan ge överklassmänniskor personlighet så är det Wes Anderson.

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 3

Veckans historiska film: Vecka 8: 1933-1934: "Queen Christina" och "L'atalante"

Trettiotalet har inte varit riktigt så spännande som skäggen hoppats. En kunde ju tro att ljudfilmen skulle innebära en explosion i både kvalitet och kvantitet, men hittills har det varit svårt att hitta rätt bland alla tusentals Shirley Temple-filmer. Den här veckan lyckades vi i alla fall vaska fram en bra Greta Garbo-rulle, och en fransk film som kändes som en spirituell föregångare till Franska Nya vågen.

1933. Queen Christina

Vad är detta? Påkostat kostymdrama om svenska Drottning Kristinas kärleksaffär med ett spanskt sändebud. Ingen verklighetsförankring.

Varför? Vi var nyfikna på Greta Garbo, som ingen av oss sett en hel film av.

Balloonfighter: Vi har nått fram till 1933 och lagt en tredjedel av 1900-talet bakom oss. Det har varit en stundtals rätt seg resa och ribban för bra skådespeleri ligger rätt lågt för tillfället. Just därför kändes det verkligen som en frisk fläkt när Greta Garbo gjorde entré som en självsäker och bångstyrig drottning Kristina. Queen Christina har ett helt annat tempo än filmerna vi har sett tidigare och är manusdriven på ett helt annat sätt. Det kändes skönt att se.

Kantor Wilhelmsson: Ja! Jag hade inte riktigt förstått grejen med Greta Garbo innan jag såg den här filmen. Hon levererar en stor pondus och en självklar charm rakt igenom. Det känns svårt att tänka sig någon annan i huvudrollen. Kanske är det också för att resten av ensemblen är ganska anonym och mest består av en massa brittiska gubbar. Queen Christina är en enmansshow, men jag tar tacksamt emot det, för det känns som filmen förstår sin styrka.

Som du sa är Christina betydligt mer manusdriven än något vi sett tidigare - framför allt är dialogen ofta snabb och fyndig och allmänbildad, till exempel i scenerna där Kristina låtsas vara en man. Det är skönt att känna att manuset är skrivet av folk som är åtminstone lika normalbegåvade som man själv är.

Balloonfighter: Ja, det känns som att Queen Christina är gjord av människor som har lärt sig hantverket bakom ljudfilm. Min främsta kritik av filmen är att det är en grov Hollywoodifiering av drottning Kristinas livsöde. Det är få svenska monarker som är genuint intressanta, men Kristina är en av dem. Hon hade ett stort kulturintresse och bjöd bland annat René Descartes till hovet, konverterade till katolicism, abdikerade, flyttade utomlands och verkade inom Roms kulturliv, var totalt ointresserad av män och därtill är både hennes könstillhörighet och sexualitet omdebatterad.

Drottning Kristina var en onekligen en mycket komplex person, men den enda del som filmen lyckas inkludera är abdikeringen. Visst, filmen är bara inspirerad av drottning Kristina, men den går ändå miste om massor av spännande material. Det verkar som att Garbo var inne på samma spår. I ett brev till en vän skrev hon "Tänka sig att Kristina abdikerar för en liten spanjors skull! Jag trodde i det längsta att det skulle se ut som det vore av leda vid det hela och en evig längtan efter frihet".

Jag har två frågor som enbart du i hela världen kan besvara:

1. Vad tror du om en nutida filmatisering av drottning Kristinas liv?

2. Tror du att Greta Garbo såg sig själv i drottning Kristina?

Kantor Wilhelmsson: Ja, jag accepterade rätt så tidigt att det här var en slick popcornversion av Drottning Kristina. Kärlekshistorian är ju helt påhittad och bara trams egentligen. Men hantverket var så pass bra - och framför allt så mycket bättre än jag trodde - att jag lät mig sugas med. Några scener var genuint konstnärliga också, som den (numera klassiska) när Kristina memorerar rummet där hon tillbringat natten med spanjoren.

1. Jag tror det kan funka, men vad du frågar efter är kanske snarare en bra dokumentär? Ska man fiktivisera Kristina kan man i och för sig ta upp många intressanta personlighetsdrag och spännande enskilda händelser, men det är svårt att göra en sammanhängande film av alltihop. Kanske speciellt eftersom man inte känner alla hennes motivationer. Har sett flera biopics som haft problem att använda personernas livsöde som uttryck för något, och då kan man lika gärna läsa en bok.

2. Hurså? Du menar att hon identifierade sig med uppstudsigheten och frihetslängtan?

Balloonfighter: Ja, jag tänkte något i stil med att Garbo var en väldigt bråkig person som sa vad hon tyckte, att hon möjligen var homosexuell och drog sig tillbaka när hon stod på toppen av sin karriär.

Kantor Wilhelmsson: Ja, det är sympatiskt. Kan tänkas!

Jag hade inte några särskilda invändningar mot Christina, bortsett från att den var lättsmält. Å andra sidan var det kanske precis vad filmprojektet behövde.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 7

1934. L'atalante

Vad är detta? Fransk skildring av livet på en pråm för ett ungt, nygift par.

Varför? Sågades av samtida kritiker, men både filmen och Vigo har i efterhand fått hög status och har inspirererat franska nya vågen-regissörer.

Kantor Wilhelmsson: Jag kan tänka mig det här scenariot:

L'atalante släpps 1934. Den gör ingen större succé då, och är sedan bortglömd i ett tjugotal år, innan regissörerna och kritikerna inom Franska Nya Vågen lyfter upp filmen i rampljuset i början av sextiotalet. De hyllar den då som epokgörande, impressionistisk och äkta. Sedan går åren och andra kritiker stämmer in. Precis som med så många urgamla filmer (M, Metropolis, Pandora's Box) blir det svårare att våga säga emot hyllningarna ju längre tiden går.

För L'atalante är inte så spännande. Filmen har ett realistiskt tonfall och vissa ovanliga kameravinklar, men historien är osammanhängande och bitvis rätt hafsigt berättad. Den har enorma problem med rytm vilket leder till 20-30 stendöda minuter i filmens mitt innan det börjar hända saker. Tyvärr var det väl tillräckligt för att förlora ditt intresse?

Balloonfighter: Ja, L'atalante var filmen jag haft svårast för att fokusera på sen katastrofala Pandora's Box. Jag skulle vilja tycka om L'atalante för atmosfären och det för tiden ganska udda berättandet där det inte hände särskilt mycket. Jean Vigo har kallats för "ett av få verkliga original som har arbetat inom filmkonsten". Människor som säger sådana dumheter tycker antagligen att filmen är poetisk för att det ibland inte händer så mycket och mustig för att det ibland dyker upp skäggiga sjömän som sjunger. L'atalante känns som nedtonad proto-Emir Kusturica.

Fanns det något du engagerade dig för i filmen?

Kantor Wilhelmsson: Jadå, Pere Jules var en rolig karaktär och även trollerikillen lyste upp filmen under de få minuter han syntes. Här finns ändå fina skisser av rotlösa människor i samhällets utkant. Tyvärr matchas det inte av filmens miljöer. Porträttet av Paris på 1930-talet är ett enormt missat tillfälle - bara bakgator och tågstationer och inomhushak filmade alldeles för tätt inpå.

Även pråmen som huvudpersonerna lever på är förvirrande filmad - man vet aldrig riktigt vilket rum man befinner sig i, eller hur dessa rum hänger ihop. Det är en lite klaustrofobisk film, och det går aldrig att vila i miljöerna tillräckligt länge för att ta in stämningen till 100%.

Balloonfighter: Jag kan i teorin uppskatta L'atalante för att den trots allt sticker ut för sin tid och ett par scener var fina att titta på, men det är aldrig ett bra betyg när man har svårt att koncentrera sig på en film. Jag har inget vettigare än så att säga. Kan du, som åtminstone minns filmen ordentligt, summera den på ett klatschigt sätt så att våra läsare får veta Sanningen?

Kantor Wilhelmsson: Nygift par går runt på en pråm och fånar sig och grälar. En äldre, lynsig båtsman fångar makans uppmärksamhet och hon har ett uppslitande gräl med sin man. Sedan flyr hon ut i Paris och är kvasi-hemlös i några dagar innan båtsman hämtar hem henne och alla återförenas i glädje. Cue end credits.

Kantor Wilhelmsson: 5
Balloonfighter: 4

Veckans historiska film: Vecka 7: 1931-1932: "M" och "Freaks"

Vi är äntligen inne i ljudfilmseran! När jag hörde de första husgeråden skallra i M kändes det nästan som en chock - som att vi hade sett de första dussin filmerna under vatten, och nu plötsligt kommit upp till ytan. Nämnda M kompletteras av Freaks, projektets första riktiga kultfilm, ökänd för sitt porträtt av deformerade människor.

1931. M 

Vad är detta? Fritz Langs noir-doftande historia om en mördare som sätter skräck i en liten stad.
Genombrottsroll för Peter Lorre.

Varför? Den verkade så pass olik Metropolis att det kändes värt att ge Lang en chans till. Tysk noir på 30-talet lät spännande.

Kantor Wilhelmsson: M är ett mycket mognare verk än hysteriska Metropolis, men de har några gemensamma nämnare - lättpåverkade folkmassor och barnsligt platta huvudkaraktärer. Det är svårt att bli engagerad i den här filmen eftersom hela första timmen bara består av dessa saker. Så fort Peter Lorre gör entré förstår jag varför M har blivit en klassiker, men varför tar det så lång tid?

Balloonfighter: Jag minns knappt vad som händer innan Peter Lorre dyker upp ärligt talat. Så fort min glädje över att återigen få se ljudfilm lagt sig började intresset att dala. M är en psykologisk thriller som la en grund för genren, men den psykologiska aspekten är alltför undanskymd. Vi får se hur invånarna förvandlas till en paranoid pöbel, men det är inte särskilt subtilt skildrat (Metropolis-syndromet). Jag gillar Peter Lorres utstrålning och filmen blir betydligt bättre när han dyker upp, men med dagens mått känns M väldigt feg. Den liksom bara snuddar vid det psykologiska. Fick du något grepp om Hans Beckerts (Lorre) drivkrafter?

Kantor Wilhelmsson: Det var ganska grunt på den fronten. Han kunde inte hjälpa det, han drevs av en röst i huvudet, allt blev svart...

Jag måste säga att jag också gillar Lorre, men hans skådespel i slutet är inte den historiska milstolpe kritiker vill få det till. Det känns som att skådisar på den här tiden får beröm när de är som mest teatrala, men det är väl inte vad filmkonsten lämpar sig bäst till?

Balloonfighter: Nej, det är väl det man vill komma bort från? Det var samma sak med Pandora's Box där Louise Brooks hyllades för sitt skådespel. Det känns lite som när man läser en recension av en black metal-skiva och sedan lyssnar och inte förstår någonting alls. För film pre-1960 (?) verkar receptet för bra skådespeleri vara ungefär detta:

* Stora, uppspärrade ögon
* Parkinsons-darrande ansikte
* Överdrivna gester
* Slänga sig på golvet ofta
* Skrika "Noooooooooooo!" till dramatisk musik

Kantor Wilhelmsson: Det blev mycket negativt nu, men jag ska säga att jag bitvis gillade stämningen i M och att det var roligt när Peter Lorre gömde sig. Det är bara svårt att justera intrycken när filmerna blivit så hyllade under så lång tid.

Balloonfighter: Ja, det fanns ju trots allt ett par spännande scener. M krossas snarare av de förväntningar man fått efter att ha läst mängder av tokhyllningar, än av sina egna brister.

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6

1932. Freaks

Vad är detta? Skräckfilm (! samt ?) om karaktärerna på en liten karneval och en dvärg som blir lurad av en fullvuxen kvinna.

Varför? En film från tidigt 1930-tal vars budskap är att även gravt funktionsnedsatta personer är människor blir per automatik intressant. Freaks har också viss kultstatus och filmens kändaste scen har bland annat återskapats av Simpsons och South Park.

Balloonfighter: Jag var så himla sugen på Freaks efter att jag sett den här trailern. Jag hade inte direkt några förhoppningar om att det skulle vara en genuint bra film, men gick igång på dumheten. En av filmens taglines är "Can a fully grown woman truly love a midget?". Vem kan motstå sådan dumhet?

Att kritisera filmen för de usla skådespelarinsatserna känns inte helt motiverat. Regissören Tod Browning valde att arbeta med riktiga "freaks" när han skildrade en freakshow-cirkus, men att filmen känns som en riktig B-film beror på mer än bara det. Vad har du att säga om intrigen?

Kantor Wilhelmsson: Påfrestande. Jag vet inte om det beror på att Browning är en kass regissör eller om han bara inte har någon kvalitetskontroll. Klippen är alldeles för korta och hattiga - regissören checkar in hos tio-femton olika "freaks" i några sekunder för att de ska leverera ett platt skämt eller för att vi ska få se hur de ser ut eller beter sig. Det finns nästan inget sammanhang på hela första halvan av filmen, det är bara små freak-vinjetter.

Detta kanske hade varit kul om karaktärerna var fascinerande eller sympatiska på något sätt, men det tillåts de inte riktigt vara. Browning bygger allt på deras utseenden. Att en man utan armar och ben skulle vara märkvärdig i sig är inte ett koncept som åldrats så väl.

Balloonfighter: Ja, det är lyteskomik och lytesskräck (om det finns ett sådant uttryck), men Brownings sensmoral är ändå att det är de "normala" människorna i filmen som är monster. Det är supenenkel sensmoral, men man får komma ihåg att filmen är från 1932 och budskapet var provocerande när filmen släpptes. Har du trots din ljumma inställning någon favorit bland karaktärerna?

Kantor Wilhelmsson: Jag tyckte om maskmannen. Jag tyckte särskilt om karaktären som spelade honom efter att jag läste att han brukade lurpassa på folk på set och skrämma dem med ett blodisande skrik.

Balloonfighter: Jag gillade killen som var utklädd till typ en kyckling med stora glasögon.

Kantor Wilhelmsson: Har du någon behållning av att titta på såna här dåligt åldrade b-filmer eller blir det bara tröttsamt för dig också efter ett tag?

Balloonfighter: Jag kan nog ta mig genom de flesta filmer som har något att säga om sin tid och är någorlunda intressanta eller underhållande. Freaks säger en del om hur man betraktade människor som avvek och hur lite som krävdes för att anses vara just ett freak. En av karaktärerna i filmen har som enda freaky grej att han stammar och en av kvinnorna kallades "Half man, half woman" för att hon såg lite manligare ut från ena sidan.

Just i fallet med Freaks så är utförandet tyvärr väldigt tafatt. Det är som att Browning överhuvudtaget inte orkar eller vet hur man ger en film substans - eller att det här var gränsen för hur kontroversiell man kunde vara på den tiden. Det borde finnas stoff i det här upplägget för att göra en film som är bra på riktigt, men jag tror inte att 1930-talets USA var redo för ett Carnivàle. Det korta svaret på din fråga blir: nej, i längden funkar det inte. Man orkar inte skratta åt en film särskilt länge.

Avslutningsvis: är det så här vi ska fira när du till slut har hittat en ny roomie?

Kantor Wilhelmsson: Lätt!

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 3

Veckans historiska film: Vecka 6: 1929-1930. "Die Büchse der Pandora" och "Menschen am Sonntag"

Vi avslutar stumfilmseran med två tyska filmer som inte kunde varit mer olika när det kommer till genre, tonfall och graden av realism. "Pandora's Box" är ett melodrama som säkrat en plats i filmhistorien på grund av Louise Brooks utstrålning, medan "People on Sunday" är ett litet picknickdrama som känns som en spirituell föregångare till Franska Nya Vågen-filmerna.

1929: Die Büchse der Pandora ("Pandora's Box")

Vad är detta? Melodrama baserat på en pjäs från seklets början, om en promiskuös och naiv ung kvinna som har en tendens att förstöra människors liv.

Varför? Fick en massa beröm från Roger Ebert, och jag läste att den skulle vara mer subtil än många andra stumfilmer. Det stämde ju inte riktigt.

Kantor Wilhelmsson: Folk som utnämnt Pandora's Box till en bra film verkar oftast ha blivit betagna av Louise Brooks utstrålning i huvudrollen. Roger Ebert skriver en lång text om hennes närvaro, om hur hon betraktar sitt liv som om hon inte var där. Han skriver att det känns som hennes magiska utstrålning egentligen tillhör en mycket modernare tid.

Charmas man då inte av denna tjej, vad återstår då? Tja, en banal, osammanhängande fars med gräsligt soundtrack. Pandora's Box utmanar förra årets lågvattenmärke En man som skriker när det kommer till att söva mig. Det är bara en massa fåniga människor som spelar över och beter sig idiotiskt. Behöver jag säga mer än att filmen slutar med att Jack The Ripper mördar hjältinnan?

Balloonfighter: Det behöver du säga för Jack the ripper var den roligaste karaktären i hela filmen. Det säger inte så mycket i och för sig med tanke på att jag ger filmen lägsta betyg. Pandora's box är en av de mest osammanhängande filmer jag sett och än värre är sensmoralen. Frisinnad kvinna med sexualdrift döms till fängelse, tvingas att bli prostituerad, säljs till en egyptisk bordell och mördas slutligen av Jack the ripper. En Jack the ripper som efteråt gråter som för att understryka att han inte ville göra det - men fan vad Lulu förtjänade att dö!

Kanske hade vi engagerats på ett helt annat sätt om vi såg filmen när den var ny och människor överlag var betydligt mer religiösa och kvinnofientliga. Det är möjligt att publiken 1929 chockerades av Lulus drifter och helt enkelt ville se henne brytas ner och till slut dö under filmens sista 1½ timme. Det är en vidrig sensmoral. Pandora's Box är en av de mest osympatiska filmer jag har sett och trots det bryr jag mig inte skit om Lulu. Jag förstår inte vad Ebert såg i henne.

Kantor Wilhelmsson: Ja, fattar inte riktigt varför Lulu anses så depraverad. Hon ligger eventuellt med fler än en man samtidigt, det är det jag kan komma på... Att hon sedan föredrar slemmiga äldre herrar är kanske beklagligt, men det är väl hennes problem? Att jämföra henne med en låda som innehåller all världens ondska känns lite...överilat.

Det här är för övrigt den första film i projektet där jag stängt av ljudet. Hemsk blandning av hurtig cirkusmusik och någon slags kabarédito.

Balloonfighter: Tycker du att det är värt att nämna något mer om Pandora's Box eller ska vi gå vidare till 30-talet?

Kantor Wilhelmsson: Nä, vi byter till nästa film. Den är mycket bättre.

Kantor Wilhelmsson: 2
Balloonfighter: 1

1930: Menschen am Sonntag ("People on Sunday")

Vad är detta? Tidsdokument och litet drama om fem unga människor i Berlin 1929. 

Varför? Den såg ut att ha en fin atmosfär och foto. Även om filmen skulle vara dålig hade den varit intressant att se för att få ett porträtt av Berlin 1929.

Balloonfighter: Det är svårt att förstå att det bara är ett år som skiljer Pandora's Box och Mennschen am Sonntag, men så känns den sistnämnda också ovanligt modern. Mennschen am Sonntag har undertiteln "En film utan skådespelare" och är ett lågbudget-experiment signerat en hel drös med tyskar som senare skulle bli framgångsrika i Hollywood (Billy Wilder är den mest kända). Karaktärerna har samma namn och yrken som skådespelarna och filmen spelades in med reservutrustning på fritiden i riktiga utomhusmiljöer. Trots det är Mennschen am Sonntag den film som har sett bäst ut hittills i år.

Jag reagerar knappt på att det är en stumfilm. Tvärtom tänker jag att filmen känns som franskt 50-, 60-tal. Det är imponerande av en film som är från 1930.

Kantor Wilhelmsson: Menschen am sonntag lyckas med något som väldigt få stumfilmer i det här projektet klarat av - att få mig att intuitivt och naturligt känna vad människorna på skärmen känner. Det här är vanliga, unga människor med inre konflikter som går att relatera till. Jag lever mig in i deras samspel och engageras av deras tankar och drömmar. Det finns nästan ingen dialog här, men regin är så uttrycksfull och lyrisk att filmen berättar och kommunicerar hela tiden.

Balloonfighter: Och inte minst är det ett fint porträtt och tidsdokument av Berlin och några av dess invånare. Det blir så klart rätt sorgligt att tänka på att Hitler tog över Tyskland bara 3 år senare.

Kantor Wilhelmsson: Vilken "karaktär" tyckte du bäst om och varför?

Balloonfighter: Hmm, minns du vem som var vem och vad de hette? Douchiga killen var vinförsäljare, lynsiga killen var taxichaufför, blonda tjejen jobbade i en skivaffär och den utbrända tjejen som bara låg i sängen var modell. Min favorit var hur som helst blonda tjejens bästis som jag tror hette Christl. Jag gillade att hon var lite argsint och hade en indignerad utstrålning. Vem röstar du på?

Kantor Wilhelmsson: Jag gillade alla, särskilt Christl, men min favorit var nog tjejen som bara låg i sängen hela dagen och var passivt aggressiv. Jag gillade att de skrev en sån karaktär och att hon inte var osympatisk utan bara lat och ung. Det kändes äkta.

Balloonfighter: Jag tolkade det inte som att hon var lat utan snarare deprimerad. I synopsis på imdb beskrivs hon som "en neurastenisk modell". Jag medger att jag var tvungen att googla ordet men det var en diagnos som folk fick i början av förra sekelskiftet och verkar motsvara det vi kallar för utbrändhet. 

Kantor Wilhelmsson: Hon var definitivt ovanligt håglös, men jag tolkade det inte som att hon var svårt deprimerad. Det kändes mest som filmen gjorde en lite rolig grej av henne eftersom alla andra var utomhus på picknick hela dagen. Men jag gillar att vi har en diskussion om det! Det säger en del om hur tankeväckande människorna var. 

Balloonfighter: Menschen am Sonntag är tillsammans med Körkarlen min favorit så här långt i årets filmprojekt och den film som jag troligast skulle rekommendera andra att se. Är du lika nöjd?

Kantor Wilhelmsson: Ja, och till skillnad från Körkarlen känns det som en film som är lätt att komma in i. Menschen am sonntag är livsbejakande och allmängiltig på ett sätt jag aldrig hade väntat mig av en film från 1930.

Balloonfighter: 8
Kantor Wilhelmsson: 8