Balloonfighters bästa TV-spel 2011

När jag och min ludna kollega skriver om TV-spel på den här blöggen så resulterar det oftast i kritik. Det finns två förklaringar till det. Den ena är den att de flesta spelen är dåliga, den andra är att alla gamers (inklusive recensenter) verkar ha identisk smak och att det därför ibland behövs ett annat perspektiv. Få verkar genomskåda eller bry sig om att majoriteten av alla spel som släpps bara går ut på att skjuta folk för att transportera sig mellan cutscenes. 25 år efter att NES lanserades i Europa så borde man kunna förvänta sig mer än så. Ursäkten att TV-spelsmediet är så ungt har passerat sitt bäst före-datum. Här följer hur som helst fem spel från 2011 som jag tyckte om.

1. Portal 2

Jag tillhörde skaran som var skeptisk till att göra en uppföljare till Portal. Originalspelet var kort och kom från ingenstans men lyckades i all sin enkelhet berätta en historia så oerhört mycket mer intressant än alla spel som slår på stora trumman och där hela universum hotas av onda varelser från en annan dimension und so weiter. Tårtan i Portal är ett starkare minne än vilken räddad/förintad planet som helst. Att göra ett andra spel utifrån samma portal-idé fast med avsevärt större budget skulle lätt kunna ha resulterat i ett själlöst spel, men Portal 2 lyckas.

Portal 2 har årets bästa karaktärer och överlägset roligaste manus. Stephen Merchant och J.K. Simmons är fina som Wheatley respektive Cave Johnson (se citat nedan) och återseendet med GlaDOS är kärt, men i grund och botten bygger Portal 2 vidare på en beroendeframkallande spelmekanik. Introduktionen av färgglatt klet med olika egenskaper ger välbehövlig variation till konceptet. Pluspoäng för det separata co-op-läget.

Alright, I've been thinking. When life gives you lemons, don't make lemonade - make life take the lemons back! Get mad! I don't want your damn lemons, what am I supposed to do with these? Demand to see life's manager. Make life rue the day it thought it could give Cave Johnson lemons. Do you know who I am? I'm the man who's gonna burn your house down! With the lemons. I'm going to to get my engineers to invent a combustible lemon that burns your house down!

2. Shogun 2: Total war

De senaste 4-5 åren har inte varit något vidare för simulatorspelsfantaster, men Shogun 2 och From Dust är förhoppningsvis inledningen på en ny trend. Med Shogun 2: Total war har Creative Assembly återvänt till sina rötter med en utmärkt uppdatering av sitt första spel i Total war-serien. De senaste årens Total war-spel (Empire och Napoleon) lyckades aldrig bli lika underhållande som sina äldre motsvarigheter (Shogun, Rome, Medieval I och II) vilket till stor del beror på att krig blev jävligt mycket tråkigare efter musköternas inträde. Det är inte så kul att se på medan två arméer står still och skjuter på varandra på några hundra meters avstånd. I Shogun 2 har man återigen soldater beväpnade med pilbågar, svärd och spjut och ryttare som grund, men eftersom spelet utspelar sig under Sengoku ("de krigande staternas tid) så har man också ninjor, elit-samurajer och en massa andra spexiga enheter. Allting är dessutom inramat i fin japansk estetik och musik. Inget spel under hela året tog upp så mycket av min tankeverksamhet eller uppmuntrade mig till lika nördiga djupdykningar i såväl militära strategier som japansk historia. Tack vare expansionerna lär jag fortsätta att spela Shogun 2 långt in på 2012.

3. From Dust

Fransmannen Eric Chahis From Dust är exakt den typen av spel som jag har suktat efter sedan jag som liten pajk spelade det ganska fattiga Populous. Eller rättare sagt, det kunde ha varit det. Inramningen och leken med de geologiska elementen är fantastiska och det är underbart att få leka gud igen, även om man snabbt blir en frustrerad och stressad sådan på grund av människornas obotliga idioti. Trots att människorna i spelet hellre springer ner och dör i lava än använder de säkra vägar som man lagt ner mycket möda på att bygga åt dem så är From Dust ett av de spel som jag har återvänt till flest gånger i år. Hade det varit mindre stressande och innehållit mer fri lek med elementen hade det varit ett perfekt spel.

4. L.A. Noire

Jag tror att det finns en risk att L.A. Noire om bara ett par år känns fasligt daterat, men med sina banbrytande ansiktsanimationer och sitt deckarupplägg var det definitivt ett av årets höjdpunkter i spelväg. Visst var spelet extremt linjärt och innehöll alldeles för många fiender för sitt eget bästa, men att samla ledtrådar och framförallt att förhöra misstänkta var väldigt underhållande. Alla spel som försöker att implementera andra spelmoment än bilkörning och skjutande förtjänar en eloge.

5. The Elder Scrolls V: Skyrim

Jag är ambivalent inställd till Skyrim, ett spel som är betydligt lättare att kritisera än att berömma. Bethesda har byggt upp en stor värld som stundtals är väldigt fin att titta på men problemet är att de har fyllt den med en massa idioter till NPC:er och att varenda quest följer exakt samma mall, nämligen den här:

- Dragonborn! Hörrö schyssta snälla, kan du hjälpa mig med en sak?
- Okej.
- Jag har blivit av med min magiska artefakt!
- Var såg du den sist?
- I en grotta med hundratals zombier/vampyrer/banditer/spindlar. Kan du snälla schyssta bussiga hämta den åt mig?

Jag vill bara drämma daedra-yxan i bordet och skrika åt varenda invånare i Skyrim att de ska sluta gå ner i grottor med sina favoritägodelar. För fan. Trots det har jag i dagsläget spelat 56 timmar och det lär förmodligen bli nästan lika många till, utan att jag egentligen kan motivera varför. Att spela Skyrim är lite som att slösurfa, bara något mer givande.

Specialfall: Officiellt så släpptes Ilomilo den 5:e januari i år men det gick att köpa redan i fjor och jag hade således med det på förra årets lista. Därför fick det stryka på foten den här gången, men för er som undrar hade det förmodligen förtjänat en tredjeplats i år och knuffat ut Skyrim.