Topp 10 Tv-serier 2011: Vi som inte fick vara med

Som uppvärmning till den lilla blogglistan om de bästa tv-serierna jag såg 2011 kommer här några av serierna som var för dåliga för att listas. Vissa är gamla favoriter som gick ner sig rejält under året, andra är nykomlingar som jag dissade efter bara ett par avsnitt och ytterligare andra står som exempel på att jag inte fattar allt här i världen. Jag får också medge att jag absolut inte har sett allt som sänts, så avslutningsvis kommer en liten summering av andra serier som jag inte har någon åsikt om.

True Blood är en serie med... "begränsade" konstnärliga ambitioner, som trots allt lyckats vara både underhållande och lite spännande under tidigare säsonger. Nedförsbacken började egentligen redan under tredje året, men efter fjärde säsongen finns det verkligen ingen anledning att bry sig längre. Hur kan en serie med typ fjorton olika sorters sagofigurer ha blivit så tråkig? Hur kan man ägna sig åt så många ointressanta sidokaraktärer (och sidokaraktärers mammor) när man har roliga, destruktiva vampyrer som Eric och Russell i smeten? Jag bryr mig inte om att plottarna knappt hänger ihop eller att karaktärerna bara används som vedträn till den stora chockbrasan, men använd åtminstone de resurser ni har!
Under fjärde säsongen började jag snabbspola mig igenom allt fler scener tills jag - någonstans runt avsnitt sju - kom på mig själv med att ha spolat förbi ett helt avsnitt. Då var det dags att säga hejdå.

Futurama gjorde en oväntat stark comeback förra året efter sju års tystnad. Dumheten var så gott som intakt och man lyckades producera åtminstone två fantastiska avsnitt ("The Prisoner of Benda" och "The Late Philip J. Fry"). Det här året har varit betydligt tröttare. Seriens patenterade blandning av samtidssatir, absurda framtidsvisioner och rent nonsens är alltid bra i teorin, men manusen har inte levt upp till koncepten. Skämten har varit trötta, dialogen slapp och karaktärerna har blivit ocharmiga. Istället verkar man ha strävat efter slapstick och högljudd action. Det här året bjöd egentligen bara på ett enda riktigt bra avsnitt, "Reincarnation", där serien animerades i tre olika stilar, bland annat ett väldigt kul anime-segment.

Jag hade märkligt höga förväntningar på Pan Am, 60-talsdramat om fyra flygvärdinnor som reser jorden runt, speglar sin samtid, ser lite söta ut och delar ut några feministiska kängor. 60-tal är ju alltid kul och någon tidig recensent jämförde serien med Mad Men. Herregud vilken dålig jämförelse. Men det var först efter tre-fyra avsnitt som jag insåg varför historierna var så mesiga och trista och avsnitten så oprovocerande: serien är ju medproducerad av DISNEY. Hur kul kan det bli med såna värderingar i ryggen? Då spelar det ingen roll att Karine Vanasse glänser rätt starkt på egen hand.

Även Wilfred hängde jag kvar med ett tag, fast utan större glädje. Serien är en amerikansk version av den australiensiska komedin med samma namn. Premissen: Svårt depressiv man (Elijah Wood) får ta hand om en hund, som för honom tar gestalten av en människa i hundkostym. All humor i serien kommer från samma tacksamma situationer - att Elijah Wood ser en människa där alla andra ser en hund - men tonen är så konstig och obehaglig att jag mest sitter och vrider på mig i soffan. Serien försöker även göra komik av Elijah Woods utstrålning, något som inte funkar alls. Jag läser att "Wilfred" blev betydligt mörkare mot slutet av säsongen, så kanske gjorde man ett intressant drama av en misslyckad komedi. Men det är tveksamt om det är värt att plöja sig dit.

Jag såg också några avskräckande piloter under året. Vissa var mer intressanta än andra - Life's Too Short var intressant på ett daterat sätt. Efter att Parks and Recreation spunnit vidare på "The Office"-konceptet och förenat det med godhet och positiv attityd känns "Life's Too Short" (Gervais' och Merchants komedi om en dryg dvärg i showbiz) som en misantropisk relik. Misslyckade, osympatiska huvudkaraktärer kan vara kul om det finns hjärta någon annanstans i serien, men "Life's Too Short" framstår bara som hjärtlös, tröttsam mobbning.

Ingen serie tog sig själv på större allvar än Boss i år, historien om en korrupt borgmästare i Chicago som drabbas av en hjärnsjukdom. Men för att säga något intressant om moraliskt förfall krävs det mer än stora gester, långa monologer och karaktärer som svänger i storyvinden. "Boss" tycktes ha väldigt lite substans bakom allvaret.

Jag tittade också på The New Girl en timme, mest för att en gång för alla utreda om jag stod ut med Zooey Deschanel eller inte. Och näpp, det gjorde jag inte!

Att jag missat serier har mest berott på att jag inte varit med på tåget sedan starten. Curb Your Enthusiasm och It's Always Sunny In Philadelphia har gått i sju år och hade tydligen starka säsonger. Downton Abbey-tåget var säkert trevligt för andra året i rad om man stod ut med stilen, medan Boardwalk Empire-tåget redan i fjol framstod som tråkigare än SJ:s Regionaltåg. The Good Wife har fått fin kritik, någon som sett? Var det någon som såg BBC:s korta The Hour, eller någon som tagit tag i Treme efter första säsongen? Finns det någon i läsarskaran (haha) som tittar på The Walking Dead? Överfyll kommentarsfältet med åsikter!!