Ingenting har för mig sammanfattat skillnaden mellan amerikansk och engelsk mentalitet så bra som två monologer i de respektive "The Office"-serierna. Den brittiska originalversionen av "The Office" var en tragikomisk historia, en smärtsam (och smärtsamt rolig) skildring av arbetslivets ekorrhjul och en rå diss av meningslöst karriärklättrande. I slutet av andra säsongen säger protagonisten Tim:The people you work with are people you were just thrown together with. I mean, you don't know them, it wasn't your choice. And yet you spend more time with them than you do your friends or your family. But probably all you have in common is the fact that you walk around on the same bit of carpet for eight hours a day.
I avsnittet "Goodbye, Michael", som sändes tidigare i år, tog chefen i amerikanska "The Office" farväl med följande lilla tal:
The people that you work with are, when you get down to it, your very best friends.
Parks and Recreation, som började som en ren The Office-spinoff, har en liknande inställning. Men där The Office trots allt byggde vidare på originalets obekväma, tragikomiska situationer, finns det i Parks and Rec inget som heter "obekvämt". Tragik får inte vara med ens som del av ett ord. Det finns inga sociopatiska chefer, inga olyckliga människor som fastnat i onda spiraler, inget system som gör anställda frustrerade och själsligt utarmade. Parks and Recreation handlar om en avdelning av den offentliga sektorn, men bygger hela sin identitet på ren, okonstlad, sprudlande glädje.
Hur den kan lyckas har jag ingen aning om. Serien har vid det här laget kört över både min ursprungliga skepsis, min leda vid mockumentary-formatet och min stilla undran över hur en så här positiv och varm serie ska kunna hålla i längden. Den har lyckats göra komedi av en huvudkaraktär som inte bara är bra på sitt jobb, utan en bra människa, punkt slut. Den har byggt upp en ensemble utan svaga punkter, där alla bidrar med starka personligheter och unik charm. Till och med vinjetten har designats om så att alla karaktärer porträtteras glada och skrattande.Leslie Knope, projektledare för parkavdelningen i fiktiva Pawnee, förkroppsligar vad hela serien står för - outtröttlig entusiasm, och en förmåga att ta vilken situation som helst och göra den till något positivt. Serien är från början en story om hur hon försöker få ett parkprojekt i hamn, men man knyter snabbt ihop den plotten. Istället vecklar Parks and Rec ut sig till en bredare situationskomedi med kommunpolitikens underliga figurer i fokus. Då framträder Ron Swanson, en underbar karikatyr av den gammaldags amerikanska mannen, som gillar att hugga ved och skjuta vilt. Fram träder April Ludgate, språkrör för den lata, bortskämda generationen, som pratar i ständig deadpan och bara bryr sig om att inte bry sig.
Men serien gör också smarta val på vägen. Karaktären Andy är i första säsongen mest en osympatisk pojkvän som för plotten framåt. Men under andra säsongen får han en större roll istället för att skrivas ut, och blir så småningom seriens dumsnälla hjärta. Man tackar av tråkmånsen Paul Schneider utan större ånger i slutet av andra och tar in fantastiska Rob Lowe och Adam Scott, som redan från start känns naturligt integrerade. När tredje säsongen sätter igång i början av 2011 är serien trimmad till perfektion. Jämnare kvalitet på en sitcomsäsong vet jag överhuvudtaget inte om jag har sett.
Sedan kommer förstås risken att allt det positiva blir något lite bekvämt. Det är imponerande hur lång tid serien lyckats skjuta upp det tillfället, men möjligen hände det någon gång under höstens fjärde säsong. Kanske har Parks and Rec blivit lite för såsigt och romantiskt i höst, även fast det handlar om gradskillnader. Fortfarande är lägstanivån så hög att det är svårt att märka när serien har ett svagt avsnitt. Och dess sätt att hela tiden gå framåt och placera sina karaktärer i nya situationer är värt så mycket beröm.Ingenting har för mig sammanfattat Parks and Recreation så bra som en scen där Leslie ska hålla ett viktigt tal till några kommunpolitiker. Avsnittet har byggt upp händelsen som ett dråpligt klimax. Hon har blivit distraherad av annat, hon har inte sovit på hela natten och hon kan knappt hålla ögonen öppna när hon blir uppkallad till talarstolen. Många liknande, genanta misslyckanden i The Office färgar förväntningarna.
Och så sätter hon talet helt övertygande och felfritt. Det är så befriande och genuint. Man blir så glad.
Parks är verkligen en feelgood-serie. Att byta ut Paul Schneider var ett genidrag. Det är extremt få serier jag faktiskt skrattar högt åt regelbundet men Parks är en av dem (de andra är 30 rock och Arrested development).
SvaraRaderaJag läste en intervju med Amy Poehler (kanske i Bust?) där hon berättade att hon bland annat inspireras av trasiga och lite konstiga kvinnor. Jag har fått intrycket att hon är en god människokännare och använder sig lika mycket av den sidan som av sin komiska tajming (i "Bossypants" står det en del om Tina Feys och Amy Pohler gemensamma bakgrund, de började sina karriärer tillsammans som en del av en improvisationsensemble). Ett exempel på det är i det här fina klippet:
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/user/yojje#p/u/13/4M4NjWQFLSA
Det Leslie säger är givetvis roligt i sig självt, men den stora poängen är att man nästan aldrig ser Leslie upprörd. Den gång man faktiskt ser henne riktigt arg är i ett fånigt FN-rollspel. Amy Poehler spelar an på det utmärkt.
Det närmsta P&R kommer tragikomisk humor är behandlingen av Jerry, som blivit något slags stående skämt genom det sätt han ständigt tar emot skit från de andra. Botten nåddes nog när Chris börjar dejta Jerrys dotter, vilket dock lindrades av författarna som lät April uttrycka sympatier. Jerry är P&R:s Zoidberg.
Ett exempel på en scen som jag ogillade var när Ron Swanson svepte en flera liter stor kanna med hembränd starksprit. Den kändes alldeles för serietidningsaktig, men var också ett undantagsfall. P&R är väldigt jämn och väldigt rolig med flera fina karaktärer. Kanske har karaktärerna blivit lite plattare den senaste säsongen, eller så har de blivit mer bekanta. Jag är lite osäker.