Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen")

Vad är detta? 
Ungerskt drama från 2011 om "the heaviness of human existence" och en tjurig häst. Det är faktiskt värt att kopiera storyn från IMDb:

1889. German philosopher Friedrich Nietzsche witnessed the whipping of a horse while traveling in Turin, Italy. He tossed his arms around the horse's neck to protect it then collapsed to the ground. In less than one month, Nietzsche would be diagnosed with a serious mental illness that would make him bed-ridden and speechless for the next eleven years until his death. But whatever did happen to the horse?

Varför?
På grund av den fantastiskt publikfrånvända storyn, det vackra fotot och inte minst för att vi haft en sträcka av lättsmälta filmer på sistone. Det var helt enkelt dags för en utmaning. Vad kan passa bättre än en 2½ timme lång svartvit ungersk film med mycket tystnad, ångestmusik, en häst som matvägrar och långa klipp? Lätt Veckans film-projektets mest hajpade film!

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Kan du tänka dig att se någon mer film av Béla Tarr?
Absolut. Jag blev rentav lite nyfiken på hans tidigare verk efter att han berättat om hur han ville förändra världen med sina tidiga filmer (och helt gav upp tron på mänskligheten i och med Turinhästen). 7½ timme långa Satans tango (Sátántangó, 1994) tror jag att jag skippar dock.

2. Vad gör Turinhästen bättre än till exempel Tårarnas äng?
Att Béla Tarr faktiskt har något intressant att säga och inte bara låtsas vara djup och svår för att få ligga med 16-åringar.

3. Vad är det bästa med romer?
Att de trots 1000 år av förföljelse och förtryck fortfarande finns kvar och har behållit så mycket av sin särart, att romska män har så jävla snygga mustascher och skägg och framförallt den balla musiken som omfattar allt från Django Reinhardts gitarrswing till Boban Markovics hetsiga trumpettokerier.


Kantor Wilhelmsson uttrycker sin åsikt om filmen i fråga:
"The heaviness of human existence", alltså. Tomma, pompösa ord, som gjorda för att locka till sig ironiskt hån? Eller bara en korrekt beskrivning av en filmupplevelse?

Allt är tungt i "Turinhästen". Det är tungt att varje dag gå till brunnen och hämta vatten i den hårda, odrägliga åkervinden. Det är tungt att varje dag klä sin farsa, vars ena arm är lam och som inte ens får på sig byxorna utan assistans. Det är tungt att överhuvudtaget komma igenom dagarna, som består av samma vatten, byxor, potatis, kyla, vind och överrock och matvägrande häst i all oändlighet. Ingen orkar prata om något. Det finns inget att prata om. Underhållning är att sitta framför fönstret och titta på den apokalyptiska vinden.

Budgeten är minimal i den här filmen. Någon har påpekat att Béla Tarr loopar samma ljudspår med vind om och om igen. Samma gäller för det drogade huvudtemat som dyker upp flera gånger. Miljöerna omfattar en stuga, ett stall och en lång åker. Det är allt. Två skådisar, pappan och dottern.

Tarr gör det bästa möjliga av begränsningarna, med ett foto som lägger sig nära marken och ibland nästan dukar under för vardagens vikt och tröstlöshet. När dottern går och hämtar vatten följer kameran efter som en kuvad mask som krälar över fältet. Långa, ursnygga tracking shots ser till att vi aldrig är långt ifrån karaktärernas omedelbara synfält.
Figurer och ting ter sig stora och mäktiga i det här perspektivet. Hästen blir en märklig mytologisk jätte, lampan över spisen en ovärderlig ljuskälla. Det är existens som evig repetition, där alla perspektiv förvrängs av fattigdom och monotoni.

"Turinhästen" utspelar sig i ett ungerskt 1800-tal, i lantligt armod, men det är inte svårt att hitta allmänna ingångar till leda och enformighet. Orpon skriver till mig "Såhär kändes det när jag skulle gå till Willys idag". Filmen arbetar metodiskt bort alla glädjeämnen - börjar med att låta hästen vägra mat och slutar med att montera ner enkla saker som naturlagar och lust att leva. Man kan läsa filmen som en biblisk apokalyps i sju dagar eller som en skildring av den lantliga 1800-talsmisären (en värld som aldrig kommer igen).

Men man vill hitta ingångar. Till skillnad från berättelser som "The Road" eller "28 dagar senare" vänder Béla Tarr inte bort blicken från evigheten för att underhålla oss med mänskligt drama. Varken underhållning eller mänskligt drama har någon plats här. "Turinhästen" är en kompromisslös, rå och modig film som struntar fullständigt i om du orkar sitta kvar och titta i två och en halv timme.

Orpalorpalorpa orpalorpalorpar:

Turinhästen är en oerhört dyster historia med det uttalade målet att visa hur meningslös och jävlig människans existens är. Tempot är extremt långsamt, men jag låter mig villigt vaggas in i filmens ångestlunk. Det finns något tröstande i det. Kanske är det bara skadeglädjen i att se någon annan leva i total misär. De två karaktärerna äter varsin potatis om dagen (med händerna), de pratar aldrig med varandra, vädret är alltid pissigt, zigenarna kommer och snor deras vatten, hästen är döende, de gör försök att ta sig in till stan men pallar inte och det enda nöjet de har är att sitta på en pall och glo ut genom fönstret. Har de tur blåser ett lustigt format löv förbi, men det är ingen som har tur i Turinhästen. Vid ett tillfälle kommer en granne förbi men man förstår inte vad han pratar om.

Ohlsdorfer och hans dotter skulle skriva världens tråkigaste bloggar och deras instagrambidrag skulle få den starkaste av oss att kura ihop på golvet i fosterställning.

Ohlsdorfers blogg: "Idag hade jag tänkt åka in till stan och kanske avliva min häst, men jag orkade inte. Gick in och la mig på sängen igen för att stirra i taket i ett par timmar. Min dotter lagade middag. Det blev kokt potatis för 724:e dagen i rad. Jag åt den med fingrarna och brände mig. Jag orkade två nypor. Därefter satte jag mig och stirrade ut genom fönstret igen. Jag såg inget. Sen låg jag vaken hela natten."

Den namnlösa dottern kompletterar med instagrambilder på kokt potatis utan tillbehör, en häst med självmordstankar och en brunn som har sinat. Hon får inga likes.

Trots eller på grund av denna misär så tyckte jag mycket om Béla Tarrs undergångsskildring fastän att jag två timmar in utbrast "Men vad i helvete?!" till följd av karaktärernas uppgivenhet. Det gör mig väldigt glad att det fortfarande görs sådana här filmer (även om Tarr dessvärre meddelat att det här blir hans sista). Turinhästen är kanske den bästa medicin man kan få när man har en riktigt dålig dag. Hur dålig dag man än har så är den ändå bättre än en dålig 1800-talsdag. Det kommer åtminstone inga romer och stjäl mitt vatten.

Statistik: 
Misär: 100%

Uppfylld andel av kostcirkeln: 20%

Dialog: 8%

Händelser: 4%

Roliga skämt: 0

Klad hest: 0

Tidigare filmer: 
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vikingatidens Uppsala

Minns ni Barda som gick på SVT under det sena 00-talet? För den som inte såg det så var det ett barnprogram inspirerat av rollspel och lajv. Föreställ er Barda korsat med actionscenerna från en BBC-dokumentär. Addera en rejäl dos Sons of Anarchy- och Game of Thrones-komplex och ni kommer rätt nära History Channels stora dramasatsning Vikings.

Jag hade inte tänkt "recensera" Vikings av den enkla anledningen att jag inte har särskilt mycket att säga om serien. Det är knappast en speciellt bra serie, men jag hade hoppats att den skulle växa in i sin roll. En historiskt förankrad serie spöar ju töntig fantasy vilken dag som helst. 

Vikings har tagit sig en hel del kreativa friheter, som att låta siarna se ut som brosk med läppstift, att sminka Gustaf Skarsgårds karaktär med löjligt mycket kajal och att porträttera Kattegatt (sundet mellan Jylland och Halland) som ett mäktigt fjordlandskap. Det är inte särskilt oväntat att en TV-kanal som kallar sig History Channel men sänder program som Ancient Aliens tar sig sådana här friheter.

Trots tönterierna ovan så var det en scen i det senaste avsnittet (det åttonde) som fick mig att inse att Vikings skiter fullständigt i att vara historiskt korrekt. Det tjuriga vikingagänget reste genom ett mäktigt fjordlandskap och en storvuxen ekskog och kom slutligen fram till den betydelsefulla kultplatsen Uppsala. Det såg ut så här:

Senast jag var i Uppsala låg staden inte uppe på ett berg. Och Fyrisån var inte mäktigt vattenfall. Och landskapet där kultplatsen låg ser i själva verket ut så här.

Om att gömma sig i buskar i Assassin's Creed 3

Jag har precis i vredesmod stängt av Assassin's Creed 3. Vi kan kalla det för en klassisk ragequit. Jag ställde mig på balkongen med min näverlur och basunerade ut för halva Malmö att "jag aldrig mer tänker spela det här jävla skitspelet". Anledningen? Att spelet suger.

Jag fastnade på en passage där Hiawatha Cockfarts eller vad hans namn nu är ska smyga omkring inne på ett fort, tjuvlyssna på några soldater och sabotera ett par kanoner. Blir man upptäckt blir man "desynkroniserad" och får börja om hela uppdraget från början. 

TV-spel har en fördel mot andra kulturformer - att det är interaktivt och att du själv i varierande grad kan påverka spelets handling och din egen upplevelse. Jag har inte hunnit spela Assassin's Creed 3 under särskilt många timmar, men desynkroniseringsproblemet är betydligt mer påfrestande än tidigare spel i serien. Och framförallt: det slösar ju helt bort TV-spelens främsta styrka och egenskap.

Varför ska jag spela ett TV-spel om jag måste spela exakt som utvecklarna har bestämt? Då kan jag lika gärna se på en film. Det händer trots allt väldigt sällan att filmskapare säger åt mig att jag har missuppfattat en scen och därefter spolar tillbaka gång på gång på gång tills jag ser den exakt som de vill att jag ska se den. 

Vecka 16: Boy

Vad är detta?
Ny zeeländsk barndomsskildring från 2010 om en Michael Jackson-älskande unge och hans stökiga, småkriminella farsa.

Varför?
En stor del av filmprojektet är att prova film från många olika länder. Hur funkar en quirky dramakomedi från Nya Zeeland? Hur är tonen? Kommer man få se mycket berg? Hur rolig är dialekten i nittio minuter?

Balloonfighter undrar:
1. Hur påverkades din filmupplevelse av att din roomie hade något slags mental breakdown?
Till det positiva! Jag fick en massa underhållning som filmen inte klarade av att ge mig.

2. Faderskap har varit temat för de två senaste filmerna. Vem tror du skulle vara den bäst lämpade fadersfiguren av Frank från Klovn och Boys Alamein?
Helt klart Frank. Alamein var mer eller mindre en hopplös douche i mina ögon, mer omogen än sina barn. Frank är på gränsen till idiot men hans missöden bottnar mest i tafatthet och dåligt självförtroende. Jag tror Frank har hjärtat på det rätta stället!

3. Vilken är din favoritlåt av Michael Jackson?
Oh, jag har inget originellt svar på den frågan. Smooth Criminal?

Balloonfighter gnäggar:  
Boy utspelar sig i ett maorireservat där alla verkar leva under existensminimum. Den 11-årige huvudkaraktären Boy bor i ett fallfärdigt hus tillsammans med sin farmor och alldeles för många småsyskon. Hans mamma dog i barnsäng och pappan är kriminell och hälsar på sina barn så sällan att han mellan gångerna hinner glömma bort att han överhuvudtaget har några. Självklart fantiserar Boy om att hans frånvarande far Alamein är en hjälte. När pappan tillsammans med sina Bill och Bull-kumpaner återvänder till familjen (för att leta upp nergrävt stöldgods) börjar Boy inse att hans far kanske inte är så jävla bra.

Det hade kunnat vara en gripande story, men Boy och flera andra av filmens karaktärer är så störiga och osympatiska att den aspekten aldrig riktigt lyfter. Den enda av karaktärerna som jag kan frammana en viss känslomässig koppling till är Boys lillebror Rocky, som tror att han är skyldig till mammans död på grund av att han har superkrafter. Superkrafter som illustreras i form av färgglada barnteckningar. Rocky borde ha getts större utrymme.

Som nostalgisk komedi fungerar Boy betydligt bättre, särskilt under den första halvan av filmen. Regissören Taika Waititi, som även spelar rollen som Alamein, har bland annat regisserat flera avsnitt av Flight of the conchords och samma typ av torra humor dyker upp med jämna mellanrum i Boy. Som när Alamein skryter över hur många gånger han har sett E.T. eller när han lyfter på en tavla och visar ett hakkors som ritats på väggen och säger "I did that. Don't get into nazi stuff".

Boy spårar ut ibland och sista halvan är betydligt svagare än den första, men jag gillar ändå hur tunga ämnen som alkoholmissbruk, droger, kriminalitet, fattigdom och förtryckt ursprungsbefolkning smygs in i en film som till sin inramning verkar vara en gullig komedi och uppväxtskildring. Sättet Boy hanterar dessa ämnen på (i gulligt komediformat) gör en bara mer irriterad på karaktärerna.

Boy är ändå en ganska trevlig komedi, om än med störiga karaktärer. Som min sambo uttryckte det: det här är exakt som en Josef Fares-film.

Kantor Wilhelmsson följer i skritt: 
Boy är inte usel, men det var länge sedan jag såg en film som var så dryg att titta på. Till skillnad från Sparvarnas sång, vars brister var uppenbara och skrivna i fetstil över skärmen precis hela tiden, är Boy i teorin en söt och lite sorglig historia om fattigdom, ansvarslöshet och stora drömmar. Men som film lyckas den aldrig leverera.

Jag skrattade åt samma saker som Orpon under första kvarten, där Boy hittar en bra situationskomik och pigg inramning. Sedan börjar filmen falla sönder i små vinjetter där ungen och hans pappa gör dumma saker och successivt glider ifrån varandra. Storyn är så förutsägbar att man efter 20 minuter skulle kunna rita en komplett storyboard, och avviker heller aldrig från den trista mallen. Jag hoppades bli överraskad någonstans under resans gång, antingen av att filmen spelade med tittarens förväntningar eller att någon av scenerna var lite snygg eller rolig eller så. Detta hände inte.

Jag skrev till Orpon att jag saknade smarta karaktärer i "Boy", men vad jag saknade var någonting smart överhuvudtaget. Det är mycket möjligt att filmen är en autentisk skildring av maoriernas levnadsvillkor, men det spelar liksom ingen roll. Efter ett tag sitter man ändå bara och tittar på dåliga, fula människor som slåss om marijuana och en stöddig pojke som pratar med en get.

Gästbloggare Lena Myhre träder ur spiltan: 
2 sekunder in i den här filmen tänkte jag "åååh, jaha, tråkig feel good-film om charmigt fattiga barn, håhå jaja", och sen blev det bara värre och värre. För det är inte någon feel good-film, det är inte en feel bad-film och det är inte en rakt av skitdålig film. Det är inte en film överhuvudtaget.

Det finns ingen handling, ingen poäng, ingen vettig dialog eller någon karaktär som man kan sympatisera med. En farmor bara drar och överger sina typ sju (jag räknade inte) småbarn i någon vecka, då kommer Boy's pappa med sina svinjobbiga polare, alla beter sig som as (utom lillebror, han rantar runt på stranden med en främling som samlar stenar) i 90 minuter, och sen är det slut. Jaha? Trots att alla vet att Boy's pappa är en idiot så tar sig ingen tid att förklara detta för Boy, de bara låter allt hända i någon slags "jaja, det går nog över snart"-anda som får mig att vilja skrika rakt ut. BETE ER SOM VUXNA FFS!

Boy's faster (?) är den värsta fittan av alla. HERREGUD vad jag hatar henne. Ge ungen en isglass din snåla subba.

Det enda bra med den här jävla tågurspårningen var att jag blev sugen på att åka till Nya Zeeland och titta på träd. Det kan väl få vara värt något?

Statistik: 
Oansvarsfulla vuxna: 85%
Charmiga getter: 1
Ocharmiga människor: Hela karaktärsgalleriet
Misär: 70%
80-tal: Ja

Tidigare filmer: 
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Alpoko Don

När det kommer till musik så befinner sig de två skäggen ofta i diametralt motsatta hörn. Medan Kantor Wilhelmsson omhuldar och livnär sig på någon slags progressive rock från renässansen skapad av uppburna genier, så föredrar jag musik av folk som inte skulle se någon annan nytta med ett notblad än att använda det efter avslutat toalettbesök. Helst ska musiken vara från de amerikanska sydstaterna och brusigt inspelad. Allra helst ska det vara låtar som någon kommit på medan de skurade golvet eller ryktade sin häst. Fet musik kan till exempel göras av en tant som får feeling och sjunger om sin kyckling.

Det är inte särskilt lätt att hitta den sortens okonstlade musik idag. Det ligger liksom i musikinspelningarnas natur att på det ena eller andra förvanska musiken. Kanske är det på Youtube arvet förvaltas bäst i västvärlden idag. Kanske är de där kesoförpacknings-låtarna (vad är förresten grejen med det?) så nära vi kommer det tidiga 1900-talets work songs.

Det var också tack vare Youtube som rapparen Alpoko Don från Greenville, South Carolina uppmärksammades (med över 3 miljoner visningar).

"I graduated from the porch" rappar herr Don i All I know och det är just på verandan som hans "sound" har uppstått. Det är inte så jävla uttänkt, det bara blev så. Resultatet är ett sound som är ett konglomerat av det senaste seklets svarta musik från sydstaterna: gospel, blues, soul och rap som hämtad från ett dirty south-album.

Även på sitt nyligen släppta album "The Ol' Soul EP" (som inte alls är en EP) låter Alpoko Dons musik spontan. Det låter som att han har fått med sig både veranda, gata och kvarter in i studion. Hemtamt. Man kan till och med höra hans stol knaka på några av låtarna. Förutom rap och bokstavligen handgjorda beats sjunger och nynnar Alpoko Don sina "samplingar". Det är så lofi det kan bli.

Det hade lätt kunnat bli en gimmick om det inte vore för att Alpoko Don faktiskt är en tillräckligt bra rappare för att lyfta de extremt minimalistiska produktionerna (Roc Marciano bleknar i jämförelse). Don skulle kunna gå rakt in i Nappy Roots eller Goodie Mob utan vidare. Hans raspiga röst för tankarna till min personlige favorit Method Man och för att vara rappare så sjunger Alpoko Don faktiskt helt okej i de flesta av spåren.

"The Ol' Soul EP" är inte världens jämnaste album, men det är ju å andra sidan inga andra hiphop-skivor heller. Det är imponerande hur självklart Alpoko Don stundtals får den extremt sparsmakade produktionen att låta. Emellanåt kan jag inte låta bli att tänka att det här är det närmsta vi idag kommer Leadbellys klassiska inspelning av Black Betty.

Vecka 15: Klovn

Vad är detta? Dansk komedi av och med samma människor som skapat den hyllade TV-serien med samma namn. Serien är känd för att utforska sociala tabun och göra sina tittare riktigt obekväma och filmen går helt i samma anda när huvudpersonen Frank kidnappar sin frus brorson för att bevisa att han är bra fadersmaterial. Den enda haken är att han tar med barnet på en resa som hans medföljande vän kallar för "tour de fisse" (Fitturnén).

Värt att notera: liksom i TV-serien är dialogen improviserad.

Varför? För att jag verkligen gillar TV-serien och vill att folk i min omgivning ska ge den en chans fast att den är dansk. Jag var också nyfiken på övergången från 25 minuter långa avsnitt till en 1½ timme lång film.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Jag som inte sett serien undrar givetvis om Klovn är lika bra på film som på TV? Eller tvärtom?
Filmen kändes helt i linje med TV-serien. Självklart ger man Frank Hvam mer tid att fucka upp på med ett långfilmsformat. Filmen kan därför ha ett lite bredare tema än "Frank blir ovän med den pakistanska importören på grannkontoret för att han spelar hög musik och anklagas för att vara rasist" (avsnitt 2: De nya danskere). Sen tyckte jag förvånande nog inte att filmen var riktigt lika obekväm som TV-serien kan vara.

2. Vilken scen höjde dina skämsnivåer mest? (OBS Spoilers!)
Pearl necklace-scenen. Jag säger inte mer.

3. Hur skulle du sälja in den här filmen till en pryd vän? 
Jag skulle påstå att det är en charmig road movie om en man som växer upp och axlar fadersrollen.

Kantor Wilhelmsson tycker:

"Klovn" är den första renodlade komedin i det här filmprojektet. Det är också den film med lägst kulturellt kapital jag sett på mycket länge. Jag riktigt känner hur mitt kulturella kapital sjunker i bröstet när jag tittar på den.

Humorn baseras mest på skamliga sociala situationer, där knark, sex och horor har en framträdande roll. Det är en film som går till opassande nivåer för att förödmjuka sina karaktärer, som utan att blinka anspelar på bögar, sexuella övergrepp och pedofili. Det är en film med ett running gag om storleken på en tolvårig pojkes penis.


Jag skrattar nästan konstant. Tyvärr vet jag inte om jag har något bra försvar för detta. Ibland är det svårt att veta om jag skrattar för att jag skäms, eller om jag skrattar för att det är så otroligt dumt, eller om jag skrattar för att jag skrattar.

Vad jag kan säga är att "Klovn" också har varma, sentimentala sidor, sidor som känns äkta och balanserar upp den skitflod av oansvarigt mansleverne som utgör större delen av filmen. Franks tafatta sätt och hans relation till Bo förankrar filmen i en känslomässig verklighet. Utan dem hade "Klovn" bara blivit en dekadent grisfest. Nu blir det en dekadent grisfest med emotionell kärna, och det är tveklöst mycket bättre.

Vad jag också uppskattar är att det finns scener här som andra komedier inte skulle våga gå i närheten av. Ett peptalk med penisar som huvudämne får gå till historien som det mest olämpligt hjärtevärmande jag sett.

Orpon berättar för mig att huvudkaraktären Casper är en folkkär dansk programledare i verkligheten. Detta känns logiskt. "Klovn" hämtar energi från att kasta sig ut i situationer som inte är okej nånstans. Jag tittar på den med ena handen framför ansiktet, men jag skrattar - Alltså: lyckad komedi?

Balloonfighter ger respons:

Filmen Klovn innehåller en aningen mer vulgär humor än TV-serien. Det är mycket knark, horor, oväntat analsex och komiskt små barnsnoppar som lätt kan göra att filmen uppfattas som en dansk motsvarighet till The Hangover. Det som i mitt tycke höjer Klovn över den nivån är Franks totala oförmåga att veta hur man ska bete sig i sociala situationer. Vad gör man när man ser sin bäste vän (som har en fru) ha sex med en annan man? Frank vinkar blygt och säger "Hej". Han är så tafatt och medgörlig att han kan övertalas till vilka dumheter som helst (återigen: pearl necklace-scenen).

Jag gillar filmens upplägg och att den stundtals vågar vara genuint gullig, om än på sitt eget skruvade sätt. Två av scenerna med Bo (bägge snopprelaterade) är till och med rörande på riktigt.

Jag skrattade mycket åt Klovn och liksom Kantorn visste jag inte alltid varför. Ibland skrattade jag nog bara för att det var så fruktansvärt pinsamt och obekvämt. Men även ett nervöst skratt förlänger livet?

Statistik:
Pinsam stämning: 98%
Snoppars betydelse för storyn: 83%
Sensmoral: 11%
Oansvariga män: 100%
Allvarliga kvinnor: 100%

Tidigare filmer: 
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 14: Le Havre ("Mannen från Le Havre")

Vad är detta?
Franskspråkig film från 2011 av finske dämonregissören Aki Kaurismäki. Handlar om den lilla orten Le Havre där en äldre man tar ett illegalt flyktingbarn under sina vingar.

Varför?
Kantorn hade bara sett en Kaurismäki innan och fick bra vibbar av kombinationen äldre man + u-landspojke + finskt svårmod.

Balloonfighter undrar: 
1. Vilken är den roligaste frukten?
Ananas!
2. Vad tyckte du om Little Bob?
Rätt dålig, men jag uppskattade att Kaurismäki lät honom spela en hel låt. 
3. Var det bättre förr?
Verkligen inte. 

Balloonfighter tycker: Efter en lite trög och förvirrande start där jag inte riktigt visste vad jag tyckte började Mannen från Le Havre att växa. Det var längesedan jag sist såg en film av Kaurismäki (Mannen utan minne, 2002) och behövde återigen vänja mig vid hans speciella humor... eller rentav anti-humor. Mannen från Le Havre är ingen skrattfest men ett fniss är aldrig långt borta. Är det något Kaurismäki kan så är det konsten att få tittaren att le åt en man i en trenchcoat som egentligen bara är en man i en trenchcoat.

Mannen från Le Havre är en väldigt gullig film om människor som utan vidare omsvep ställer upp både för varandra och för en främling som behöver hjälp. Att filmen är svår att placera tidsmässigt känns som en kommentar om gamla goda värden som går förlorade i dagens samhälle. Det är talande att flera av husen i kvarteren där filmen spelades in revs strax efter att inspelningen avslutats. Majoriteten av karaktärerna ser ut att vara hämtade från 1950-talet och använder sig av förlegad analog teknik som bakelittelefoner och grönsaksvagnar i trä. Samtidigt är valutan euro, vid något tillfälle skymtar nutida attribut som sneakers förbi och inte minst är polisen klädd i modern insatsrustning och riktar moderna automatvapen mot flyktingbarn. Det är förmodligen inte en slump att filmens huvudkaraktär Marcel heter Marx i efternamn.

Mannen från Le Havre är en ganska långsam men tveklöst genuin feelgood-film med udda och lätt absurdistisk humor. Kaurismäki är en av få regissörer som kan få en scen att bli väldigt rolig bara genom att addera en ananas.

Pluspoäng till filmen för att Blind Willie McTells låt Statesboro Blues spelades!

Kantor Wilhelmsson ger respons:   
Precis som för Orpon var det längesedan jag såg något av Kaurismäki och jag måste säga att jag förväntade mig en långsam och något svårmodig konstfilm.

Det var det ju inte. Kanske är det bara jag som blivit gladare som människa sedan 2002, men Mannen från Le Havre är, särskilt med tanke på dess ämnesval, en förbluffande ljus solskenshistoria.
Kärlekspar återförenas! Planer går vägen! Fiender blir vänner! Sjuka karaktärer tillfrisknar mirakulöst! Ingen sober skildring av flyktingpolitik här inte. 

Kaurismäki har, precis som Roy Andersson, jobbat fram ett väldigt personligt sätt att filma. Folk står uppställda framför kameran som inför porträtt, inramningen andas 50-tal och gatorna ser ut som kulisser. Skådespeleriet är teatralt på gränsen till helt bisarrt - karaktärer uttrycker sig i långa konstpauser och one-liners som "she is the road manager of my soul". Dramatisk orkestermusik tonas in ibland, ligger längst bak i mixen, flyter över mellan scenerna som om den inte hade med filmen att göra.

Mannen från Le Havre hade blivit outhärdligt trams om den inte var så stilsäker. Jag fascineras av att Kaurismäki kan skapa konst genom att låta tre kufiska bikers stå och stirra in i kameran. Det är mycket i den här filmen som inte strävar efter djup eller mening men liksom bara funkar.

Tydligen är Mannen från Le Havre tänkt som första delen i en trilogi om småstäder, där de nästa två hållplatserna ska ligga i Spanien och Tyskland. Jag ser mycket fram emot att se dem!

Statistik:  
Altruism: 95%
Skämtfri humor: 90%
Anakronismer: 89%
Arbetarklass: 80%
Gubbrock: 40%
Specialeffekter: 0%


Tidigare filmer: 
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Smakprover från Afrika

Det är inte många spel som har sågats lika brutalt som Afrika (i Japan går det under namnet Hakuna Matata)  som släpptes till PS3 2009. Afrika dras med en del tekniska brister men det är det närmsta jag kommit ett förverkligande av mitt drömspel. Det är ett spel som består av tre av mina största intressen: djur, att fotografera djur samt att inte behöva döda allt som rör sig. Afrika går ut på att sitta hukad i buskar, mecka med kamerainställningar och vänta in djur. Det finns uppdrag, men den största belöningen är att lyckas ta en fin bild. Det gör mig uppgiven att det är så här Afrika bemöts:

"Can you run over small animals in this game? i read somewhere that later on in the game you can drive yourself around, so they better make it realistic so you can run over a lion or something and break its legs off." 

- Användaren contempt456 på GameFaqs.com 

Jag kommer förmodligen att återkomma med en längre text om Afrika när jag spelat färdigt det men tills dess delar jag med mig av några bilder jag har tagit. Jag har precis låst upp den andra kameran och ser med spänning fram emot mer avancerade kameror och objektiv. Jag ser gärna att samtliga läsare på den här blöggen tar upp spelet och börjar byta foton med mig. Kom igen, ni vet att ni vill!

Topp 10 djur från Thailandsresan

Topp 10 djur jag träffade och lyckades fånga på bild i Thailand och Malaysia! För att underlätta urvalet räknade jag bara med djur som vi såg i det vilda. Den asiatiska elefanten finns vilt i områden som vi besökte men eftersom vi bara såg tämjda elefanter (och red på dem!) så inkluderade jag inte dem på listan.

10. Jag hade räknat med att komma hem från Thailand med åtminstone 50 nya kryss på min världslista (det är en ganska fattig lista än så länge) men trots att jag beställde böcker om Thailands fåglar lååångt i förväg så hann ingen komma fram förrän jag kommit hem. Brun majna var en av få fåglar jag kunde identifiera utan guide, men jag såg också natthägrar, massor av örnar, vadare och solfåglar (Asiens motsvarighet till kolibrier), bland annat en pytteliten som såg ut ungefär så här. Majnorna, en slags starar, förekom rikligt på alla ställen vi besökte och verkar vara sydostasiens motsvarighet till kajorna i Malmö. 

9. Hängivna läsare av den här blöggen minns förstås att Två män med ett skägg hängde med clownfiskar redan på Israel-resan i december. Vad vi hörde inför snorklingen i Eilat var "Israels snorkling suger, åk till Egypten istället eller ännu hellre Thailand. Krabi t.ex. där är snorklingen gudomlig!". Fan heller. Inget av korallreven vi besökte i Thailand kunde mäta sig med den färgkavalkad som Eilats korallrev bjöd på. Min teori är att det beror på att vi var i Thailand under den varmaste perioden då korallerna tappar sina färger. Efter många dagars slit lyckades jag till slut hitta clownfiskar utanför Koh Poda. Jag såg även stora blåsfiskar, svarta clownfiskar, groupers och såna här men clownfiskarna får stå som representanter för korallreven för att de fastnade bäst på bild.

8. Rocka! Ja vad fan, det är en bebisrocka som simmade omkring vid mina fötter. Klart att den förtjänar en plats.

7. Jag har tappat bort namnet på den här ödlan som vi såg i regnskogen och det finns ganska så många reptilarter i Thailand att välja på så vi kan väl bara låtsas att det är en forest crested lizard? Den hade i alla fall en lika fin svans. Förutom spindlar så var ödlor det vi såg mest av i regnskogen. Man hörde ofta prassel och att djur for iväg in i den tätare vegetationen.

6. Min kära sambo som är totalt ointresserad av fåglar skryter ibland med att hon har sett kohäger i Sverige (det har inte jag). Men nu har jag åtminstone fått se den både i Thailand och Malaysia. Inte för att det var någon större bedrift. Den fanns ju överallt. Jag såg till och med 10 stycken förstöra en picknick för ett medelålders par.

5. Att fota djur i träskmiljö från en kanot är inte det lättaste, men den uppmärksamme har förstås noterat att det ligger en väldigt stor ödla på bilden. På engelska heter den water monitor och på svenska bandvaran. Vuxna varaner av den här arten blir 1,5-2 meter långa men några exceptionella individer har blivit över 3 meter långa och vägt runt 50 kilo. Bättre bild finns här. I samma område (Khao Sok nationalpark) fick vi även se mangrovesnok men bilden på den är alldeles för otydlig.

4. Det är svårt - för att inte säga omöjligt - att inte charmas av apor och det är givet att de dominerar i toppen av den här listan. Det finns sex olika arter av makaker i Thailand men de flesta i området kring Krabi tycks tillhöra arten krabbmakaker. Till skillnad från de två andra aparterna på den här listan så är krabbmakakerna inte det minsta hotade. De är opportunister som snabbt vänjer sig vid att leva sida vid sida med människor och ser dumma turister som en enkel födokälla. Ibland tigger de snällt, andra gånger skrämmer de till sig mat eller rycker helt enkelt bara åt sig väskor, far upp för en klippbrant och kastar sen ner allt som inte är ätbart på marken. Krabi tycks sakna störiga ungdomsgäng, men de har sina alldeles egna ligister i makakerna. De är roliga, sneaky som fan och ibland lite läskiga. Och de är otroligt tacksamma att fotografera. Efter resan hade jag över 600 bilder på enbart makaker. Jag hade kunnat ta tio gånger så många utan att tröttna det minsta.

3. Jag var först tveksam om jag skulle ha med gibbonapor på den här listan överhuvudtaget eftersom de enda bilder jag har (av arten lar/vithandad gibbon/vanlig gibbon) är på en i bur. Gibboner är den mest hotade apfamiljen. Världens alla 16 arter klassas som hotade och 4 som akut hotade. Den här apan hette Bati och satt i bur i ett naturreservat vilket jag hoppas innebär att han en dag blir utsläppt igen. Tröstande nog hörde vi också vilda gibboner sjunga i regnskogen. Gibboner hotas främst av habitatförlust men också av att de jagas för köttets skull och för att lokalbefolkningen dödar föräldrarna, fångar ungarna, tämjer dem och sedan står vid turiststråk och tar betalt för att låta turister ta bilder med en gullig apa på axeln. Det finns många projekt som arbetar med att rehabilitera apor och har ni lite pengar som ni vill bli av med kan ni t.ex. donera pengar till den här organisationen som är verksam i Thailand. Bati var väldigt lekfull och nyfiken och hade förmodligen universums mjukaste händer.

2. Thailands djurliv gjorde mig absolut inte besviken. Så fort man begav sig en bit bort från drivorna av nordeuropeiska turister så slogs man av det rika djurlivet. Glasögonlangurerna eller de rökgrå bladaporna (på engelska dusky leaf monkey) var nummer två på min most wanted-lista och dök plötsligt upp i närheten av turistmeckat Railay beach. Mitt foto är inte det tydligaste eftersom jag för ovanlighetens skull inte hade med mig teleobjektivet. Jag hade verkligen inte väntat mig att få syn på dem så nära civilisationen. Glasögonlangurerna är helt fantastiskt fina apor och jag rekommenderar att ni glor på t.ex. den här bilden för att få en bättre uppfattning om hur de ser ut. Jag fick till och med se en unge! Lyckan! Glasögonlangurer är inte hotade i nuläget men liksom de flesta andra aparter så drabbas de av habitatsförlust.

1. Den största upplevelsen under resan var tveklöst när jag fick syn på en havssköldpadda under snorkelturen. Jag har drömt i många år om att få simma tillsammans med en havssköldpadda och det närmsta jag kommit förut var när jag och Kantorn hittade resterna av en död havssköldpadda på Kreta som vi petade på med en pinne. Thailand levererade och jag blev överlycklig. Det är det närmsta jag varit en religiös upplevelse.

Indie-Påskägg 5/5: FTL: Faster Than Light

FTL släpptes i höstas och har vid det här laget fått en hel del uppmärksamhet. Det vann priset för bästa nykomling på Game Developers Conference i veckan och blev framröstat till ett av 2012 års bästa spel på många håll. Framför allt är det ett av få Kickstarter-baserade projekt som verkligen levererat. Summan som begärdes i Kickstartern - $10000 - överstegs tjugo gånger om och ledde till ett mer ambitiöst och genomarbetat spel än vad som var tanken från början.

FTL är ett strategiäventyr med tonvikt på resurshantering och långsamma, metodiska strider. För varje strid du vinner avancerar du en smula i solsystemet, på flykt undan den jagande rebellflottan. Målet är att ta sig till sista systemet där den egna flottan väntar, och en gång för alla besegra rebellerna.




Men dit kommer du inte ta dig. I alla fall inte på de tio första försöken. FTL är ett svårt och oförlåtande spel där oddsen hela tiden är emot dig. Här finns inga tricks eller genvägar. Tar bränslet slut eller fienden har ihjäl dig är det bara att börja om från början.

Vetskapen om att ett enda misstag kan kosta dig hela spelomgången höjer insatsen för att verkligen göra meningsfulla val. FTL har gemensamt med Dark Souls att lojt slöspelande straffar sig omedelbart, det är ett äventyr som vill ha ditt engagemang och din kampvilja. Du sitter hela tiden och planerar resurser, väger fördelar mot nackdelar - är det värt att ta en omväg för chansen till bättre vapen? Är det bäst att uppgradera syrepumpen eller se till att skeppet kan försvara sig mot missiler?

Ingen vet svaret, för ingen spelomgång är den andra lik. Spelet är byggt kring en lång rad slumpfaktorer som tillsammans är omöjliga att förutsäga. Lyckan kan vända över ett par strider. När du tror att du är odödlig kommer en ny sorts fiendeattack, du blir rånad av pirater eller en förödande eldsvåda bryter ut i skeppet.




Rymden är kall, slumpmässig och oförlåtande. Men den är också fylld av spänning och möjligheter. Här finns olika rymdvarelser med olika styrkor. Automatiska robotar håller dörrarna till skeppet stängda eller skyddar dig från invasioner. En spelomgång hittar du plötsligt ett helt nytt skepp och världen förändras.

FTL lyckas så bra med att knyta upplevelsen till ens val att allt blir meningsbärande och viktigt. När mina små besättningsmedlemmar dör saknar jag dem och det känns motigt att börja om med några nya. När jag får en ny kanon känner jag en rusch av möjligheter och vågar mig ut i järnstormarna för att möta fiender på svårare villkor. När jag skaffar en täckmantel vågar jag stanna kvar längre i varje system, ligga lågt och finkamma resurser.

Det är ett spel som inspirerar till egna science fiction-historier, personliga berättelser om heroism, högmod, teamwork, skräck inför det okända. Grafiken är fin och musiken är trevlig, men det är alla små detaljer som gör skillnad. Som att man kan namnge både sitt skepp och sin besättning. Hur de olika raserna beter sig, vissa gjorda av sten, starka och bastanta - andra snabba och insektsbaserade. Att man kan släcka ner sitt skepp för att spara energi i reaktorn. Att det finns hemliga vapen och skepp som man inte kommer hitta på många spelomgångar. Överallt finns maskhål i världen där din fantasi kan sippra in och fylla ut.




Det är ett spel gjort för och av nördar, fokuserat och utan kompromisser. Men FTL är inte ogenomträngligt som Dark Souls. Det är svårt men också välkomnande - eftersom det är lika svårt för alla, och alla har en chans att klara det. Under hela 2012 spelade jag ingenting som var mer engagerande.